Arkiv för tidningensyre.se

Tidningen Syre
redaktionen@tidningensyre.se

Ansvarig utgivare:
Lennart Fernström

Rätten till jorden

Klas Lundström - 3 år sedan

Angola blickar in i framtiden med ekonomisk medvind i seglen efter decennier av inbördeskrig. Men problemen är många. Landet är bland annat en del av en global trend där utländska företag, med hjälp av politiska ledare, tillskansar sig mark på invånarnas bekostnad.

I en korsning i Luandas stadsdel Miramar väntar en hop bilar på grönt ljus. En ”mutilada”, en kvinna i en knarrig rullstol och smutsiga kläder, styr fram till en glänsande Mercedec-Benz vars sotade rutor skyddar sina passagerare från världen utanför. I det överväldigande trafikkaoset och bland avgasmolnen ställs två ekonomiska och sociala motpoler öga mot öga med varandra; ingen annanstans i Angola skulle dessa parallella världar mötas.

Kvinnan kupar händerna och håller upp dem och ber om några kwanzas. Hon kunde lika gärna vädja till en stum vägg. På sätt och vis är det också det hon gör, för sekunden senare slår rött om till grönt och bilarna som stått på tomgång tutar och försöker hetsa förarna framför att raska på lite. Mitt i allt tumult har himlen skiftat från askgrå till vidöppen; regnet börjar falla och kvinnan måste snabbt styra rullstolen mot trottoaren för att undvika de framdånande fordonen. Allt i världens dyraste stad som blir alltmer ökänd för sin trafiko säkerhet. Och orättvisa markpolitik.

När Angola blev självständigt 1975 föll all mark i statlig ägo. När det trettioåriga inbördeskriget upphörde 2002 öppnades portarna på vid gavel för utländska investerare. Intresset för Angolas naturtillgångar – främst olja – har förvandlat landet till en fest ingen väntas ta något ansvar för. Utvecklingen sätter den angolanska identiteten på spel, menar Teresa Quivienguele, direktör för programverksamheten hos miljö- och landsbygdsorganisationen ADRA.

SONY DSC

Teresa Quivienguele. Foto: Klas Lundström

– Vi vore ingenting utan tillgång till jord, säger hon. För oss är jord lika med identitet och något som nästa generation ska förvalta. Med tanke på utvecklingen är jordfrågan Angolas största framtidsutmaning. Slaget om tillgång till mark sker på ojämlika villkor. Och landsbygden släpar långt efter i utvecklingen, menar Teresa Quivienguele.

I det rurala Angola, som utgör 90 procent av landet, finner sig många maktlösa i händerna på guvernörer som föredrar snabba profiter från utländska bolag i stället för långsiktiga sociala investeringar. Högst upp på ADRAs dagordning står därför en radikal omställning av Angolas jordpolitik.

– Vi behöver ett Angola där alla räknas, menar Teresa Quivienguele. Det kräver ett ledarskap som vågar välja en hållbar framtid framför kortsiktiga vinningar. Jorden är vår moder.

Flyktingar i sitt eget land

Luandas nuvarande ansiktslyft frontad av hotell, kontorskomplex och promenadstråk byggs i många fall på mark som måste exproprieras från före detta internflyktingar. Under krigsåren, då stora delar av det rurala Angola var ett enda stort slagfält, flydde över en miljon människor till huvudstaden som slutar vid strandudden Ilha do Cabo, intill hamnen. Under dagen torkar fiskare sina nät i sanden medan kvinnor och barn tvättar kläder i Atlanten. De flesta lever mer eller mindre under bar himmel i parken A Floresta. Vad som kommer att hända med parkinvånarna är oklart, just nu förvandlar staten Ilha do Cabo till ett exklusivt och modernt skyltfönster för Luandas expats och samhällselit.

President Eduardo dos Santos dotter Isabel (Afrikas första kvinnliga miljardär) äger redan en rad lyxinrättningar här. Under kvällstid pustar gränderna på Ilha do Cabo ut i svalkan. Bilar bökar sig in längs de pinnsmala stigarna och skvätter lera över försäljningsstånden. I små barer samlas kvinnor och män för att dricka öl, umgås och se på fotboll. Det här är arbetarklasskvarter vars invånare driver egna butiker eller dagpendlar till olika jobb på andra sidan staden.

