Nedrustning kräver tillit
I går, den 6 augusti, var det 70 år sedan den första atombomben detonerade över den japanska staden Hiroshima. Minst 135 000 människor dödades i explosionen eller dog av strålningsskador.
Amerikansk provsprängning av atombomb den 18 april 1953.
Nedrustningen av världens kärnvapenarsenaler går långsamt. Trots att det totala antalet kärnvapenstridsspetsar i världen minskar, främst till följd av amerikansk och rysk avveckling, finns oroväckande trender i utvecklingen. Enligt Stockholms internationella fredsforskningsinstitut (Sipri) utvecklar eller förnyar i princip alla kärnvapenstater sina vapensystem. Främst handlar det om att förbättra vapenbärare som interkontinentala ballistiska robotar. Kina, Indien och Pakistan ser även ut att förstärka sina kärnvapenarsenaler.
– De erkända kärnvapenstaterna fortsätter att modernisera sina arsenaler, säger Anna Ek. Nedrustningen går alldeles för sakta!
Enligt Sipri finns omkring 15 850 kärnvapen i världen. Mer än 90 procent av dessa ingår i USA och Rysslands kärnvapenarsenaler. Resten återfinns hos de av ickespridningsfördraget (NPT) erkända kärnvapenstaterna Frankrike, Kina och Storbritannien, och hos Israel, Indien, Pakistan och Nordkorea. Antalet kärnvapen har visserligen minskat kraftigt sedan 1990, men någon politisk vilja att avveckla ytterligare saknas.
– Den främsta orsaken är att man inte litar på att de andra kärnvapenstaterna också nedrustar, menar Thomas Jonter, professor i internationella relationer på Stockholms universitet. Därför föredrar de att nedrusta genom bilaterala avtal sinsemellan snarare än genom NPT.
Ickespridning och avveckling av kärnvapen regleras av NPT. Enligt fördraget, som vann laga kraft 1970, lovade de stater som ännu inte hade kärnvapen att inte skaffa eller främja spridning av kärnvapen. I gengäld förband sig de fem dåvarande kärnvapenstaterna att verka för ett avskaffande av sina kärnvapenarsenaler. Men trots att de länder som inte har kärnvapen har levt upp till sin del av avtalet går nedrustningen fortfarande långsamt.
– Internationella samfundet, inklusive Sverige, har varit alldeles för fokuserade på att arbeta med ickespridning, men alldeles för lite med kravet på att de befintliga kärnvapenstaterna ska nedrusta sina, menar Anna Ek.
För att driva på utvecklingen har 159 stater, däribland Sverige, ställt sig bakom ett initiativ som kartlagt de förödande effekterna av kärnvapenanvändning för såväl människor som miljö. Staterna i initiativet försöker nu sätta ytterligare press på kärnvapenstaterna att nedrusta.
– Många stater hoppades att kärnvapen skulle avskaffas helt efter kalla kriget, förklarar Thomas Jonter. För de 159 staterna bakom initiativet duger det inte bara med prat om nedrustning. De vill sätta press på kärnvapenstaterna att bekänna färg.
Thomas Jonter menar att vissa stater är beredda att gå så långt som att skapa ett förbud mot kärnvapeninnehav på humanitära grunder. Andra, till exempel de som är medlemmar i Nato och därmed beroende av den säkerhet som kärnvapen ger, är troligtvis inte beredda att gå lika långt.
Samtidigt kvarstår problemet med de kärnvapenstater som inte skrivit under NPT; Indien, Pakistan, Israel och Nordkorea. I dessa fall krävs troligen bilaterala förhandlingar i stil med Iranavtalet för att framgångsrikt verka för nedrustning.
Den rödgröna regeringen prioriterar nedrustningsfrågan och har anslutit till det humanitära initiativet. I maj deltog utrikesminister Margot Wallström vid översynskonferensen av NPT.
– Det handlar om att sätta människan främst, påpekade hon då enligt Regeringskansliet.
Anna Ek håller med och vill att Sverige ska gå ännu längre. Regeringen måste fokusera sitt engagemang på ett internationellt förbud mot kärnvapen.
– Det måste vara slut på kärnvapenförhandlingar som inte leder någonvart. Kärnvapen måste förbjudas och inget annat.
