Konsten att tänka bort löneslaveriet
Vardagslevandet i löneslaveriets samhälle är systembundet och därmed främmande för oss. Löneslaveriets diskurs tillåter inte att vi är individuella och särskilda. Det fångas i det vardagliga språkbruket av att många har för vana att säga ”man” och inte ”jag”.
Vi anonymiserar och tvångskollektiviserar därigenom frivilligt oss själva, uppfattar inte oss själva som ansvarstagande subjekt. Vi riskerar, misstanken är nedkylande, att leva ett helt liv där vi förkrymper oss själva genom att förvägra oss rätten att vara subjekt. Ett alienerat icke-liv, i arbetslinjens kalla skugga. Oavsett om vi kallar oss arbetande eller arbetslösa. Mentalt stannar vi inom systemet, talar med ord som gagnar dess bestånd.
Existensfilosofen Jean-Paul Sartre hävdade att vi äger en valmöjlighet. Vi väljer hur vi vill leva våra liv, efter att vi väl är utkastade i existensen. Sartre betonade att det finns ett handlingsutrymme, han var ingen determinist. Det inkluderar emellertid också att vi kan välja bort friheten och sökandet efter det autentiska livet, förbli ofria. Vad får oss att välja det ena eller det andra?
Vi är från allra första början samhällsvarelser, utsatta för ett konformitetstryck. Vi kastas inte bara ut i den egna existensen, utan också samtidigt in i ett samhälle, ett socialt sammanhang. Vi väljer varken att födas eller att tillhöra ett bestämt samhälle, såsom det nuvarande. Löneslaveriet väljer oss. Utan att först begära vår tillåtelse.
Samhället är inte endast något yttre och utanför oss. Det är också mentalt, en tankekonstruktion, med inslag av övertalning och mer eller mindre artikulerade försök att stå emot samma övertalning. Vi inte bara lever i samhället, vi tänker det också, det bor i våra tankar. Att tänka samhälle leder till att vi handlar eller inställer handlande. Mycket av vårt handlande är icke-handlande. Utan att vi argumenterar med oss själva, enklast bara att anpassa sig. Eftersom outsiderskapet är negativt sanktionerat.
Våra medmänniskor, dem som vi delar det sociala sammanhanget med, kan vara tragiskt nog vara våra värsta fiender: tillbakahållande och nedgörande. Stigmatiserande och utsorterande. Förtryck utövas av de förtryckta. Kanske den lägsta formen av förtryck.
Löneslaverisamhället skulle inte bestå en enda dag om inte anpassningstänkandet vore så dominerande. Understött av lagar och normer. Vi socialiseras till befintliga institutioner med inbyggda normer och värdesystem som försvarar det bestående. Och vi anpassar oss utan att märka att det är just det vi gör. Vi till synes bara lever våra liv, förskansade i vanor och rutiner.
Anpassningen uppfattas av majoriteten som självklar, normal och naturlig. Ordningen betraktas som orubblig, bortom mänsklig påverkan, den har förtingligats. Hur vi tänker om samhället är grundat i det som är och den därtill kopplade föreställningen om att det inte kunde vara annorlunda. Det fångas i invändningen som instinktivt infinner sig hos den välanpassade: ”Hur skulle det se ut?” Det vill säga, om det vore radikalt annorlunda, jämfört med det nuvarande.
Det självklaras tyranni regerar. Tankefängelserna bekräftas dagligen och får stöd. Om inget sker som stör den pågående processen av reproduktion och bekräftelse.
Tankerörelse sker när vi förflyttar oss mellan olika tankemodeller, olika sätt att tänka. En sådan förflyttning kan vara tillfällig och flyktig, vi brukar ju säga att vi leker med tanken. Vi kan leka med tanken att det skulle kunna vara helt annorlunda, något helt annat. Att det som är inte skulle behöva vara, utan rentav är både tillfälligt och onödigt. I leken spirar en själens revolt mot det förhandenvarande.
Olika tankemodeller tävlar med varandra. På ytan tar det sig uttryck i röstningsbeteende och vilka sociala rörelser som attraherar människor. Vi kan därför spåra vilken tankemodell som opererar och förefaller regera.
Befrielsens tankemodell – att tänka att det går att befria sig – föder lättnadskänsla över att det faktiskt går att föreställa sig ett slut på det löneslaveribaserade samhället. Det frigör ett subjektgörande uppbrottstänkande som leder till handling.
Den fortsatta fångenskapens tankemodell – att tänka att förändring inte är möjlig – föder däremot känslan av risk för förlust av något obestämbart och lägger sig tung över sinnet. Det leder ofta till melankolisk nostalgi med idealisering av det förflutna. Det förflutna görs om. Ett förgånget och harmoniskt samhällstillstånd, som aldrig har varit, framkallas och idealiseras. Exempel på detta kan ses i de forna realsocialistiska öststaterna, det politiska förtrycket som var glöms bort eller förträngs.
