Arkiv för tidningensyre.se

Tidningen Syre
redaktionen@tidningensyre.se

Ansvarig utgivare:
Lennart Fernström

Lämna inte de sjuka utanför

Under ytan, Monica Armini - 3 år sedan

Den som blir sjuk riskerar att bli utsatt för missunnsamhet och misstänkliggörande. När en sjuk människa ska tillbaka till arbetslivet finns inte de rättigheter som andra har. Låt oss ändra på det, skriver Monica Armini.

Kanske finns det en klass som är skild från utbildning, bakgrund, erfarenhet osv. Kanske finns det en sjuk klass. De sjukskrivna. De sjukpensionerade (som i dag kallas personer som uppbär sjukersättning). De funktionsnedsatta. De inlagda. De behandlade. De konvalescenta. Kanske är detta vår helt nya underklass. Kanske är det här vi hittar samhällets bottenskrap.
Kan det vara så sorgligt i dag, att vi blott genom en sjukdom eller olycka kan rasa många pinnhål på klasstegen? (En klasstege vi helst vill slippa se överhuvudtaget.) Sjunka från högutbildad medelklass till prekariat bara på grund av ren och skär otur? Måste det inte finnas ett mått av lathet, dumhet eller självömkan involverat? Nej, i dag kan vem som helst, när som helst, tappa greppet om sin situation och dundra rätt ner i avgrunden. Och avgrunden, det är utanförskapet som vuxit sig till ett djupt kärr av förnedring och ensamhet.

För som sjuk tappar du inte bara en stor del av din inkomst. Du tappar ditt sociala liv. De vardagliga kontakterna (som du kanske inte värderat så högt medan du arbetade, men som du nu saknar intensivt). Äta lunch ensam. Dricka kaffe utan sällskap. Ingen att prata helt kort med i korridoren/hallen/trapphuset. Ensam känna tiden dra förbi mellan läkarbesöken, terapin och sjukgymnastiken.
Ensamheten och utanförskapet gnager sig in i din själ. Äter dig långsamt – men bit för bit. Tills ingenting återstår mer än en patient. En simpel vårdtagare, längst ner i näringskedjan. Under läkarna, under sjuksköterskorna, under undersköterskorna, under lokalvårdarna. Där – allra sist – hittar du den sjuka.
Att vara utanför, vad innebär det? Att inte tillhöra. Att bli satt på undantag. Vi har politiker som pratar om utanförskapet och dess konsekvenser. Men alla verkar ta det för givet. Är man sjuk så ska man oundvikligen placeras utanför flocken. I karantän – känslomässigt och socialt. Man är paria. Antagligen lat och dum också eftersom man haft oskicket att gå och bli dålig. Så idiotiskt. Så naivt.

Den som försöker behålla en del av sig själv levande – genom trädgårdsarbete, föreningsliv eller politik – blir bemött med största skepsis. Är du inte i själva verket en simulant? En skattepengssnyltare. Man kan bli anmäld. Fuskstämplad. Bara för att man stretar emot inför utanförskapet. Bara för att man inte vill bli uppäten bit för bit av ensamheten. Det är hårt och grymt. Man kan faktiskt ha en funktionsnedsättning, sjukdom eller skada som gör att man inte kan arbeta, men fortfarande ha kvar sitt behov av socialt umgänge med grässtrån eller andra människor.
Genom att tränga ut de sjuka (och i sjuka inkluderar jag skadade och funktionsnedsatta) så skapar man en klass som ligger under alla andra. En under underklassen – eller ett prekariat (lånar termen av Guy Standing). De långvarigt sjuka är vår nya slagpåse. De vars ekonomi man raserar, vars hälsa man leker med, vars psykiska välbefinnande man struntar i. Det spelar ju ingen roll i alla fall – de ligger ju lik förbaskat längst ner. Vem bryr sig ifall de får det ännu lite tyngre?

”De långvarigt sjuka är vår nya slagpåse. De vars ekonomi man raserar, vars hälsa man leker med, vars psykiska välbefinnande man struntar i.”
Vem har då bestämt att det ska vara såhär? Borde vi inte värna de sjuka och skadade? Låta dem få rehabilitering. Se till att de kommer åter i arbete. På humana villkor. På deltid. Med bra villkor. Lön. Semester. Allt det som vi förknippar med arbetsrätt. Göra om och göra nytt?