Gränder och skrytbyggen

Adriano, 24 år, växte upp här och arbetar som servitör vid en av Ilha do Cabos finare restauranger. Hans föräldrar kom hit under kriget och vill flytta tillbaka till södra Angola, men bristen på jobb och svikande framtidstro i de provinser som inte inkluderas av landets oljeboom gör att de stannar kvar.

Adriano är kluven:

– Allt det här sägs ju vara starten på en ny tid, med alla restauranger, vägar och hotell – men till vilket pris? Och för vem: oss angolaner eller de globala bolag och länder som investerar här? Känslan bland Ilha do Cabos gränder är att många förväntar sig att snart bli bortsjasade och utkastade i en hemlös tillvaro. Någon kompensation för sina marker och hem förväntar de sig inte se röken av.

– Det är kanske vad regeringen vill, resonerar Adriano. Att vi flyttar på oss för att bereda väg åt ytterligare skrytbyggen. Men var ska vi ta vägen, ingen har någonsin frågat oss som lever här vad vi tycker om saker och ting. Och det var inte vi som startade krig.

Jordfrågan olöst

Allan Cain, chef för Development Workshop (Angolas äldsta frivilligorganisation), sätter fingret på en historisk kontinuitet: markfrågan är ett arvegods från den portugisiska kolonialismen.

– Jordfrågan blev en politisk fråga först när kriget tog slut 2002 och människor började återvända till sina marker, säger han. Det här är en konflikt som växt med tiden och som kommer att fortsätta eskalera så länge som jordfrågan förblir olöst.

Angola är del av en global trend där utvecklingsländers politiska ledare åser en utveckling där globala företag tillskansar sig marker och naturtillgångar på lokalinvånares bekostnad utan att ingripa. I Angola, menar Allan Cain, kan det senaste årtiondets ökade landgrabbing leda till en storskalig konflikt mellan regeringen och landets småskaliga jordbrukare.

– Med den utveckling som råder ser jag risken för en utdragen konflikt som överhängande, summerar han.

Klimatförändringar

2015 firar Angola 40 år som självständig nation. I provinsen Cuando Cubango, i sydöstra Angola, innebär markfrågan bokstavligen liv eller död. Den fnösktorra marken nära gränsen till Zambia drabbades 2013 av sin svåraste torka på tre decennier: 1,5 miljoner människor såg sina magra skördar förstörda till följd av uteblivet regn och förpassades till akut matnöd. Klimatförändringarna spelar huvudrollen tillsammans med ärren efter kriget.

Guvernören i Cuando Cubango är en general tillhörande det statsbärande regeringspartiet MPLA vars stab hellre talar om svulstiga satsningar på ökade handelsförbindelser med Zambia än att gräva brunnar på landsbygden. I en liten by nära staden Cuito Cuanavale (som kallas ”Afrikas Stalingrad” då den belägrades i flera månader under inbördeskriget på 1980-talet) har en familj samlats under ett magert träd. De har inget vatten och den närmaste floden ligger på andra sidan om ett ännu oröjt minfält. Hettan pulserar likt hjärtslag. Ingen finner ork att röra sig.

Minfritt 2025

I några av de många pärmar som minröjarorganisationen Halo-Trust delar med sig av i lokalkontoret utanför Cuito Cuanavale framgår att svenskproducerade landminor har påträffats i Angola, enligt Halo-Trusts egen statistik. Sverige var ingalunda ensamt om att ekonomiskt profitera på Angolas lidande: inbördeskriget gödde i nästan trettio år den globala vapenindustrin och utgjorde en självklar vattendelare under kalla krigets sista årtionde. Angola förblir ett av världens mest minplågade länder, och provinsen Cuando Cubango lär inte vara minfri förrän tidigast 2025 – förutsatt att Halo-Trust fortsätter att få ekonomiskt stöd utifrån.

– Allt beror på det, förklarar Eason Luciano Moyo, Halo-Trusts verksamhetschef i Cuando Cubango. Människor kan inte återvända till eller fullt ut börja bruka sina jordar förrän marken är helt fri från minor.

Inte bara återvändande angolaner längtar till den dagen: det gör även allehanda bolag inom gruv-, skogs- och jordbruksindustrin. Frågan blir vilka den politiska makten kommer att prioritera. Vilken av dem garanterar mest gynnsamma inkomster?

