Natostriden har börjat
Natofrågan har återuppstått från de döda och härom veckan tog KD som fjärde och sista Alliansparti ställning för ett medlemskap. Men debatten går delvis på tvärs med höger-vänster-politiken — något partierna anklagas för att mörka. På Kulturhuset i Stockholm en rad opinionsbildare för och emot Nato i fem heta debatter. Syre var där.
Ett portugisiskt och ett kanadensiskt stridsflyg deltar i Natos Baltic air policing mission i Litauens luftrum i november 2014.
Foto: Mindaugas Kulbis/AP/TT
En väktare tittar handfallet på grälet vid entrén till Kulturhusets hörsal.
– Jag behöver komma in, jag är journalist.
– Det är jag också!
Det är en lång slingrande kö där bakom. Arrangörer jäktar med att sätta upp en tv-länk där de som inte får plats kan se evenemanget ändå. Ska Filip och Fredrik och bröderna Schulman intervjua varandra? David Lagerkrantz skriva nästa Astrid Lindgren-bok? Nej: det är en debatt om Nato.
– Var har alla de här människorna varit i hela mitt liv? skrattar fredsaktivisten Pelle Sunvisson, som i åratal försökt väcka intresse för kvällens ämnen: krig och fred, massförstörelsevapen, folkrätt och genusperspektiv på militarism.
Statsvetaren Ulf Bjereld, som forskar på svensk Nato-opinion, noterar en ”kraftigt ökad” diskussion.
– Nato var länge en död fråga i svensk politisk debatt.
Bjereld ser två orsaker till att samtalet om den 66-åriga organisationen kvicknat till.
– Natoopinionen har förändrats. Natomotståndare har motvind nu och vill mobilisera.
Det andra är att både C och KD har bytt fot, vilket ökar sannolikheten för ett medlemskap. Det vore helt nytt.
Fem korta dueller
På scenen i Kulturhuset värmer den svartklädda moderatorn upp publiken genom att sammanfatta det senaste i frågan: En SvD/Sifo-undersökning har visat att de svenskar som vill att Sverige ska söka medlemskap i Nato nu är fler (41 procent) än de som inte vill (39 procent). Och i sin regeringsförklaring valde ju statsminister Stefan Löfven att tiga om frågan i stället för att som förra året bekräfta S-linjen att ”vi ska inte söka medlemskap”.
Debatterna, fem korta dueller, anpassade till sociala medier-ålderns korta uppmärksamhetsspann, är både torra och heta. Det slår gnistor när Gudrun Schyman och Birgitta Ohlsson gör upp om feminism och krig, tystnaden är elektrisk när de utrikespolitiska nestorerna Hans Blix och Pierre Schori öser ur sina halvsekellånga erfarenheter för att avråda från ett medlemskap men den mer koncise forskaren Mike Winnerstig svarar effektivt med exempel på misslyckade FN-operationer och självständiga Nato-medlemmar.
Debatterna är svepande och det är inte helt lätt att urskilja några huvudlinjer. Allt från kortsiktiga konkreta argument till filosofisk-historiska presenteras. Nej-sidan menar att det ryska hotet mot Europa är litet och bäst bemöts med diplomati och mjuk påverkan, ett svenskt Natomed- lemskap skulle fördjupa klyftorna och öka spänningen. Ja-sidan menar att Ryssland kan komma att angripa Baltikum eller Gotland och att svensk-finskt Natomedlemskap skulle skapa trygghet och stabilitet i regionen. FN, USAs ledarroll, IS och Syriens kaos och Ukrainakrisen används som tillhyggen både för och emot.
Ökad polarisering
Robert Egnell, docent vid Försvarshögskolan, är både glad och frustrerad över den intensifierade debatten.
– Det är bra att debatten har kommit att handla mer om substans. Men det negativa är en ökad polarisering.
Hur menar du då?
– På nejsidan ses ofta ja-sägarna som militanta och aggressiva och det saknas förståelse för argumenten. På andra sidan ser det ännu värre ut i misstänkliggörandet av Natoskeptikerna. Motståndet beskrivs ibland som att gå Putins ärenden och det blir nästan en slags förrädarstämpel som naturligtvis är ganska befängd.
Strålkastarljuset på scenen förstärker de höklika dragen hos Natomedlemskapsmotståndaren, före detta statssekreteraren och Moskvaambassadören Sven Hirdman. Han argumenterar för en mer nyanserad bild av Ryssland och meningsfränderna i salen – att döma av opinionsundersökningar en majoritet vänsterväljare – nickar och applåderar. Men så kommer följande konstaterande i hans knastrande utläggning: ”Vi har ingen skyldighet att hjälpa balterna”.
Ingen stark reaktion kommer i salen. Men ett av Natovännernas starkaste kort är att Sverige skulle visa ”solidaritet” med till exempel Baltikum och Ukraina genom att gå med i Nato. ”Baltikums sak är vår” förklarar Birgitta Ohlsson (FP) och forskaren Mike Winnerstig påminner om den ”osnygga realpolitik” som motiverade baltutlämningen 1945–1946.