I dag finns det rehabiliteringspenning. Det kan du få om du arbetstränar under sjukskrivningen. Det ger rätt till viss ersättning för resor till och från arbetsplatsen. Men sen är det slut på lyxen. Ingen semester. Ingen lön. Bara en försäkring. Ifall du gör dig illa och till äventyrs blir ännu sjukare.
Att rehabiliteringspenningen finns vet inte så många. Det är en doldis i sjukförsäkringen. Till en början blir man glad. Man får ju komma ut i arbetslivet igen. Få just det där som man saknat. Arbetskamrater. Gemenskap. Tillhörighet. Men sedan, efter ett tag, kryper sig känslan av olust på. Man börjar inse att man är utnyttjad. Att man arbetar gratis. Att alla andra får hem en lönespec i slutet av månaden medan man själv får samma trista gröna kuvert från Försäkringskassan som man fått som sjuk.

Vad skulle krävas av arbetsgivare för att de skulle anställa sjuka på riktigt? Att välja bort rehabiliteringspenningen? Jag har själv arbetat på sånt sätt, det vill säga, som sjuk på rehabpenning. Stått och utfört monotona uppgifter utan början och utan slut till obefintlig glädje för mig själv och alldeles gratis för företaget eller kommunen jag varit hos. Troligtvis skulle man behöva avskaffa rehabiliteringspenningen. Så länge den finns kommer framfusiga arbetsgivare att ta för sig av sjuk arbetskraft.

Man anstränger sig så in i norden för att göra ett bra jobb. Tänker att om jag bara lägger manken till kommer jag att få en anställning. Då kommer de att se att jag är oumbärlig. Men så fungerar det inte. Jag finns där, inte för att jag är jag, utan för att jag inte kostar ett öre. Så krass är verkligheten. Precis så ont gör det. Man är den nya under underklassen. Den som är så utbytbar att man kan köra slut på den, krama ur den sista lilla gnuttan livslust och sedan skaffa sig en ny. Någon ny som rensar ogräset eller sorterar posten. Arbetsuppgifter som måste göras men som är så tråkiga att ingen vill göra dem. Arbetsuppgifter som företaget, föreningen eller kommunen kan välja att lägga på en sjuk. En konvalescent. En som mår bra av att komma ut och lufta sig.

Man vrider och vänder på fenomenet sjuk. Och upptäcker att det handlar om bristande människovärde. Att man skickar ut gratis arbetskraft till både offentliga och privata arbetsgivare och kallar det arbetsträning. De sjuka får ju ersättning, rehabiliteringspenning, hela 75 procent av sin SGI. Visst ska de vara nöjda. Och många är säkert nöjda. Glada över att få in en fot. Eller åtminstone en tå. Det är hoppingivande även om det inte leder till jobb. För man är så utbytbar. De sjuka är så många och arbetsplatserna så få.
Och vad värre är, om arbetsträningen kallas grön terapi ses det som en allmosa. Som arbetande sjuk ska man vara tacksam över ynnesten att få dra upp maskrosor ur slottsrabatten. Ja, så illa är det ställt med synen på den sjuka på väg till jobb. Den som upplåter sin grönyta åt ett gäng konvalescenta medmänniskor gör en god insats. De konvalescenta medmänniskorna står i tacksamhetsskuld till grönyteägaren. Ofta kommunen.
Detta är naturligtvis inte bra. Att placera ut människor som är sjuka och som mår dåligt (eftersom de är sjuka och för att de hamnat i utanförskap) i verksamheter där de uppmuntras känna tacksamhet är inte alls bra. Det för oss tillbaka till en gammal tid när vi hade fattighjon som levde på allmänhetens allmosor. Nu heter allmänheten staten och allmosan är rehabiliteringspenningen.

Men vad har jag då för svar på denna situation? Människor som ingen vill anställa, kan man ge dem chansen att få arbetsträna under anständiga former? Jo, visst kan man det. Lönebidrag är en arbetsform som fungerar fint när man kommit lite längre. När man är redo att teckna anställningsavtal. Då går arbetsförmedlingen in och betalar en del av lönen förutsatt att arbetsgivaren betalar en marknadsmässig lön och har lika villkor för den sjuke som för vilken annan anställd som helst. Lönebidrag har inte doften av allmosa. Det är en transaktion mellan arbetsförmedlingen och arbetsgivaren. Löntagaren märker ingen skillnad.
Kanske vore det en god idé att låta fler sjuka få jobba på lönebidrag istället. Att helt skrota rehabiliteringspenningen. För i ärlighetens namn, hur många erbjuds arbete efter rehabiliteringsårets slut? På lönebidrag spelar alla enligt samma regler. Det bildas inte ett A- och ett B-lag på arbetsplatsen. De behandlas lika.

