MP – ta kamp mot den bruna verklighetsbilden
”Att bara ha fått yttra sin åsikt om att det här är dåligt eller det här är bra ger ju inte effekt.” Orden är Åsa Romsons i Ekots lördagsintervju och en del av förklaringen till att partiet ställde sig bakom katastrofbeslutet om immigrationen förra veckan.
Romsons tanke bygger på att partiet hade tvingats lämna regeringen om de hade sagt nej till en politik som några månader tidigare bara Sverigedemokraterna drev. Meningen förklarar i mångt och mycket Miljöpartiets haveri i regeringen. Partiets ledning tror blint på att samhällets utveckling avgörs i förhandlingar i Rosenbad, att de som bara yttrar sin åsikt inte har någon betydelse. Inget kan vara mer fel. Att driva opinion och få opinion med sig är det mest avgörande för att kunna förändra ett samhälle i en demokrati.
Regeringens beslut är en tragedi för alla som drabbas direkt av den omänskliga politiken. Men det legitimerar också de brunas verklighetsbeskrivning. Från Avpixlat och Sverigedemokraterna till GPs Alice Teodorescu och Expressens Anna Dahlberg jublar nu alla över att ha fått rätt. ”Nu har till och med Miljöpartiet insett att det här inte funkar, systemkollapsen är nära”. Och de som tidigare inte trott på Sverigedemokraternas verklighetsbeskrivning konstaterar skräckslaget: ”Är det så illa att till och med Miljöpartiet, Sverigedemokraternas motpol, går med på att stänga gränsen för de flesta – då är det riktigt illa”.
Miljöpartiets gamla valaffisch blev kusligt aktuell i förra veckan.
För två månader sedan ville 44 procent se en generösare flyktingpolitik, ytterligare 20 procent ville ha den som den då var. Endast 16 procent ville att vi skulle ta emot betydligt färre flyktingar. Sedan kom först sexpartiuppgörelsen och förra veckan det totala regeringshaveriet. Nu för regeringen en politik som endast 16 procent önskade för två månader sedan. Men efter att Miljöpartiet godkänt den politiken vill plötsligt 75 procent kraftigt minska invandringen. Så lätt vänder vinden när såväl regering som större delen av oppositionen samt media helt fokuserar på grovt uppförstorade problem istället för att se möjligheterna.
I partipolitiken har både Moderaterna och Sverigedemokraterna skärpt den flyktingfientliga politiken ytterligare efter att regeringen lagt fram sitt förslag. Regeringens beslut får alltså inte bara dominoeffekt i EU utan även inom svensk partipolitik. För, som Fridolin sa i söndagens Agenda, vad regeringen än hade föreslagit hade Moderaterna velat ta ett steg till.
Nu är en allmänt spridd bild att Sverige har en flyktingkris och är nära en systemkollaps. Alltså den bild som Sverigedemokraterna var relativt ensamma om för tre månader sedan. Istället för att ta kamp om den djupt felaktiga verklighetsbilden förstärker miljöpartister nu den bilden. Fridolin pratar om att vi måste bygga två skolor om dagen för att klara detta, Per Gahrton skriver i DN om ett flyktingmottagande på en halv miljon flyktingar per år, många miljöpartister pratar om en flyktingkris och en del har till och med börjat använda det alarmistiska ordet systemkollaps.
Men så är det ju inte. Utöver dem som direkt jobbar (betalt eller ideellt) med att ta emot och ta hand om dem som kommer har få boende i Sverige märkt av någon som helst skillnad. Våra barn går i skolan, vi går till vårdcentralen om vi blir sjuka, kollektivtrafiken går och vi planerar att återigen slå rekord i handlande i december. Vi har ingen flyktingkris mer än i politisk och medial retorik och vi är inte i närheten av en systemkollaps. Vi skulle behöva omfördela en del resurser, men gjorde vi bara det skulle vi alla ha det extremt bra materiellt. Sedan finns det lokala problem med mottagandet, några kommuner säger att de inte fixar mer och en del myndigheter är överbelastade. Men du kapar inte benet på en patient för ett sår på fingret, du sätter plåster på fingret.
Hösten 2005 lyckades Miljöpartiet med Gustav Fridolin i spetsen och tillsammans med en stark opinion få igenom en flyktingamnesti för barnfamiljer. Det trots att partiet inte satt i regeringen och trots att en majoritet i riksdagen ursprungligen var emot. 10 år senare har Miljöpartiet inte bara hoppat i säng med Socialdemokraterna, utan i någon sadomasochistisk lek blivit så bakbundna att de är tvungna att genomföra sverigedemokratisk politik. Miljöpartiet bör fundera på hur de har hamnat i denna sits. Hur de kunde gå i säng med, historiskt sett, ett av Sveriges mest flyktingfientliga riksdagspartier utan att först komma överens om de grundläggande villkoren, utan att ha ett stoppord?