I Cuito Cuanavale vittnar läkare om svåra malariaepidemier som årligen kräver upp emot hundra barns och gravida kvinnors liv. Få tecken på välstånd eller statliga investeringar syns till i en region med världens lägsta medellivslängd: drygt 40 år. UNICEF har varnat för att situationen kommer att leda till en regional katastrof med oavslutade studieperioder för unga, desperat urbanisering och cementerad desperation, detta i ett hörn av världen vars naturtillgångar och förutsättningar torde kunna bidra till välstånd.

”Det riktiga Angola”

Chauffören Vitor visste att situationen var prekär på landsbygden trettio mil öster om den egna hemstaden Lubango. När han nu för första gången kör genom Cuando Cubango och ser den enorma fattigdomen längs vägen kan han knappt tro sina ögon.

– Här lever människor kvar på stenåldern, säger han. Utan elektricitet, rinnande vatten eller tillgång till sjukvård eller jobb. För Vitor är allt politik: sydöstra Angola var en av de blodigaste krigsskådeplatserna. Invånare här stödde, och många stöder alltjämt, i hög utsträckning MPLA:s politiska motståndare Unita. Ett politiskt stöd till ett högt pris.

– MPLA-regeringen i Luanda kommer aldrig förlåta folk här för att de stödde Unita under kriget, säger Vitor. Därför skyndar de inte nämnvärt att investera här, inte ens i de mest basala mänskliga rättigheterna.

Det låter aningen konspiratoriskt, men i jämförelse med Luandas snabba och skoningslösa ansiktslyft för att blidka Angolas växande medelklass och utländska dignitärer blir Cuando Cubangos tröstlösa landsbygd ännu ett bevis på politiska prioriteringar. Nu liksom alltid är Angola av stort intresse för världen utanför. På invånarnas bekostnad.

Vitor suckar:

– Här finner du det riktiga Angola, inte bara fasaden av världens snabbast växande ekonomi som de vill visa upp i Luanda.

Fler artiklar

Omställningen måste vara etisk

Stefan Villkatt
journalist, lärare samt miljö-, djurrätts- och fredsaktivist
04 april 2016

Omställningen kommer att kräva kunskap om hur vi kan leva självförsörjande på ett etiskt riktigt sätt, skriver Stefan Villkatt på veckans Under ytan. Han undrar om det ens kan kallas självförsörjning att leva på andras kroppar eller kroppsfunktioner.

Läs hela artikeln

Aktiv dödshjälp bör legaliseras

Gustaf von Heijne
medlem i föreningen Rätten till en värdig död
04 april 2016

I Syre den 15 januari 2016 skriver Jacob Schönning om sin syn på dödshjälp och den verklighet han lever i. Den avundas jag honom inte. Det skriver Gustaf von Heijne på debatt.

Läs hela artikeln

Basinkomst är ingen kvinnofälla

Andreas Meijer
04 april 2016

”Systemkollaps! Bidragsskapande! Lathetsfrämjande! Kvinnofälla!” Argumenten mot basinkomst (BI) är många och har hörts från många håll. Här bemöter jag några av de argument som brukar föras fram. Det skriver Andreas Meijer i sitt debattinlägg.

Läs hela artikeln

Sånger om dem som är på flykt

Jenny Eriksson - 3 år sedan

Nadin al Khalidi skriver och berättar historier utifrån bilder och egna minnen från krig och flykt. Hon ser det inte som att texterna är politiska men med sitt band Tarabband påverkar hon unga människor i både Sverige och arabiska länder.

Läs hela artikeln

Mare Kandre som punkare

Nike Markelius - 3 år sedan

Det finns skilda åsikter om vad punken stod för och vilka förändringar i samhället den åstadkom som musik/folkrörelse, men faktum är att det för många var en frihetsrörelse som ytterst ville ingjuta mod i och ge utrymme åt var och ens rätt att fritt välja sina vägar i livet.

Läs hela artikeln

Låga vattennivåer visar på djupare problem

Klas Lundström - 3 år sedan

Rekordlåga vattennivåer plågar södra Sverige, vilket äventyrar dricksvattentillgången. Sveriges dricksvatten håller hög kvalitet, men senast förra veckan slog myndigheter larm om farliga ämnen i brunnar i Sörmland.

Läs hela artikeln

Lång väg kvar till skövlingsfri palmolja

Madeleine Johnsson - 3 år sedan

Svenska och internationella storföretag kan fortfarande kopplas till palmoljeindustrins skövling av den indonesiska regnskogen. En ny rapport från Greenpeace visar att flera svenska företag inte gör tillräckligt för att satsa på palmolja som producerats på ett hållbart sätt.

