Natodebatten har bara börjat
Under mer än 200 år har den alliansfria utrikes- och säkerhetspolitiken medverkat till att hålla Sverige utanför krig. Detta under drastiskt skiftande förhållanden i omvärlden. Den långa fredsperioden är unik för vårt land och något vi kan vara stolta över.
Tillsammans med Socialdemokraterna har Bondeförbundet/Centerpartiet varit en garant för alliansfriheten. Ända till nu. Stämman i Falun ändrade inriktning genom att majoriteten av ombuden uttalade sig för att ”starta en process för att Sverige ska söka medlemskap i Nato”.
Jag blev besviken och bekymrad när partistyrelsemajoriteten kort före stämman föreslog denna skrivning. Att Centerpartiet genom ett enda klubbslag på en stämma skulle börja förespråka en svensk Natoanslutning hade jag inte väntat mig. Frågan har inte analyserats och diskuterats brett, vilket borde vara en självklarhet i ett folkrörelseparti.
Nato har självfallet diskuterats vid tidigare centerstämmor, men någon bred diskussion i hela partiet har inte förts. Detta trots att den förra stämman uttalade sig för en allsidig utredning. Inte heller ambassadör Bertelmans rapport, som förespråkarna hänvisar till, föreslår en ansökan utan en utredning för att pröva vad ett Natomedlemskap skulle innebära för svensk del.
Centerstämmans ställningstagande är dock inte förbehållslöst. Dels slås det fast att en Natoansökan måste baseras på bred politisk samsyn och dels understryks att målet är att Sverige och Finland ska bli medlemmar samtidigt. I en fråga av den här digniteten krävs en klar majoritet – och någon sådan finns inte. Varken i riksdagen eller bland folket. Finlands statsminister Juha Sipilä har dessutom meddelat att det inte är aktuellt att ansöka om Natointräde. På den punkten är för övrigt båda ländernas regeringar överens.
Hur Natodiskussionen kommer att utvecklas framöver beror i hög grad på utvecklingen i omvärlden. Visst har Sverige redan ett omfattande samarbete med Nato, men det är ändå en klar skillnad mellan att vara alliansfri och att vara en formell del av en militärallians.
En grundläggande fråga är om säkerheten förbättras eller om spänningarna ökar om Sverige och Finland ansluter sig till Nato. Jag befarar det senare. Ryssland skulle i det läget känna sig ännu mer omringat och trängt av Nato. Det är ingen bra grund för samförstånd och fredligt samarbete. Som en del av en militärallians blir det i praktiken närmast omöjligt att hålla vårt land utanför en framtida konflikt.
Andra viktiga frågor som behöver diskuteras är om vi är beredda att skicka våra söner och döttrar till krig långt borta eller om vi vill hamna under USAs kärnvapenparaply. Ingen ska heller inbilla sig att ett Natomedlemskap skulle innebära minskade försvarskostnader. I dag går ungefär 1,2 procent av BNP till det militära försvaret, Nato kräver minst 2 procent.
I Falun föreslog jag att Natofrågan skulle återremitteras för en bred och analyserande diskussion om för- och nackdelar. Stämman lyssnade tyvärr inte på det örat. Majoriteten röstade för att starta ”processen” mot Nato, men mer än en tredjedel av ombuden sa nej.
Vi har bara sett början på diskussionen om Sverige ska ansöka om Natomedlemskap eller ej. Framöver hoppas jag på en bred och saklig diskussion i hela samhället om Sverige, tillsammans med Finland, ska slå vakt om alliansfriheten eller söka inträde i militäralliansen Nato. Jag skulle inte bli förvånad om slutsatsen blir att svenska folket vill behålla alliansfriheten. Den har tjänat oss väl i 200 år – och varför skulle den inte göra det även framöver?
