Plocka russinen ur den politiska kakan
Det är sommar, jag äter toast och filosoferar över hur fint det är att vi i världen genom århundradena lärt oss det godaste av varandras matkulturer. Just engelsmännen har kanske inte stått för det största bidraget, men toast, scrambled eggs och vita bönor är inte så illa. Om det nu kommer från England, om detta tvistar säkert de lärda.
Vi tar grundidén från någon och utvecklar den. Själv äter jag till exempel sällan min toast med marmelad, föredrar en bit ost och tomater. Kaffet jag dricker har vi i Sverige utvecklat till perfektion enligt min mycket subjektiva uppfattning. Italienarna tycker detsamma om sitt kaffe, liksom fransmännen. (Varför engelsmännen ens låtsas dricka kaffe när det ändå inte smakar något, har jag aldrig förstått. Men var och en blir salig på sin fason, som farmor brukade säga.)
Tänk om vi för 500 år sedan hade haft en enda multinationell matproducent som tillverkade och sålde exakt likadan mat i hela världen. Det är ju just mångfalden som gjort att vi kunnat välja och vraka av det godaste världen har att erbjuda. Och inte är vi färdiga. Många afrikanska länders matkultur återstår för oss européer att upptäcka. Nya råvaror och rätter blir populära. Kött odlas i labb. Köttfärs görs av bönor. Vem vet vad som blir en hit? Så länge mångfalden frodas fortsätter utvecklingen.
Sen spelar jag lite dataspel. Civilization. Det var länge sen och jag vill visa barnen mitt forna favoritspel. Jag förklarar för dem att när jag ”säljer” någon vetenskap som min civilisation utvecklat så förlorar vi den inte. Tvärtom. Jag får annan kunskap i utbyte och båda parter blir kunnigare än innan. Hmm. Barnen förstår inte riktigt. Kan man sälja något och ändå ha det kvar? Ja, med kunskap kan man det. Om alla länder satsar på exakt samma forskning funkar det sämre, vi lär oss alla mindre i längden.
En del mat är inte god, en del vetenskapliga framsteg mindre användbara. Mångfalden gör att vi kan plocka russinen ur kakan. Parallellen är väl glasklar till politiken, eller hur?!
Jag möter förvånansvärt ofta människor som drömmer om en världsregering, eller till och med en världsdespot. Den ska vara snäll, förstås, och bara göra bra saker. Vilket ofta råkar sammanfalla med just de saker drömmaren tycker borde göras, men som inte finns stöd för att göra i vårt eget land just nu.
Kanske kan jag få dem att förstå att deras dröm är orealistisk. Men mer sällan kan jag få dem att förstå att det inte ens är önskvärt.
Även politiskt har vi lärt oss av varandra genom historien. Hade vi ens haft demokrati om inte någon vågat testa det först? Utveckling av politik sker också genom lokala och nationella initiativ, som ifall de är bra kan spridas till andra. Om vi inte har mångfalden, om inte många länder kan testa olika sätt att lösa problem, så stagnerar utvecklingen.
Jag tänker att det var vad som hände i Sovjetunionen. Hur upplyst än en despot är så kommer det aldrig att slå den samlade utvecklingskraft och lösningsförmåga som finns i mångfald.
