Kraven på rättvisa sätter käppar i förhandlingshjulen
På måndag startar FNs klimatmöte i Paris. Det som såg ut att bli förhandlingar under ett starkt tryck för rättvisa har efter terrorattackerna hamnat i ett annat läge. De stora demonstrationerna i Paris är inställda och ”klimaträttvisan” ser ut att hamna i periferin.
Förra fredagen hölls ett seminarium på Södra teatern i Stockholm med fokus på läget för ”klimaträttvisan” inför COP21. Initiativtagare var EU-parlamentarikern Linnea Engström (MP) och arrangörer bland annat Naturskyddsföreningen, Push Sverige och Rädda barnen.
Biståndsminister Isabella Löwin fanns på plats och gav sitt perspektiv.
– Klimaträttvisa är viktigt men vi får inte hamna i skyttegravspositioner och därmed inte komma överens.
Hon tror på Gröna klimatfonden som beslutades om på klimatmötet i Köpenhamn 2009. Fondens uppdrag är att ”stödja utvecklingsländer genom insatser för klimatanpassning och minskade utsläpp av växthusgaser, inklusive skogsrelaterade insatser”. Än så länge är fonden under uppbyggnad och Sverige har bidragit med fyra miljarder. I höstas gjordes de första utbetalningarna.
Det kommer dock att krävas oerhört mycket pengar, det är Isabella Löwin medveten om, och offentliga medel ska i första hand fungera som ”katalysatorer” menar hon. Omställningen kommer på alla fronter och hon nämner diskussioner hon deltagit i på Nasdaq-börsen som tydligt visat hur hållbarhetsfrågorna rusar upp på agendan.
Det är inte heller i toppen allt sker.
– Vi har ett glapp, många lokala och regionala initiativ är mycket mer ambitiösa.
MD Shamsuddoha från ett forskningscenter i Bangladesh påpekar att det är bråttom, klimatförändringarna är redan i dag ett brott mot de mänskliga rättigheterna anser han.
Särskilt med tanke på Bangladesh och vissa ö-stater som drabbas hårt. Att hålla sig inom 2 grader räcker inte menar han, målet måste sänkas till 1,5 grader. Liksom många andra representanter från de delar av världen som redan känner av klimatförändringarna pekar han på att det som kallas ”Loss and damage” måste in i Paris-avtalet, alltså kostnaden för sådant som går förlorat i klimatförändringarnas spår. Något som hänger ihop med detta är migrationen, påpekar MD Shamsuddoha.
– Hur ska den hanteras inom ramen för UNFCCC? Det ska ju handla om att rädda mänskligheten, om att skydda framtida generationer från klimatförändringarna. Men de rika länderna vill inte ha med kontexten med kompensation och klimatskuld i avtalet.
Thomas Hahn, forskare från Stockholm Resilience center, menar att läget ändå ser hyfsat ut på grund av att priserna på förnybart sjunkit kraftigt. Det innebär att det blir billigare för höginkomstländerna att stötta en global energiomställning. Och för att få med låginkomstländerna i klimatfrågan måste sol och vind subventioneras.
– Rättvisa innebär att höginkomstländerna finansierar denna ”marshallplan” och betalar till Klimatfonden, menar Thomas Hahn.
Men det går tämligen trögt med inbetalningarna till Gröna klimatfonden trots att det inom ramen för FN-principen om ”gemensamt och differentierat ansvar” ligger på de rika länder att beskatta sina fossila bränslen och betala till Klimatfonden.
– Vi har ändå i 100 år byggt vårt välstånd på billig fossil energi.
För den fattiga delen av världen ska hållbar tillväxt vara målet menar Thomas Hahn, för oss andra ska fokus helt och hållet ligga på ”transformation”. Så kallad ”decoupling” där tillväxten inte ökar koldioxidutsläppen, ska vara ett villkor för BNP-tillväxt tycker han.
– Vi ska inte ha tillväxtmål i våra finansplaner, klimatmålen måste komma först.
En annan synpunkt som lyftes under seminariet var att problemet inte är brist på pengar. Svante Axelsson, ordförande i Naturskyddsföreningen, pekar på hur investeringar via pensionsfonderna kan ändras.
– Vi kan också ta bort subventionerna på flyget. En resa till Bangkok i Thailand subventioneras med 6 000 kronor.
Rättvisefrågan är själva anledningen till att klimatförhandlingarna inte kommit längre, menar Annika Jacobsson från Greenpeace. Hon efterlyser ett politiskt ledarskap som vågar ta beslut även om dessa vinner legitimitet först i efterhand. Civilsamhället kan bidra med att lyfta det vi faktiskt vinner på att dra ner på det vi tror gör oss lyckliga, däribland konsumtionen.
– Som mer tid i stället för högre lön eller ett gemensamt ägande som också öppnar upp för en gemenskap vi ännu inte känner.