Mr Medborgarlön: Det är kört
Man kan bli smått euforisk, även om det låter lite knasigt, av att läsa samhällskritisk litteratur. Ens verklighetsuppfattning bekräftas, ens observationer stämmer, någon har sett samma saker som en själv och man kan lugnt konstatera att man varken har överdrivit eller tagit miste. På vetenskapligt språk heter det ”intersubjektivitet”.
Verklighetsbilden säkerställs genom att två personer, oberoende av varandra, nått fram till samma resultat. Men Guy Standings uppmärksammade och från vänsterhåll hyllade resonemang om prekariatet gör mig mest nedstämd. Hans analys av det globala tillståndet – den nyliberala marknaden är allenarådande, utan inskränkningar – är också min. Hans friläggande av hur arbetsköparna – även på nära håll i den region där jag dväljs – cyniskt agerar och trampar på människor, nickar jag instämmande åt.
Marx och Engels talade, nedlåtande ska infogas, om ett ”lumpenproletariat”, trasproletariatet. En klass i, men inte för sig. Oorganiserade människor, ingen känsla för solidaritet eller att ”blott enighet ger styrka”. Ingen facklig anslutning – ”gulingar” sa man förr. Hotande proletariatets landvinningar. Numera, efter att vi med André Gorz tagit farväl av proletariatet, är ”prekariatet” det nya trasproletariatet: människor redan i eller på väg mot en prekär, mycket besvärlig tillvaro. Osäkra arbeten och usla arbetsvillkor. Låga löner och förskräckliga arbetstider. Många tvingas ha mer än ett jobb. Arbetslösheten hög och permanent – den avgrunden vill man till varje pris undvika. Utsattheten och otryggheten stor. Framtidsutsikterna dåliga.
Standings verklighetsbild är välunderbyggd, kompakt och rakt igenom mörk. Totalmörk. Jag har inget att invända, inget att tillägga. Men motståndet då, hur agera mot samtidens tendenser och revoltera? Därav nedstämdheten. Standing förespråkar medborgarlön, att alla garanteras en ekonomisk grundtrygghet. Men vem ska genomdriva detta? Alla partier ställer ju sig bakom arbetslinjen – som ju inte är någon sådan, blott ett förmyndaraktigt och förnedrande disciplineringsinstrument. Senaste valet plågades vi med det unisona: ”Det gäller jobben, jobben, jobben”. Tom retorik, inget mer. Standing varnar för att prekariatet kan söka sig till nyfascistiska, högerextrema rörelser. Leta efter syndabockar efter att man slutat hysa minsta tilltro till de etablerade politiska partierna, inklusive svekfulla sossar och vinglande vänsterpartister. Detta händer redan nu, runt om i Europa. Ännu mer under flyktingkatastrofen. Och det är bara början.
Var finns motkrafterna? Vari består det ”farliga” som Standing varnar för? Herbert Marcuse och andra samhällsfilosofer har menat att endast de som inget har att förlora – de utanförstående och desperata, utan hopp – måste göra uppror. Inget finns att vänta från de systemintegrerade. Definitivt inte anställningsägare med ”jobbavdrag” – varför skulle vi revoltera? Klarar vi bara vårt eget skinn, så … Men prekariatet, så heterogent och splittrat – från plankande ungdomar i marginalen till femtioåriga universitetslektorer på korttidsförordnanden, lägg till svartjobbande invandrare – hur ska de kunna resa sig? Det kan i mina mörkaste stunder kännas som om loppet redan är kört. Trots att jag kallas Mr Medborgarlön.
Lasse Ekstrand får svar – läs den fortsatta diskussionen!
http://arkiv.tidningensyre.se/prekariatet-behover-stod-for-att-resa-sig/
http://arkiv.tidningensyre.se/revolten-maste-komma-inifran/
http://arkiv.tidningensyre.se/vi-behover-eldsjalar-och-fritankare/
http://arkiv.tidningensyre.se/det-ar-inte-latt-for-ett-gammalt-rodskagg/