Regeringen smyger in oss i Nato
Onsdagen den 3 juli 2013 drar ett regnväder in över Sverige. Det kommer västerifrån. Det är Moderaternas dag i Almedalen. På serveringarna samtalas om att Muhammad Mursi just tvingats bort från presidentposten. Och om Gustav Fridolins tal kvällen innan. Han avslutade sitt tal med att citera Ellen Key om vikten av att brinna för sin uppgift.
På en gård, bakom en mur i en liten gränd, förbereder några entusiaster firandet av Sören Kierkegaards tvåhundraårsdag.
Medan molnen tornar upp sig meddelar Socialdemokraternas försvarspolitiske talesman Peter Hultqvist att hans parti stöder den moderatledda regeringens förslag att Sverige ska ansluta sig till Natos reservstyrkor. På så sätt kan Sverige delta i militäralliansens större övningar.
Socialdemokrater som strosar runt i ett molnigt Visby menar att det var bra att Hultqvists utspel kom i början av veckan. Väljarna har därmed större möjlighet att glömma bort frågan till dess att Stefan Löfven ska äntra talarstolen fyra dagar senare.
På en uteservering satt några aktiva miljöpartister. Man var bekymrad. Man förstod vart det var på väg. Det där med Nato. Man menade att partiledningen, vars mål var att ingå i en socialdemokratiskt ledd regering, skulle komma att anpassa sig till Socialdemokraternas strategi. De smygande stegens strategi, som har till syfte att stillsamt och utan större debatt leda till svenskt medlemskap i Nato.
Miljöpartisterna, varav några med åtminstone formellt inflytande, diskuterade vad nästa steg skulle kunna bli. Steget kom ett drygt år senare då Socialdemokraterna beslöt att stödja den borgerliga alliansregeringens avsikt att underteckna ett så kallat värdlandsavtal med Nato. De enda som ville tala högt om det var folkpartister.
Värdlandsavtalet innebär att Nato ska kunna ges möjlighet att bygga en militär infrastruktur i Sverige. Man ska också kunna få rätt att från svenskt territorium anfalla ”tredje land”, vilket i detta fall är en omskrivning för Ryssland. Infrastrukturen handlar om att administrativt och rent fysiskt förbereda för transporter av Natotrupp och dess materiel på land, till sjöss och i luften.
Logistiken måste fungera, vilket kräver tillgång till lokaler, flygfält, hamnar, vägar och strategiska knutpunkter. Missiler och bomber ska kunna lagras i Sverige. Natotrupp ska kunna förses med allt från mat till ammunition. Detta måste planeras i fredstid för att kunna fungera i krigstid. Det stora steget är att begreppet ”Natohögkvarter” skrivs in i svensk lagstiftning. Förberedelser pågår just nu för att ändra svensk lag. Det civila Sverige måste förberedas för att, efter ett snabbt beslut, kunna öppnas upp för Nato.
På finansdepartementet analyserar man hur skattelagstiftningen ska skrivas om för att Natomilitärer som verkar i Sverige ska få skatte- och momsfrihet. Annan lagstiftning ändras så att Natomilitärer lättare ska kunna röra sig i Sverige och så att militärt materiel avsett för Nato lättare ska kunna föras in och hanteras. Det handlar bland annat om lagstiftning om trafikförsäkringar och tullar.
Principen är enkel: ordet ”Natohögkvarter” skrivs in i flera svenska lagar och själva begreppet blir därmed en del av svensk lagstiftning. Just detta – att själva begreppet Natohögkvarter införs i svensk lagstiftning – innebär att ett framtida beslut om formellt svenskt medlemskap snabbare kan tas. Medborgarna kan lättare ställas inför fait accompli.
Det är således inte längre bara den militära verksamheten och politiken som anpassas till Nato, utan de nya stegen gäller civilsamhällets infrastruktur, civilsamhällets byråkratiska planering och inte minst juridiken. När de lagtekniska bitarna fallit på plats kan värdlandsavtalet börja gälla. Regeringen planera att detta ska ske 2016. Vill Natohögkvarter verkställa formella avrättningar måste det dock ske utanför svenskt territorium. Däremot kan kärnvapen bli tillåtna på svenskt territorium.
