Kollektivavtal är osolidariska
Facket har lyckats framställa sig som ”den goda sidan” i en episk kamp mot det ondskefulla storkapitalet. Men när det gäller lönebildning så är ”den svenska modellen”, det vill säga att fack och storföretag gör upp i slutna rum och tvingar på oss hundra-sidiga avtal som ingen icke-jurist kan begripa, inte en synonym till allt det solidariska som gjort oss stolta över Sverige.
Det är bara ett av många olika sätt att åstadkomma en jämnare inkomstfördelning. Ett ineffektivt sätt, och dessutom osolidariskt genom att det i praktiken förbjuder anställning av dom minst produktiva.
Kollektivavtal är att placera den understa klassen i bidragsförvaring för att den lägre medelklassen ska få högre lön, bil och hus och känna sig ”som folk”. Det är att marinera trasproletären i den ena åtgärden efter den andra för att hen inte ska smita in på arbetsmarknaden och sänka priset för dom anständiga arbetarna, precis som när Saudiarabien gömmer sin olja under marken för att få ut ett högre pris för den.
Med den lilla skillnaden att reservoljan i det här fallet har känslor (till exempel skam över otillräcklighet), och att kartellpremien inte går till palats i öknen utan till att den som har begränsad kompetens, men ändå befinner sig på insidan tack vare kontakter och majoritetstillhörighet, ska få råd med mer av det som klassen över unnar sig.
Denna ordning, som inte är framsprungen ur någon medveten plan utan endast är resultat av maktkamp mellan organiserade egen- intressen och därmed lika legitim som en vapenritad gräns i öknen, orsakar inte bara ineffektiviteter och orättvisor utan även en sämre miljö. Mänskligt arbete är i normalfallet miljövänligare än maskinarbete, bland annat för att det bränsle vi häller i oss hade konsumerats ändå.
Därför brukar miljövänner arbeta för skatte- växling, att vi sänker skatten på arbete och höjer den på utsläpp. Vi vill ha en ekonomi med högre andel mänskligt arbete och lägre andel andra insatsfaktorer. Men för arbetsköparen fungerar kollektivavtal precis som en inkomstskatt. Höga löner gör att en företagare, eller annan produktionsorganisatör, ser till att det blir mindre arbete och mer automatisering, resursförbrukning och import.
Skillnaden är förstås att en stor del av kollektivavtalspremien går direkt till den anställde som en slags lönesubvention. Den anställde upplever det som att hen ”arbetar och gör rätt för sig” och inte ”ligger samhället till last”, men det är precis vad hen gör eftersom kollektivavtalspremien är en konstgjord pris- ökning som betalas av konsumenten precis som vilken skatt som helst.
Pengarna tar inte omvägen via någon extern budget, men flödet är till sin konsekvens detsamma som när någon arbetar på praktik/låtsasjobb, får några tusen i månaden för det och Arbetsförmedlingen betalar resten. Ett kostbart skådespel för att upprätthålla idén att dom flesta ska ha lönearbete som sin huvudsakliga inkomstkälla och att resten av oss ska betraktas som problem, på vilka vi ska diskutera lösningar, program, terapi och coachning.
Kollektivavtal är arbetslinjen. Men det är inte ”sjysta löner” som ska ge oss välstånd, samhörighet och frihet. Vi kan och vi bör för- dela vårt välstånd utan att ta omvägen via löne- rullorna på Ingeborgs bageri.
Läs även Anders Malmros svar till Harald Enoksson:
http://arkiv.tidningensyre.se/kampa-for-kortare-arbetstid/
