Neo lärde mig respektera mina meningsmotståndare
Den brittiska ekonomen och journalisten Paul Mason menar att kapitalismen har förändrats och kommer att fortsätta att göra det. Industrikapitalismen är på väg att ersättas av postkapitalismen, eller informationskapitalismen. Man kan invända att någon fortfarande måste odla säden, mala mjölet och baka brödet, men han är något intressant på spåret.
Han tar krisen i Grekland som intäkt för att den nyliberala ekonomiska eran är över. Marknadskrafterna fungerar inte självreglerande, menar han, lagen om tillgång och efterfrågan fungerar inte, i synnerhet inte när så många produkter inte längre är fysiska. Kanske är nedläggningen av Neo ett tecken på en sådan utveckling.
Den nyliberala revolutionen inleddes långt innan Neo startade och magasinet samlade tänkare från hela borgerligheten, från konservativa skribenter till socialliberaler, men dem intresserade jag mig inte lika mycket för. Men magasinet kom som en logisk konsekvens av ett medvetet och långsiktigt arbete för att förändra Sverige. En process som tog sitt avstamp i demonstrationerna mot löntagarfonderna, med start 4 oktober 1983. Borgerligheten började att förändras. Nyliberalt tänkande började sippra in i de politiska finrummen och kapitalet satsade stort på bland annat Timbro. När Neo startade blev den snart den nya borgerlighetens debattforum.
Löntagarfonderna var definitivt ett socialistiskt projekt. Tanken på att arbetarna långsamt skulle ta över sina fabriker skrämde naturligtvis skiten ur borgerligheten och på en hel del socialdemokrater. På den tiden var jag fortfarande kommunist, medlem i VPK. Men en kongress något år senare krossade alla mina drömmar om det kommunistiska samhället, eller åtminstone mitt förtroende för att just den leninistiska rörelsen skull göra något vettigt av de marxistiska idéer jag såg som utgångspunkt för en frihetlig vänsterideologi.
Jag snubblade över en bok av anarkisten Alexander Berkman och började prata med anarkister och syndikalister. Men jag började också lyssna på nyliberalerna. Libertarianerna. Jag började att skriva i Voltaire magasin, tillsammans med andra frihetliga skribenter från olika delar av den politiska skalan. Några av dem medverkade också i Neo.
Det är lätt att demonisera sin motståndare. Att försöka intala folk att de som inte tycker som jag inte vill folk väl. Nyliberalismen har fått klä skott för många fördomar och ilskna utfall, dess anhängare har utmålats som cyniska egoister. Det lärde jag mig snart att de inte var. Jag insåg också, bland annat genom att läsa Neo, att jag har en hel del gemensamt med libertarianerna. På många punkter gör vi liknande analyser, men ofta landade de i fel slutsats, tyckte och tycker jag.
Jag skulle hyckla om jag påstod att jag kommer att sakna Neo. Det är en snygg, välgjord tidskrift, för det mesta med intellektuell hederlighet och diskussioner som kan vara intressanta, men jag behöver den inte. Det är värre för borgerligheten. Den förlorar nu sin viktigaste plattform. Frågan är hur det kommer att försvaga dem politiskt?