Rädslan för olikheter normaliseras i smyg
När jag går på gatorna i København nu i sommar är det svårt att på ytan skönja förändringen av regeringsmakten som skett sen jag var här sist för några år sedan. Då hade Danmark just fått en röd regering med fyra kvinnliga partiledare i toppen. Människorna jag snackade med kände framtidstro – kanske skulle de lyckas bryta trenden med det växande rasistpartiet Dansk Folkeparti (Danmarks motsvarighet till SD) – det såg hoppfullt ut.
Jag hade redan då sett hur den politiska utvecklingen i Sverige på ett ruskigt sätt liknade den i Danmark – med några års fördröjning hade vi liknande politiska resultat efter valen. DF har stigit från 12,3 procent till 21,1 procent i 2015 års val. SD från 5,7 till 12,9 procent 2014.
Nu har vi en rödgrön regering, som trots sin skakiga position visar att många av Sveriges väljare vill något annat efter två mandatperioder med blå politik. Precis som Danmarks väljare visade 2011. Årets val dock, var mycket jämnt, men resulterade i blå seger, med DF som störst av de borgerliga partierna. De valde att inte vara med och bilda regering men har nu stort inflytande som vågmästare, med många mandat.
Kanske är det inte bara av en händelse som jag samtidigt ser hur ”normcore” slagit igenom stort i København. Så kallas den nya klädstilen för tjejer, nu när Danmark befinner sig i en nypuritansk tid och det är strikt omodernt och opassande att gå med urringat eller bada topless. Vi som har varit med ett tag minns ett land som gjorde sig känt för sin frigjordhet, för sensuell utlevelse och blottad hud, för ett antal år sen.
Normcore betyder, i motsats till hardcore, att tjejer ”klär ner sig”. De flesta unga tjejer jag ser på stan har enkla, vardagliga kläder som döljer former och skapar anonymitet, kläder med vida snitt och höga urringningar. Låga skor. De flesta är helt osminkade.
Naturlighet och snäll ren skönhet är ord som kommer till mig när jag ser dem. De ser ut att trivas och killarna flockas kring dem på krogen. Även killarna kör normcore, men det har de ju tyvärr alltid gjort, de flesta, så det väcker inget uppseende. Inte hos mig i alla fall.
Jag gillar hardcore i bemärkelsen frihet och mångfald, när folk bjuder på sig själva, skiter i trender och bär sin egen stil med stolthet. Men det kanske är lättare i ett samhällsklimat med högt i tak och tolerans för mångkultur och egensinne. Jag tänker att de rasistiska värderingarna långsamt för in och smygnormaliserar en rädsla för olikheter i våra samhällen och att ungdomar (medvetet eller omedvetet) blir rädda att sticka ut.
Dansk Folkeparti har redan två månader efter valet fått igenom omfattande försämringar för flyktingar och fattiga. Till exempel får flyktingar bara hälften så mycket att leva på i bidrag när de kommer till landet. De har sänkt ersättningen från 10 800 dkr till 5 900 dkr.
Det säger sig självt att det är omöjligt att leva värdigt på så lite pengar. Dessutom har de ju förbjudit tiggeri. De som sitter på gatan och ber om pengar måste erbjuda en tjänst, eller sälja något, annars straffas de. Putsa skor, spela musik eller sälja tidningar. Det är definitivt en ny slavklass som växer fram och frågan är om vi i Sverige förmår bryta trenden och vågar vara tillåtande inför människors olikheter, innan det är för sent.