Och de som ännu inte orkar eller klarar ett arbete, på deltid eller heltid – ens med ett lönebidragsstöd – ska naturligtvis uppmuntras att ta del av det som samhället erbjuder. Politiska partier, studieförbund, religiösa samfund, folkhögskolor – listan kan göras lång över ställen där man kan träffa människor och få ett värdigt bemötande. Trots att man är sjuk. Bara man tillåts. Själv tycker jag också att man borde tillåta sjuka att delta i universitetetsstudier på deltid. Allt detta för ju människor samman. Istället för att låta sjukdomsuppfattningen söndra och tudela samhället. Vi behöver inte någon dikotom syn på mänskligheten i friska och sjuka. Vi är alla i viss utsträckning friska och i viss utsträckning sjuka. Det hela är bara en fråga om var på skalan man befinner sig.
För att överbrygga den enorma självstigmatisering som sjuka i dag uppmuntras till behöver vi skapa förutsättningar för dem att komma igen. Ta revansch. Lyckas ta sig tillbaka till ett värdigt arbetsliv om möjligt. Och om inte möjligt, så vara en del i samhället åtminstone. Bli inkluderad, värdigt bemött och behandlad.

Det är väldigt lätt att trampa på den som ligger – hon är ju liksom i vägen. På samma sätt trampar man på sjuka i dag. Trampar ner dem bit för bit tills det är näst intill omöjligt att resa sig igen. Det är en stor förlust för både individ och samhälle. Låt oss ändra på detta. Ge de sjuka aktning och respekt och låt dem hitta sina inre förmågor. Sina styrkor och färdigheter. Tillåt de sjuka att komma till tals, vara med och bli delaktiga. De behöver oss, och vi behöver dem.

Fler artiklar

Omställningen måste vara etisk

Stefan Villkatt
journalist, lärare samt miljö-, djurrätts- och fredsaktivist
04 april 2016

Omställningen kommer att kräva kunskap om hur vi kan leva självförsörjande på ett etiskt riktigt sätt, skriver Stefan Villkatt på veckans Under ytan. Han undrar om det ens kan kallas självförsörjning att leva på andras kroppar eller kroppsfunktioner.

Läs hela artikeln

Aktiv dödshjälp bör legaliseras

Gustaf von Heijne
medlem i föreningen Rätten till en värdig död
04 april 2016

I Syre den 15 januari 2016 skriver Jacob Schönning om sin syn på dödshjälp och den verklighet han lever i. Den avundas jag honom inte. Det skriver Gustaf von Heijne på debatt.

Läs hela artikeln

Basinkomst är ingen kvinnofälla

Andreas Meijer
04 april 2016

”Systemkollaps! Bidragsskapande! Lathetsfrämjande! Kvinnofälla!” Argumenten mot basinkomst (BI) är många och har hörts från många håll. Här bemöter jag några av de argument som brukar föras fram. Det skriver Andreas Meijer i sitt debattinlägg.

Läs hela artikeln

Sånger om dem som är på flykt

Jenny Eriksson - 2 år sedan

Nadin al Khalidi skriver och berättar historier utifrån bilder och egna minnen från krig och flykt. Hon ser det inte som att texterna är politiska men med sitt band Tarabband påverkar hon unga människor i både Sverige och arabiska länder.

Läs hela artikeln

Mare Kandre som punkare

Nike Markelius - 2 år sedan

Det finns skilda åsikter om vad punken stod för och vilka förändringar i samhället den åstadkom som musik/folkrörelse, men faktum är att det för många var en frihetsrörelse som ytterst ville ingjuta mod i och ge utrymme åt var och ens rätt att fritt välja sina vägar i livet.

Läs hela artikeln

Låga vattennivåer visar på djupare problem

Klas Lundström - 2 år sedan

Rekordlåga vattennivåer plågar södra Sverige, vilket äventyrar dricksvattentillgången. Sveriges dricksvatten håller hög kvalitet, men senast förra veckan slog myndigheter larm om farliga ämnen i brunnar i Sörmland.

