Ökad klyfta i a-kassan är fel väg
Regeringen vill höja taket i a-kassan, men vad man borde göra är att höja golvet. Solidariteten med dem som har minst är viktigare än trygghet för medelklassen, skriver Lennart Fernström.
A-kassan ska höjas, har regeringen och Vänsterpartiet kommit överens om. De rödgröna jublar överlag, inte minst facken. Medan högern som förväntat förblindat håller fast vid arbetslinjen och idén att ju jävligare vi gör det för sjuka och arbetslösa desto fler arbeten blir det.
Att ökade klyftor mellan dem som arbetar och dem som inte gör det skulle skapa fler jobb är lika dumt som själva idén att försöka skapa fler jobb. Det är bara att titta på hur arbetslösheten ökat under de senaste 20 årens omfördelningspolitik. En politik som fört över ekonomiska resurser från dem som har det sämst till medel- och överklassen.
Men även om det är lätt att avfärda högerns idéer som ett haveri styrt av ideologisk övertygelse snarare än något slags verklighetsförankring så är de rödgrönas förslag bara något bättre.
Visst är det generellt bra att a-kassan höjs, de som går på a-kassa tillhör dem som har minst i samhället. Men även inom a-kassan finns stora skillnader. De som får mest får drygt dubbelt så mycket som de som får minst. Och nu vill de rödgröna göra en rejäl höjning för dem som får mest (en höjning med 230 kr per dag), men bara en symbolisk höjning (0-30 kr per dag) för dem som får minst. Klyftan inom a-kassan kommer därmed öka så mycket att de som får mest kommer att få nästan tre gånger så mycket som de som får minst. Med andra ord, medelklassens trygghet går före solidariteten med dem som har det sämst.
Ska en hålla på och laborera med a-kassan så finns det mycket som borde gå före höjt tak. Först och främst förstås att den lägsta ersättning höjs, men även ett borttagande av den successiva nedtrappningen av nivån och den bortre parentesen. Liksom en höjning av den procentuella ersättningen, till 90 eller 100 procent. Bättre vore dock att införa basinkomst, även kallad medborgarlön, som garanterar alla en frihet.
Förutom att detta skulle ge större rättvisa då din trygghet inte är avhängig av vad du tjänat innan, så skulle det också befria a-kassorna från staten. Vänstern är alltid noga med att påpeka att a-kassan inte är ett bidrag utan en försäkring. Problemet är bara att merparten av pengarna kommer från staten efter att de beskattat lönerna genom arbetsgivaravgiften. Därför sätter också staten, in i minsta detalj, upp reglerna för a-kassan. A-kassorna blir därför, trots att det i huvudsak är fackföreningarna som står bakom, mer som en statlig administrativ myndighet än fristående kassor som tillvarar tar sina medlemmars intressen.
Om statens del av a-kassan istället gick till en allmän basinkomst som garanterade alla en viss inkomst så skulle a-kassorna kunna drivas vidare med den avgift som medlemmarna betalar in. Medlemmarna skulle då fritt få möjlighet att forma a-kassans upplägg utan statlig inblandning.
Men fram till en basinkomst har införts bör vi göra precis tvärtemot vad de rödgröna föreslår, nämligen höja golvet istället för taket i a-kassan, så att klyftorna inom a-kassesystemet minskar.
