Korruption bakom förlusten av Krim
Situationen i Ukraina utnyttjas av politiker och debattörer som vill finna argument för Natomedlemskap, mer pengar till försvaret och rent av kärnvapeen. Men i själva verket överlämnade Ukrainas korrumperade politiska elit Krim mer eller mindre frivilligt, skriver Linus Valtersson i veckans Under ytan.
Ukrainian Orthodox believers light candles during the memorial service for the Heavenly hundreds in the Mikhaylivsky Cathedral in Kiev, Ukraine, Saturday, Feb. 20 2016. The ”Heavenly Hundred” is what Ukrainians in Kiev call those who died during months of anti-government protests in 2013-14. (AP Photo/Sergei Chuzavkov)
Mer än två år har gått sedan det turbulenta maktskiftet i Kiev 2014. Efter tio års medial skuggtillvaro blev Ukraina åter ett debattämne i svenska medier. Av debatten att döma skulle man kunna föreställa sig att redaktionerna investerade i närvarande och utredande journalistik som kan bekräfta eller förkasta olika utsagor om sakernas tillstånd i EUs östra grannskap.
Så blev det inte. Efter några veckors dramatiska gatustridsscener utanför hotellen i centrala Kiev vintern 2013/2014 lämnades Ukraina åt lågprisalternativet: åsiktsjournalistik.
Både främmande makter och inhemska aktörer med intresse av att justera svenskarnas uppfattning av vad som pågår i Ukraina har fått en tacksam miljö att jobba i. Risken för att konfronteras av insata journalister har varit försvinnande liten.
”Ge aldrig upp kärnvapnen”
Den ryska interventionen i Ukraina blev ett flexibelt slagträ i den politiska debatten. Överallt talar politiker om ”lärdomarna” från Ukraina. Man får dock sällan intrycket att de har lärt sig något som helst – ty i nästkommande mening säger de nästan alltid samma sak som de tyckte innan.
I Sverige har inte minst borgerliga politiker och åsiktsjournalister drivit tesen att Krim-annekteringen bevisar ett akut behov av att:
1 höja anslag till det svenska försvaret
2 ansluta Sverige till Nato.
På den inflytelserika bloggen Wiseman’s Wisdoms har en divisionschef på F21 i Luleå – Carl Bergqvist (med bakgrund som stridspilot och pressofficer) – formulerat lärdomen på följande vis:
”Den ukrainska lärdomen för världens övriga mindre kärnvapenstater är tyvärr att aldrig ge upp de kärnvapen man har. De garantier om skydd som Ukraina erhöll mot att överlämna sina kärnvapen till Ryssland har idag visat sig värdelösa. Det visar också hur sårbar en stat är som inte har egna kärnvapen eller omfattas av en försvarsorganisation med kärnvapen.”
Krim var förlorat
Mot bakgrund av att det ”efter Krim” ansågs särskilt angeläget att revidera omvärldsanalysen och höja ”tröskeln” gentemot Ryssland, skulle man kunna föreställa sig ett enormt svenskt intresse för det offentliga samtal om just Krim-annekteringen som har pågått i Kiev de senaste veckorna – i spåren av offentliggjorda protokoll från Ukrainas nationella säkerhetsråds sammanträden i februari 2014.
Protokollen visar att politikerna i nationella säkerhetsrådet var något oeniga inför beslutet att inte bekämpa Kremls folkrättsvidriga annektering av Krim med militära medel. I dag är dessa politiker företrädare i princip överens om att Krim, tills vidare, var förlorat i samma stund som Viktor Janukovitjs fullpackade helikopter för sista gången vobblade ut över Dnipr-floden den 21 februari 2014. I samband med dessa offentliggöranden har även ämbetsmän från samma övergångsregering uttalat sig om både den ukrainska ”tröskelns” beskaffenhet – inför annekteringen – och om deras överväganden under pågående annektering. Det återkommande temat i deras syn på Krim-annekteringen är varken vapenbrist, försvarsanslag eller militära allianser, utan korruption.
Alla ville underlätta
Valentin Nalyvaitjenko, övergångsregeringens chef för Ukrainas säkerhetstjänst SBU, har i en intervju med ukrainska Interfax redogjort för hur samtliga chefer för landets våldsutövande myndigheter stod redo att underlätta en rysk annektering av Krim, dit för övrigt en stor del av säkerhetstjänsten emigrerade den 21–22 februari. Säkerhetstjänstens viktigaste arkiv hade enligt Nalyvaitjenko redan transporterats från Kiev till Simferopol i december 2013.
