Miljöbilspremien – en missriktad politisk lösning
Miljöbilspremien är tänkt att stimulera tillväxten av en hållbar och fossiloberoende fordonsflotta. Ändå är denna premie inte nödvändigtvis ett hållbart och intellektuellt godtagbart förslag; hypotesen här är snarast det motsatta: miljöbilspremiens verkan är att segmentera klyftorna i samhället, vilket innebär en minskad social – och därmed i förlängningen ekologisk – hållbarhet.
Jämlikhet är den enda hållbara grunden för ett framtida ekologiskt samhälle. I detta specifika sammanhang eftersom ojämlikhet ökar de sociala motsättningarna, och tenderar att skapa ett kluvet samhälle där en individualistisk klara-sig-själv-moral ersätter det solidariska ansvaret.
När det är liktydigt med ekologisk hållbarhet att ha råd att köpa dyr teknologisk utrustning bildas en moralisk segmentering mellan den monetärt överlägsna, och därmed potentiellt moraliska, medelklassen och de monetärt, och därmed även moraliskt, underlägsna klasserna.
Miljöbilspremien gynnar främst de redan ekonomiskt starka grupperingarna. Ett förslag som på detta sätt upprätthåller moraliska kategorier som utesluter stora grupper i samhället, är varken ett inkluderande eller ett hållbart förslag: det är endast ett led i att upprätthålla medelklassens goda självbild – möjligheten att köpa en miljöbil, och därmed döva sitt mer eller mindre dåliga samvete, är den perfekta lösningen.
Det är dock inte ett förslag som gräver på djupet i samhällsstrukturen; det rör sig om borgerlig ideologi: lösningen ligger som vanligt i de privilegierade klassernas privata konsumtion. Därmed särskiljer sig en ekologisk överklass som har råd att äta ekologiskt och köra miljöbil, mot en socialt och moraliskt stigmatiserad underklass, som för att hantera frågorna förskjuter dem till periferin, vilket innebär att de upphör att existera.
Grunden för en hållbar ekologisk politik måste vara att skapa ett jämlikt socialt klimat; förståelse kan endast vinnas genom att upphäva individualismen som överordnad norm och istället skapa en moralisk berättelse som förmår inkludera hela befolkningen. En berättelse som ensidigt innefattar den bildade borgerliga publiken, är aldrig en berättelse som kommer att få fäste i de breda folklagren. Därmed måste politiken i hög grad omvärdera utformningen av sina förslag. Det är de grönas uppgift att vara miljöpopulister – inte att springa borgerlighetens ärenden.
En populistisk miljöpolitik gör gemensam sak med klassanalysen: den framvisar de härskande klasserna som huvudansvariga för sakernas tillstånd. Den vänder på så sätt på bevisbördan och lierar sig med den solidariska kampen för jämlikhet inom de ekologiska ramarna. Rent konkret innebär det höjda skatter på produktion, konsumtion, råvaruutvinning och energi. Dessa åtgärder kan dock aldrig genomföras utan att också samtidigt ersätta de grupper som drabbas hårdast: landsbygdsbefolkning, transportsektorer och prekära klasser.
Dessa ersättningar bör dock utformas så att de inte direkt gynnar ohållbara ekonomiska mönster. Gratis kollektivtrafik, medborgarlön och skatteavdrag för nödvändiga bilresor på landsbygd, är kompletterande förslag som skulle förändra samhällsklimatet, bort från det individualistiska grodperspektivet, med detta tröttande moraliska kväkande, mot ett genuint medborgarsamhälle där vi alla, oavsett diverse tillfälligheter, kan befinna oss på samma nivå. Ett samhälle där vi kan föra samtal om samma verklighet.
Hållbarhet ska inte vara en fråga för dem som har råd. Därför är miljöbilspremier ingen bra lösning, tycker Hugo Ström. Foto: TT