Konfliktlinjer
Frågan om internationell solidaritet är inte den enda där Natofrågan tycks gå utöver de traditionella konfliktlinjerna i svensk politik: Det finns passionerade kärnvapenmotståndare i alla partier. Konservativa Natomotståndare vill rusta upp försvaret och bestycka Gotland. Och i både lägren finns en skola som kallar alliansfriheten ihålig, men med helt olika slutsatser, medan andra menar att USA-samarbetet från 1950-talet ändå inte var så omfattande att alliansfrihet och neutralitet i krig omintet-
gjordes.
– Debatten är potentiellt väldigt nyttig. Det är lätt att måla fan på väggen och varna för polarisering, men tillfället kan användas för ett ordentligt samtal om de här stora frågorna som vi verkar ha svårt att diskutera, säger Robert Egnell.
– Det vi framför allt måste prata om är Sveriges identitet, våra värderingar och vår roll i världen. Steg två är hur vi ska bevara den identiteten, främja de värderingarna och den rollen — då kan FN, EU, Nato och skandinaviska samarbeten föras in som instrument.
”Ingen vänsterfråga”
Dramatikern Stina Oscarson, initiativtagare till en alternativ Natoutredning, kramar om några vänner efter debatten. Hon tycker att både de borgerliga partiernas och Socialdemokraternas ledningar försöker tiga ihjäl ett djupgående samtal om säkerhetspolitiken.
– Man försöker göra motståndet till en vänsterfråga men det är det verkligen inte. Natomotståndet splittrar Socialdemokraterna, Centern och Folkpartiet.
Tomas Ramberg, politisk kommentator på Ekot, tyckte att debatten var frisk på C-stämman i slutet av september.
– 37 procent röstade mot en Natoprocess, så jag tycker inte att det inte finns en debatt. Det parti som pressas av opinionssvängningen är väl Socialdemokraterna som har dubbla budskap.
Skiftande opinion
Överbefälhavarens omdebatterade uttalande om enveckasförsvaret i januari 2013, följt av Ukrainakonflikten och fjolhöstens ubåtslarm har varit huvudbränslet i opinionsskiftet, menar forskaren Ulf Bjereld. Tidningar rekryterade officerare som krönikörer och andelen svenskar som vill banta försvaret minskade från 32 till 18 procent från 2013 till 2014.
Exakt vad svenskarna nu tycker om Nato är dock lite luddigt. Många års stabilt Natomotstånd i Sverige svängde kraftigt i SOM-undersökningen 2013. Då var den traditionellt tredubbelt starkare nej-sidan plötsligt bara fem procentenheter större än ja-
sägandet. Därefter har opinionen åkt berg-och-dalbana, med 31 procent-
enheters övervikt för motståndarna våren 2014 till förespråkarnas historiska ja-övervikt under sensommaren 2015.
– Det går inte att säga något exakt. Det kom väl en Sifo nu med majoritet för ja-sidan, men strax innan var det en annan som vägde över för nej-
sidan, säger Bjereld.
Alternativ Natoutredning
Han tror att debatten kan stegras ytterligare det närmaste året.
– Vi har en alternativ Natoutredning som lägger fram sina resultat i december-januari. Det kommer att väcka stor uppmärksamhet.
Under våren ska sedan regeringen be riksdagen godkänna värdlandsavtalet med Nato. Det kan utlösa en ny debatt inte minst om den slitna termen ”alliansfrihet”.
– På Socialdemokraterna ska man hålla blicken om man vill se vad som avgör. Så länge de säger nej blir det ingen folkomröstning och inget medlemskap. En omsvängning kan gå fort men det är ingen på gång just nu, säger statsvetaren Ulf Bjereld, som själv är S-märkt.
Flera strategiska problem
Stina Oscarson kallar S ”det stora problemet i hela Natofrågan” och menar att dess ledning blockerar ett förutsättningslöst samtal om Nato i landet.
– Jag tror att nu när de borgerliga partierna har tagit ställning för (ett Natomedlemskap) så blir det också färre av deras sympatisörer som går ut och är öppet kritiska. Om Socialdemokraternas ledning i debatten skulle tvingas erkänna hur Natovänliga de är, då skulle sprickan inom S bli synlig och då skulle det kunna bli en debatt även i andra partier.
De sista sorlande gästerna går ut i den ljumma höstkvällen från Kulturhuset. En bredare diskussion visar tecken på att komma loss, hoppas Försvarshögskolans Robert Egnell.
– Nu vet jag att de sitter på regeringskansliet och formulerar en svensk säkerhetsstrategi för första gången i historien. Ryssland är ju långt ifrån vårt enda strategiska problem — vi har klimatkris, flyktingkatastrofer, terrorism och så vidare. Är Nato verkligen bäst för att hantera dem?