– Angripande makt kom till ett dukat bord. Dukat av vem? Jo, av president Janukovitj, inrikesminister Zakhartjenko och Jakimenko, chef för säkerhetstjänsten SBU, sammanfattar Nalyvaitjenko – sedermera grundare av Rörelsen mot Korruption.
Han upprepar att Krims parlament inte ens erövrades.
– Maktöverföringen inspirerades och genomfördes av ukrainska medborgare, medlemmar av Regionernas parti (Janukovitjs parti) och Krim-parlamentets presidium. Allt detta finns i filmmaterialet, hur den ukrainska polisen beväpnar inresta ryska specialförband, för att sedan frivilligt överlåta kontrollen över Krims högsta beslutande organ.
– Vem skulle då ha försvarat Krim, frågar Nalyvaitjenko retoriskt. Janukovitjs SBU? Vad gjorde Mogiljev? (ordförande i Krims ministerråd; tidigare ukrainsk inrikesminister) Samma sak. Åklagarna följde också med. Liksom armén. Var fanns deras högsta befälhavare? Borta. Vapen hade försvunnit, patroner saknades och en del kommendörer gav order om att försvara ett ockuperat Krim.
Makten sålde ut Krim
Det visade sig att värdet på den ukrainska ”tröskeln” mot Ryssland var negativt. Både verkställande och dömande makt hade helt enkelt sålt sig. ”Annekteringen av Krim började med de små gröna männen som plötsligt en dag dök upp överallt på Krim”står det på Carl Bergqvists välbesökta blogg.
Plötsligt? Så kan det naturligtvis ha upplevts i Luleå, liksom på journalistlösa redaktioner. Mina egna intervjuer under pågående annektering, liksom Nalyvaitjenkos beskrivning av händelseförloppet, ger dock inget stöd för det militära överraskningsmoment som långväga kommentatorer i Sverige beskriver.
För den som vill motivera inköp av flygplan och u-båtar från Saab saknas inte exempel på folkrättsvidriga ockupationer i efterkrigstidens Europa – även ryska sådana – där myndigheterna i den ockuperade staten inte hade sålt sig på förhand. Följande frågor verkar dock inte ha ställts till de opinionsbildare som ”efter Krim” kräver omedelbar upprustning och Nato-anslutning:
• På vilket sätt hade en större försvarsbudget gjort Janukovitjs familj, den så kallade Donetsk-maffian, eller den lokala eliten i Simferopol, mindre benägen att sälja sig till högstbjudande?
• På vilket sätt skulle ett Nato-medlemskap ha bromsat de myndighetschefer i Kiev och i Simferopol som redan var överens om att (som Nalyvaitjenko uttrycker det) ”ge bort” Krim-halvön?
Korruptionen är ett hot
Låt oss nu återkomma till den viktigaste av Ukrainas egna lärdomar efter Krim. Delar av det ukrainska parlamentet, liksom hela den politiska elitens ungdomsgeneration, har nu, liksom Nalyvaitjenko, börjat erkänna korruptionen inom statsapparaten som ett säkerhetshot.
Att man inom den ukrainska eliten fortfarande accepterar att politiska mandat och ämbeten arrenderas ut till högstbjudande drabbar inte bara välfärd, infrastruktur och pensioner. De ministrar, borgmästare, åklagare, polischefer, generaler och domare som tidigare hade låtit sig styras av inhemska oligarker visade sig i februari 2014 vara precis lika likgiltiga inför maktmissbrukets konsekvenser när beställningarna kom från främmande makt, hösten 2013. Att åtgärda rättsväsendets oförmåga att lagföra grovt kriminella inom den politiska eliten har dock visat sig vara lättare sagt än gjort.
För ett år sedan såg sig EUs utrikesministrar tvungna att avbryta sanktionerna mot Oleksandr Jakimenko (chefen för Ukrainas säkerhetstjänst under Janukovitjs styre, som anses ha beordrat krypskyttet mot Evromajdan-aktivister; även anklagad för smuggling av ukrainskt krigsmateriell till pro-ryska separatister i Donbass) eftersom den ukrainska åklagarmyndigheten undvek att väcka åtal mot honom i tid.
Den ukrainska elitens svängdörr mellan privat affärsverksamhet och offentlig maktutövning utgör även i dag ett akut hot både mot landets välstånd och mot den 25-åriga statens existens.
Om Linus Valtersson
Språklärare och frilansjournalist. Under de senaste sju åren har han rest mycket i Ukraina och även i resten av Östeuropa. Han har tidigare bott i bland annat Minsk, Mosvkva och Murmansk. Han är även utgivare av Wild East – En podcast om våra östra grannar.