”Problemet kan vara att alternativet uppfattas som för långt borta, avfärdas som orealistiskt eller politiskt ogenomförbart. Människor ser inte vem som skulle kunna vara bärare av detta alternativ …” Lättnad är handlingsfrigörande och blockeringar hävs. Jag börjar att agera, ensam eller tillsammans med andra. Melankoli förstärker däremot blockeringar. Startskottet skjuts inte för ett frigörandets livsprojekt.
Följande psykoanalytikern och författaren Julia Kristeva kan vi förstå melankolin som en vägran att börja sörja det som borde sörjas och lämnas. Det är att förvägra sig själv insikt, nytt liv. För att kunna behålla melankolin måste vi göra om och idealisera det vi tycker oss ha förlorat. Annars urholkas melankolin. Paradoxalt nog kan därför melankolin fungera belönande.
Melankolin kanaliserad som politisk rörelse genererar våldstendenser och syndabockstänkande. Ett falskt medvetande styr. Det falska medvetandet förstärker känslor av hjälplöshet och vanmakt. Människan gör sig själv till ett offer, ett maktlöst objekt för andras planer. Syndabockar vaskas fram. Det röstas på partier och ansluts till rörelser som hjälper en på traven med detta tänkande.
Vägen ut ur det falska medvetandet, brytandet med hjälplöshet och självutplåning, är inte enkel att börja beträda. Frågan är om det kan ske genom upplysning eller argumentation, om inte melankolin är för stark och motståndskraftig. Det går inte att göra den melankoliske klokare med goda argument, melankolin sitter för djupt. Melankolikern har ingen lust att lyssna. Det vore som att erkänna, att tillstå det förlorade. Och sedan finns ingen väg tillbaka.
Ett sätt är att tillhandahålla ett alternativ att tänka vidare utifrån, sätta tanken på det befriande spåret. Ingen utopi, utan ett realistiskt alternativ. Ge bilden av ett samhälle efter och bortom löneslaveriet, baserat på medborgarlön, en grundtrygghet för alla medborgare. Därigenom erbjuds ett tänkvärt och tillräckligt konkret alternativ till marknadsfundamentalism, utsatthet och löneberoende.
Problemet kan vara att alternativet uppfattas som för långt borta, avfärdas som orealistiskt eller politiskt ogenomförbart. Människor ser inte vem som skulle kunna vara bärare av detta alternativ: utgöra den samlade, politiska kraften. När alternativet presenteras, måste vi räkna med att fångenskapens tankemodell riskerar slå till och mobilisera invändningar av typen: ”Hur skulle det se ut?” ”Hur skulle det gå?” ”Det är inte praktiskt genomförbart.” ”Vad skulle det kosta?” ”Människan är inte sådan.”
I insikt om att modellerna inte behöver vara medvetna, formulerade och reflekterade, utan kan vara förspråkliga och undermedvetna: de behöver föras upp till ytan, göras medvetna. Så att vi får fatt i dem, kan förhålla oss till och tillsammans diskutera dem.
Tankeprovocerande konstaktioner bidrar till att göra oss medvetna. Aktionen är till sitt väsen spontan och träffar direkt. Du hinner inte värja och försvara dig, som du kan göra vid det dröjande läsandet av en text, och få upp garden. Aktionen berör fler sinnen. Inte bara förnuftet utan känslan engageras. Betraktaren involveras vare sig hon vill det eller inte. Om aktionen är lyckad.
Vilken typ av aktioner? Endast kreativiteten och den politiska fantasin sätter gränserna. Det kan exempelvis vara happenings utanför disciplineringens institutioner som arbetsförmedlingar och andra. Såsom utdelandet av kölappar utan nummer. Utauktionerandet med klubba och allt på torg och offentliga platser av alla dem som den heliga marknaden icke efterfrågar. Filmsnuttar som drömskt och innovativt berättar om de mångsidighetens projekt som skulle uppstå i medborgarlönens samhälle. Den adresserade börjar förhoppningsvis spontant tänka utan att kunna förhindra det: ”Så här kan vi inte ha det längre.” Eller: ”Varför inte pröva?” Med vaknande insikt: ”Kanske början på något bättre?” Fyndiga, spektakulära aktioner med ett direkt tilltal kan fungera omruskande och uppvaknande. Plötsligt tänker vi bort löneslaveriet – tänker något annat. Subjektgörelse eller förfrämligande? I nuet skapas framtiden. Med tankeprovokationen som möjlig hävstång.