Läs hela artikeln

Lång väg kvar till skövlingsfri palmolja

Madeleine Johnsson - 2 år sedan

Svenska och internationella storföretag kan fortfarande kopplas till palmoljeindustrins skövling av den indonesiska regnskogen. En ny rapport från Greenpeace visar att flera svenska företag inte gör tillräckligt för att satsa på palmolja som producerats på ett hållbart sätt.

Läs hela artikeln

Från grön politik till gröna Converse

Lennart Fernström
Ansvarig utgivare på Syre
31 mars 2016

Delar av påsken ägnade jag åt att läsa Maggie Strömbergs Vi blev som dom andra – Miljöpartiets väg till makten. Det mest tydliga i boken är att Strömberg inte förstått den gröna dimensionen. Istället försöker hon genom mikroberättande bevisa att den gröna särarten är flummig och verklighetsfrånvänd.

Läs hela artikeln

Islam – en del av vår värld

Jerker Jansson
författare och socialantropolog gästkrönikör i Syre
31 mars 2016

”Vi bekämpar en terroristorganisation, en barbarisk organisation som dödar oskyldiga människor. Vi bekämpar inte en religion”, kommenterade Bernie Sanders terrorattentatet i Bryssel förra veckan.

Läs hela artikeln

Japan och Skottland lyfter ovillkorat grundbidrag

Benita Eklund - 2 år sedan

Idén om en ovillkorad basinkomst, som funnits i politiken sedan 60-talet, har fått ett uppsving på senare år. I Japan tror man nu att ett generellt stöd till unga kan vara ett sätt att möta en avsevärd minskning av konsumtionen, enligt Sankei daily.

Läs hela artikeln

Fortsatta bidrag till köttindustrin trots klimatlarm

Jacob Hederos - 2 år sedan

Medvetenheten om köttets pris är i dag stor men konsumtionsnivån ligger nästintill still. Hur är det möjligt? Svaret är oftast att ”det är gott” och att ”det är billigt”. Information om konsekvenserna, behovet av omställning och de alternativ som finns verkar inte räcka. Det kanske inte är så konstigt. ”Bara för att vi vet att det är dumt att köra bil som vi gör så slutar vi inte med det,” svarar forskarna som Syre varit i kontakt med.

Läs hela artikeln

En livsmodell där alla får plats

Sanni Gerstenberg
grön samhällsdebattör och gästkrönikör för Syre 
30 mars 2016

Blev nyligen tagen av en artikel i tidningen Vi om den belgiska småstaden Geel. I flera hundra år har det funnits psykiatrisk öppen familjevård där. Deprimerade, schizofrena, psykotiska, maniska och paranoida människor bor i privata familjer som också sysselsätter dem.

Läs hela artikeln

Handelsavtalen hindrar hållbar omställning i Guatemala

Anna Nylander - 2 år sedan

– På sockerrörsplantagen används mycket kemikalier. Vi dricker förorenat vatten och barnen blir sjuka, berättar småbrukaren Amelia Choc Cuz. Hon är en av många i Guatemala som menar att det här är konsekvenser av handelsavtal som öppnat upp för en kraftig expansion av det industriella jordbruket. Men nu växer både medvetenheten och motståndet.

Läs hela artikeln

Bakom den ryska propagandans kulisser

Andreas Hedfors - 2 år sedan

Med kulturell hjärntvätt och militära utspel försöker ryska ledare dölja sitt vanstyre och korruption. Tyvärr går västvärlden med i dansen. Andreas Hedfors har träffat den hyllade författaren Peter Pomerantsev.

Läs hela artikeln

Det radioaktiva sopberget

Lena Carlberg - 2 år sedan

Under 2017 ska beslutsunderlaget för ett framtida kärnavfallsförvar och en inkapslingsanläggning för använt kärnbränsle finnas hos regeringen. Detta trots att den valda förvaringsmetodens brister har påtalats under hela processen. Miljörörelsen ser sig själv som den enda motmakten och tycker att myndigheterna ”jamsar med” industrin snarare än tar sitt ansvar.

Läs hela artikeln

Palestinas folk behöver vår hjälp

Anna Wester
ordförande i Palestinagrupperna i Sverige och redaktör för tidningen Palestina Nu
29 mars 2016

Palestinierna lever undanträngda, instängda, skilda från varandra med taggtråd, höga murar och olagliga israeliska bosättningar i ett ockuperat land. Politikerna gör ingenting för att lösa problemen. Nu är det civila samhället palestiniernas hopp, skriver Anna Wester i veckans Under ytan.

Läs hela artikeln
Visa fler artiklar