Nato kan inte skydda oss mot framtidens hot
Försvarsdepartementet framställer värdlandsavtalet med Nato som en rent teknisk fråga, när det i själva verket handlar om mycket mer djupgående saker, skriver Stina Oscarson på Under ytan. Hon menar att ett svenskt närmande till Nato bara skulle öka polariseringen, och att militär upprustning inte är vad som behövs.
Nato får inte tala om huruvida deras flygplan eller fartyg bär på kärnvapen. Foto: AP/TT.
”Värdlandsavtalet är inget att bry sig om. Det är en fråga om vem som ska betala Natosoldaternas tandläkarräkningar när de är här” säger den ansvarige på Försvarsdepartementet. ”Det är en helt och hållet tekniskt fråga. Det handlar bara om regler för skatt och moms.”
Även försvarsministern menar att detta avtal, troligen den största säkerhetspolitiska frågan på decennier i Sverige, enbart är en teknisk fråga. Och visst, avtalet reglerar vissa skattetekniska detaljer, men att reducera avtalet till enbart dessa är att styra bort uppmärksamheten från dess verkliga innehåll och syfte.
För hela idén är att ytterligare underlätta för samarbetet med Nato både i samband med övningar, men också vid kriser och krig. Avtalet ger nämligen Nato möjlighet att använda Sverige som transitland för en fullt utrustad Natostyrka och även att bedriva krig mot tredje land med Sverige som utgångspunkt. Det ger Nato möjlighet att upprätta baser på svenskt territorium och Natosoldater immunitet i Sverige. I avtalstexten kan man också läsa att avtalet står ”i samklang med Natos doktrin” som ju innefattar kärnvapen. Att reducera detta en teknisk fråga är att visa förakt för demokratin.
Motsägelsefullt läge
Avtalet skrevs under av förre ÖB tio dagar innan valet och ska underställas riksdagen innan det träder i kraft den 1 juli. Omröstningen sker preliminärt den 25 maj och man har hittills gjort allt för att undvika en seriös debatt. När utredningen kring avtalet skickades på remiss gjordes det mitt i semestern, och inte till en enda folkrörelse. Men trots det verkar nu verkligheten kommit ikapp och många människor har börjat fråga sig vart Sverige egentligen är på väg.
För läget är minst sagt motsägelsefullt, med en regering som säger nej till Nato-medlemskap, men ändå till synes utan betänkligheter knyter oss allt närmare denna militärallians. Försvarsministern säger att det ”är problematiskt att det systematiskt sprids lögner om avtalet” och syftar då på de kritiker som tolkar avtalets paragrafer annorlunda än han själv men undviker samtidigt aktivt att bemöta kritiken i sak. Istället upprepar han gång på gång att det ”inte kommer bli några Natobaser eller kärnvapen på svenskt territorium”.
Vad händer vid maktskiften?
Nu har vi därför hamnat i ett läge där båda sidor anklagar varandra för att ljuga, och striden handlar just om avtalets känsligaste delar: Natobaser och kärnvapen.
Men hur kan då detta avtal tolkas så olika? Jo, det hänger ihop med en genial detalj. Nämligen den att all verksamhet som avtalet reglerar ska ske på inbjudan av värdlandet, alltså Sverige. Och med den skrivningen anser försvarsministern att han kan vara lugn. För han och hans regering ämnar inte bjuda in Nato för att öppna baser eller tillåta utplacering av kärnvapen.
Problemet är bara att han med denna läsning agerar som att Socialdemokraterna alltid kommer att regera och att han alltid kommer att vara försvarsminister. Men ledare kan och kommer att växla både i Sverige och Nato, och ett avtal måste vara vattentätt även för maktskiften, och det är inte värdlandsavtalet.
Säkerhet genom avskräckning
Dessutom är det naivt att säga sig veta säkert att det inte blir några kärnvapen på svensk mark. Av två anledningar. För det första har USA en regel som gör att de aldrig talar om huruvida deras fartyg eller flygplan har kärnvapen ombord. För det andra gäller eventuella undantag och garantier angående kärnvapen bara i fredstid.
Men alldeles oavsett frågan om kärnvapen är det ett stort steg bort från den säkerhetspolitik som tidigare förts i Sverige att skriva under ett avtal som står i samklang med Natodoktrinen. För Natos doktrin bygger på en idé att säkerhet skapas genom avskräckning. Och frågan är om det verkligen är den väg svenska folket vill att att Sverige ska gå?
Frågan är om det alls är möjligt? Jag tror inte det, och här kommer vi till kärnan av debatten. För oavsett hur mycket fakta vi gräver fram om Nato och värdlandsavtalet är säkerhetspolitiska vägval en fråga om värderingar och människosyn.
I Bertha von Suttners berömda roman ”Ned med vapnen” från 1889 får huvudpersonen frågan om man kan rusta sig till fred. Hon tycker att tanken är så dum att hon känner sig tvungen att berätta historien om mannen Gribouille, som varje gång nån säger att det ska börja regna hoppar i floden för att inte bli blöt.
Lika dumt tycker jag att det är. Men detsamma anser mina meningsmotståndare om min åsikt. I en debatt förra veckan sa en moderat riksdagskvinna att det jag förespråkade var att vi skulle ”sitta med blommor i munnen och hoppas att Putin inte ser oss”. Det var hennes bild av ickevåld.
De små stegens politik
Men tillbaka till värdlandsavtalet. Varför tecknar man då detta? Sedan 1994 har Sverige via de små stegens politk ingått ett tjugotal olika samarbeten med Nato och vi är i dag ett av alliansens mest interoperabila länder.
Varje steg kan tyckas logiskt utifrån de närmast föregående, men tillsammans leder de till en helt ny säkerhetspolitisk situation. För Ryssland och Nato är i dag uttalade fiender, och ju närmare Nato vi ställer oss riskerar vi att spänningarna ökar. Det oroar oss som tror att säkerhet måste byggas gemensamt med sina potentiella fiender och genom ett aktivt arbete för att förebygga konflikter.
Men om man tror att vi behöver rusta upp för att garantera vår säkerhet är det en logisk utveckling, både värdlandsavtalet och slutligen ett fullvärdigt medlemskap, för Nato är den militärt överlägsna partnern.
Nya hot – nya samarbeten
Nato uppkom som en motvikt mot Warszavapakten och jag tänker att frågan om ett svenskt närmande till Nato och ett eventuellt medlemskap är fel ställd. Istället borde vi fråga oss varför Nato alls finns kvar efter murens fall när de stora hoten vi står inför troligtvis är helt andra än Putin och Ryssland. Det handlar om klimatförändringar, en växande global ojämlikhet, naturkatastrofer och flyktingströmmar. Och dessa varken kan eller bör en militärallians som Nato hantera. För det krävs helt andra typer samarbeten och andra medel.