Läs hela artikeln

Från grön politik till gröna Converse

Lennart Fernström
Ansvarig utgivare på Syre
31 mars 2016

Delar av påsken ägnade jag åt att läsa Maggie Strömbergs Vi blev som dom andra – Miljöpartiets väg till makten. Det mest tydliga i boken är att Strömberg inte förstått den gröna dimensionen. Istället försöker hon genom mikroberättande bevisa att den gröna särarten är flummig och verklighetsfrånvänd.

Läs hela artikeln

Islam – en del av vår värld

Jerker Jansson
författare och socialantropolog gästkrönikör i Syre
31 mars 2016

”Vi bekämpar en terroristorganisation, en barbarisk organisation som dödar oskyldiga människor. Vi bekämpar inte en religion”, kommenterade Bernie Sanders terrorattentatet i Bryssel förra veckan.

Läs hela artikeln

Japan och Skottland lyfter ovillkorat grundbidrag

Benita Eklund - 3 år sedan

Idén om en ovillkorad basinkomst, som funnits i politiken sedan 60-talet, har fått ett uppsving på senare år. I Japan tror man nu att ett generellt stöd till unga kan vara ett sätt att möta en avsevärd minskning av konsumtionen, enligt Sankei daily.

Läs hela artikeln

Fortsatta bidrag till köttindustrin trots klimatlarm

Jacob Hederos - 3 år sedan

Medvetenheten om köttets pris är i dag stor men konsumtionsnivån ligger nästintill still. Hur är det möjligt? Svaret är oftast att ”det är gott” och att ”det är billigt”. Information om konsekvenserna, behovet av omställning och de alternativ som finns verkar inte räcka. Det kanske inte är så konstigt. ”Bara för att vi vet att det är dumt att köra bil som vi gör så slutar vi inte med det,” svarar forskarna som Syre varit i kontakt med.

Läs hela artikeln

En livsmodell där alla får plats

Sanni Gerstenberg
grön samhällsdebattör och gästkrönikör för Syre 
30 mars 2016

Blev nyligen tagen av en artikel i tidningen Vi om den belgiska småstaden Geel. I flera hundra år har det funnits psykiatrisk öppen familjevård där. Deprimerade, schizofrena, psykotiska, maniska och paranoida människor bor i privata familjer som också sysselsätter dem.

Läs hela artikeln

Handelsavtalen hindrar hållbar omställning i Guatemala

Anna Nylander - 3 år sedan

– På sockerrörsplantagen används mycket kemikalier. Vi dricker förorenat vatten och barnen blir sjuka, berättar småbrukaren Amelia Choc Cuz. Hon är en av många i Guatemala som menar att det här är konsekvenser av handelsavtal som öppnat upp för en kraftig expansion av det industriella jordbruket. Men nu växer både medvetenheten och motståndet.

Läs hela artikeln

Bakom den ryska propagandans kulisser

Andreas Hedfors - 3 år sedan

Med kulturell hjärntvätt och militära utspel försöker ryska ledare dölja sitt vanstyre och korruption. Tyvärr går västvärlden med i dansen. Andreas Hedfors har träffat den hyllade författaren Peter Pomerantsev.

Läs hela artikeln

Det radioaktiva sopberget

Lena Carlberg - 3 år sedan

Under 2017 ska beslutsunderlaget för ett framtida kärnavfallsförvar och en inkapslingsanläggning för använt kärnbränsle finnas hos regeringen. Detta trots att den valda förvaringsmetodens brister har påtalats under hela processen. Miljörörelsen ser sig själv som den enda motmakten och tycker att myndigheterna ”jamsar med” industrin snarare än tar sitt ansvar.

Läs hela artikeln

Palestinas folk behöver vår hjälp

Anna Wester
ordförande i Palestinagrupperna i Sverige och redaktör för tidningen Palestina Nu
29 mars 2016

Palestinierna lever undanträngda, instängda, skilda från varandra med taggtråd, höga murar och olagliga israeliska bosättningar i ett ockuperat land. Politikerna gör ingenting för att lösa problemen. Nu är det civila samhället palestiniernas hopp, skriver Anna Wester i veckans Under ytan.

Läs hela artikeln
Visa fler artiklar