För det mindre regeringspartiet är frågan infekterad. När Socialdemokraterna ställde sig bakom värdlandsavtalet fick man kritik av den dåvarande försvarspolitiska talespesonen i Miljöpartiet – Peter Rådberg. Han menade att värdlandsavtalet skulle ”öka konflikt- ytan mellan Nato och Ryssland samt öka spänningarna i Östersjön”. Partiledningen blev inte glad. Men detta dilemma löstes genom att Peter Rådberg lämnade riksdagen efter senaste valet. Han ersattes i försvarsutskottet med någon som inte sagt någonting i frågan. Vilket underlättat för såväl Miljöpartiets ledning som för regeringen.
Åsa Romson har därmed, utan risk för internt uppror från någon försvarspolitisk talespeson, från riksdagens talarstol kunnat meddela att hon inte bara accepterar värdlandsavtalet utan till och med är glad över det. Precis som hon är glad över försvarsuppgörelsen med mer pengar till militären för bland annat köp av fler Jas-plan. Dessa åsikter presenterade Åsa Romson i riksdagen den 10 juni 2015, vilket kan tyckas vara lätt ironiskt. Det var nämligen exakt 30 år efter det att partiets grundare, Per Gahrton, satt fängslad på Skänningeanstalten efter att vägrat inställa sig till repövning i protest mot riksdagens beslut att investera miljarder i Jas-projektet.
Den borgerliga regeringens plan var att de slutgiltiga riksdagsbesluten skulle skrivas under redan 2015. Den rödgröna regeringen har skjutit på detta. Planen är nu att lägga de slutgiltiga förslagen till riksdagen nästa år. Formellt motiverat med att arbetet med lagändringarna tar tid.
En person med insyn menar att man skjuter på det eftersom man inser att man sitter på en krutdurk. Andra menar att det vore bättre att få det gjort så fort som möjligt – för att därmed hinna lägga interna strider bakom sig inför nästa val och förhindra att den politiska debatten plötsligt börjar handla om ”fel fråga”.
Regeringen lär inte ha sett med blida ögon hur ett trettiotal kulturpersonligheter och debattörer i våras undertecknade ett kritiskt debattinlägg på DN. Kulturfolk vill man inte ha emot sig. Även om det den här gången ”bara var de man kunde förvänta sig” – för att citera en källa i regeringens närhet.
Socialdemokraterna har dåliga erfarenheter av hur kultursfären vänder dem ryggen. Det skedde inför folkomröstningen om kärnkraft 1980. Inte minst Olof Palme själv hade arbetat intensivt med att skapa och upprätthålla goda relationer med delar av ”kultureliten”. Så, plötsligt, upplevde han hur allt föll. Nästan hela den svenska kultursfären vände sig inte bara mot kärnkraften utan mot Socialdemokraternas manipulerande i frågan. Det var inte bara fria grupper som agerande. Dramaten spelade Den sjunde frågan (Stormen mot kärnkraft). Tage Danielssons och Hasse Alfredsons ironiska pilar gjorde kanske mest ont.
Det där är ingenting som Socialdemokraterna vill uppleva en gång till. Förmodligen inte heller den miljöpartistiska kulturministern. Tänker hon, som inte är skolad inom politiken för att kunna kompromissa med egna ståndpunkter, ställa sig bakom värdlandsavtalet nu när de sista tekniska detaljerna ska justeras? Eller delar hon kulturarbetarnas syn, som den framfördes på DN Debatt: ”Våld löser aldrig några problem. Det är en av de eviga sanningar som konsten förmedlat i alla tider … Vi säger nej till att Sverige ska bli värdland för Nato. För vi tror inte på militär upprustning.”
Att Ryssland uppfattar värdlandsavtalet som en aggressiv handling är inte så konstigt. Man upplever, från sitt perspektiv, att landet blir allt mer kringränt av Nato. Man ser att Sverige kan bli en konkret plattform för anfall. Samtidigt uppträder man själv allt mer aggressivt. Vad som är hönan och ägget träter man om.
Spänningar byggs stegvis upp. Sverige är på väg att bli en allt större pusselbit i ett pussel där den militära logiken råder. Denna har sällan visat sig leda till annat än elände.
Det är inte på detta sätt avspänning skapas och fred vinns. Ändå är det fredsargument som framförs som skäl för den smygande strategi som steg för steg skall ta Sverige in i Nato utan att frågan debatteras.
På den där lilla gården, bakom muren i den lilla gränden i Visby, där firandet av Sören Kierkegaards tvåhundra år skulle gå av stapeln, låg en lapp med följande citat: ”Människorna tycks inte ha fått språket för att dölja sina tankar, utan för att dölja att de inga har”.
