Öppet brev till Dagens Nyheters chefredaktör
Bäste Peter Wolodarski, Jag vill tacka Dig för Din öppenhjärtiga och personliga söndagskrönika (DN 28/2). Jag har också haft i min byrålada ett främlingspass under de första åren jag bodde i Sverige. Det är nämligen så att jag, min dåvarande fru och mina tre barn överlevde det så kallade smutsiga kriget som pågick i Argentina på 70-talet; så småningom hamnade vi i Stockholm genom Amnestys försorg. På debattsidan skriver Juan Carlos Piñero att Wolodarski bör fortsätta försvara asylrätten.
Jag vågar påstå att de flesta av oss som i våra kroppar bär makthavarnas terror känner – liksom Du – tacksamhet för att ha fått en tillflyktsort i detta land. Jag känner stor tacksamhet mot de människor som utan att känna mig arbetade febrilt för att ta oss hit levande.
Men nu, år 2016 har ett av de rikaste och mest glesbefolkade land i världen inte plats för dem som flyr från bomber och svält. Man satsar istället resurser på att avvisa människor i nöd, man reser murar, man skriver om lagar, man urholkar asylrätten. Politiker, journalister och ekonomer refererar till de som flyr för sitt liv som volymen, kollaps, ekonomisk nytta eller föga vinstgivande investering.
Denna distansering till den andre som har pågått i månader är på väg att cementeras genom Richard Swartz kolumn (DN 13/2 -16) där denne välkände journalist försöker förklara regeringens restriktiva flyktingspolitik. Swartz menar att vi måste sätta våra känslor på undantag och använda vår förnuft, ty ”hjärtat är vårt mest oansvariga och bokstavligen mest hänsynslösa organ”. Inte nog med det – dessutom använder sig Swartz av en retorik som påminner stark om nazisternas bildspråk när han på ett metaforiskt sätt framställer flyktingar som skalbaggar.
”Även den mest stabila av farkoster kan sjunka, om man inte är vaksam. Ord har betydelse, inte minst ord om andra människor” som Du med all rätt påpekar mot slutet av din söndagskrönika. Ord kan ge liv men kan också döda. Ord kan ge närhet och värme men också skapa kyla och avgrunder människor emellan. Min förhoppning är att DN i fortsättningen undviker att sprida texter där man avhumaniserar den andre och istället fortsätter att förvara asylrätten och öppna gränser i god liberal tradition.