Kvinnlig urkraft i feministisk cirkus
Cirkusperspektivs föreställning Gynoides – circus female intelligentsia har haft sin världspremiär på Orionteatern i Stockholm. Det är ett feministiskt cirkuskonstprojekt som ska ut på internationell turné och som undersöker normer och representation av kvinnor i cirkuskonsten.
Hela projektet Gynoides är en reaktion på objektifieringen av kvinnors kroppar i cirkuskonsten och stereotyperna som generellt förekommer i konstarten. Projektet är en kombination av artistisk forskning, sociala åtgärder och alltså en helaftons cirkusföreställning.
I den varma manegen möts vi inledningsvis av toner från en ensam akustisk harpa och en kvinna med allvarligt ansikte på en stol mitt i rummet. Stämningen förtätas och snart stormar de sex internationella elitcirkusartisterna i likadana kroppsfärgade underkläder in i det avskalade rummet och visar prov på en exceptionell kvinnokraft och egenartade förmågor att tänja på kroppens begränsningar. Skönt befriade från kvinnliga attribut, såsom smink och glittriga scenkläder, skönt närvarande som naturliga kroppar och personer med glittret istället koncentrerat i det konstnärliga uttrycket, rörelserna och ögonen.
De förhåller sig fysiskt till sina ting, ger liv åt ringar i olika storlekar, stolar som hissas upp i luften, linor och tyger, genom att göra dem till delar av sina kroppar, sätta fart på dem och deras gravitationskrafter. Med sprudlande lekfullhet och glödande intensitet låter de oss komma nära konsten och dess kärna. Och jag tappar stundom andan av spänning!
Gynoides är cirkuskonst som ger plats och fritt spelrum åt en kraftfull och vacker ensemble. På mer än ett sätt. Förutom att cirkusartisterna är virtuost skickliga i sina nummer lyckas de samtidigt fylla rummet med sällsynt värme och feminin själfullhet; deras väsen andas ut så mycket av sina personligheter att det till sist känns som att jag lärt känna dem allihop. Dessutom är den suggestiva musiken och de innovativa ljudlandskapen djupt integrerade i showen. På en scen ovanför manegen sitter den hyllade övertonssångerskan och röstartisten Anna-Maria Hefele och ömsom sjunger, ömsom spelar akustisk harpa eller nyckelharpa i fullständigt samspel med artisterna nedanför henne. Artisterna använder också sina egna röster och kroppsljud genom kroppsnära mikrofoner, samt triggar genom sina rörelser, med hjälp av detektorer, igång trumloopar och beats som de rör sig till.
De genomgår under kvällen en slags frigörelseprocess. I början finns en scen när de alla samlas bakom ett stort skynke, vi förnimmer dem först som viskade skuggor och när de tar sig ut har de förvandlats till robotar som rör sig mekaniskt till stålhårda ljud. Sedan följer en lång rad solonummer; individuellt förfinade för varje karaktär. Sade Kamppila gör hisnande smidig dansakrobatik på golvet, ackompanjerad av sin egen röst och andning, sedan står hon på huvudet och lirar ukulele samtidigt, och spelar även ivrig klarinett när Veera Kaijanen går på en uppåtlutande lina över hela rummet.
I en underbar lång scen utför artisterna en kollektiv hopprepsdans och jag hade ingen aning om att det gick att hoppa hopprep med sådan glädje, fantasirikedom, konstfullhet och skicklighet. Kvällens mest överraskande nummer står den nyskapande artisten Laura Lippert för. Hon behärskar den sällsynta cirkuskonsten hårhängning och har utvecklat sitt eget akrobatiknummer upphängd i håret på en stor krok som hissas upp mot taket i den häpnadsväckande finalen.
Kvinnorna i Gynoides är härligt befriade från objektifieringen som kvinnliga cirkusartister traditionellt ofta utsätts för och tar plats som de suveräna kroppskonstnärer de är, med pondus och själ i sina uttryck och kvällen blir en poetisk och drabbande hyllning till kvinnans urkrafter men också en närgången normkritisk tolkning av cirkus i tiden.