Kolkraften som sätter MPs trovärdighet i gungning
Det är nytt för Miljöpartiet att balansera sina visioner mot regeringsduglighet. På helgens kongress blev motsättningen tydligt vad gäller klimatet, där miljöminister Åsa Romson både betonade att politikerna måste bli ”radikalt bättre” på klimatarbete och förespråkade en öppen linje inför fortsatta utsläpp från Vattenfalls kolkraftverk.
På helgens kongress hamnade miljöministern i kläm mellan klimatambitionerna och kolkraften.
Det är den hetaste frågan på MP-kongressen, den om kolet. Trots att språkrören tidigare betonat att Vattenfalls brunkolsverksamhet i Tyskland borde behållas och avvecklas, vill partistyrelsen nu ha en mer öppen linje.
Greenpeace kampanjar på plats med Låt kolet ligga (och kolbitar à la Fridolin), och ombuden trotsar till sist pragmatiken och röstar för att partiet ska ”verka för att Vattenfall behåller och successivt fasar ut sin brunkolsverksamhet”.
Diskussioner om realpolitik kontra gröna visioner är ständigt närvarande under helgen: Är partiet trovärdigt i klimatfrågan om man släpper chansen att bespara världen gi gantiska kolkraftsutsläpp? Kan partiet vara progressivt utan att också ibland lägga krokben för sina företrädare? En påtaglig stolthet över de gröna ministrarna blandas med oro för det låga stödet i opinionen.
Som av en tillfällighet krockar ett seminarium om klimatet med klimatutskottets viktiga diskussioner i plenum. Åsa Romson ger sin bild av läget i klimatförändringarna och rusar sedan vidare till debatten.
Hon inleder med klimatpanelen IPCCs varningar om att utsläppen fortsätter att öka och att vi utan ytterligare åtgärder får en tempe raturökning på 2,5 till 7,8 grader till 2100.
– Fyra till sex grader blir ökningen om vi bara gör ungefär det som man förväntar sig att vi ska göra. Vi måste bli radikalt bättre, som politiker i alla länder, alla kommuner och på alla ställen, i alla börsstyrelser. Skala upp klimatarbetet helt enkelt.
Enligt IPCC måste utsläppen minska med 40-70 procent till 2050 och till noll år 2100.
– Det handlar om så mycket som möjligt så snabbt så möjligt.
Kyoto-avtalet upphör 2020 och det är i dagslä get inte troligt att ett rättsligt bindande avtal kommer på plats i Paris. Men man har i alla fall ”lyckats bända upp låsningen efter Köpenhamn” menar Åsa Romson och det ser ut att bli ett globalt avtal med förutsättningar för en tillräckligt robust konstruktion tror hon.
– Länderna ska självständigt bestämma över sina utsläpp. Den legala förankringen kommer att ligga i transparensen, på att man rapporterar.
Det är dock osäkert om ländernas frivilli ga utsläppsminskningar blir tillräckliga för att skydda oss från ”farliga klimatförändringar”.
– I Paris kommer vi överens om ett avtal, hoppas jag, som är början på en dynamik där vi ständigt antar nya mer progressiva åtgärder för klimatarbetet.
Åsa Romson vill se ett rejält tryck utifrån.
– Man kan vilja väldigt mycket själv men det är bara så långt som man har mandat från en bredare krets som man kan lyckas.
Hon hoppas på den allt bredare diskussionen om hur klimatåtgärder stärker ekonomin, innovationskraften och livskvaliteten i städerna. En annan positiv signal är att ök ningen av de globala utsläppen från energisektorn möjligen avstannar, trots att ekonomin växer. Och att USA och Kina spelar en mer konstruktiv roll än inför Köpenhamnsmötet.
Med på seminariet är också Linnea Engström, europaparlamentariker för Miljöpartiet, som fokuserar på klimaträttvisa, som hon menar är ”ett extremt nedprioriterat området”.
– Vi står inför enorma utmaningar vad gäller den sociala dimensionen av klimatfrågan.
Hon illustrerar sina resonemang med världskartor som till exempel visar hur jordbruksmarken minskar i takt med klimatförändringarna. I de länder som drabbas värst är också bristen på jämställdhet som störst. Hon ser en växande mänskligarättigheterkris.
– Det finns en direkt länk mellan mänskliga rättigheter, jämställdhet, rätten till utveckling – och klimatförändringarna.
Kvinnor och fattiga drabbas hårdast av klimatförändringarna och det måste finnas närvarande i avtalet, menar Linnea Engström. Hon möter dock ett stort motstånd och säger att många vill få bort sådana skrivningar ur avtalet.
Det hänger till stor del på finansieringen.
– Den kommer att vara helt avgörande för om detta upplevs som ett rättvist avtal.
Hon menar att det finns en risk att de växande privata investeringarna tas som ursäkt för sänkta ambitioner, men pengarna från privat håll går inte till anpassning för fattiga länder, här måste staterna ta sitt ansvar.
– Det är viktigt att vi blir fler som ställer krav på mänskliga rättigheter, jämställdhet och anpassningspengar i det här avtalet.
Några andra frågor där de miljöpartistiska ombuden gick emot partistyrelsens linje:
• Basinkomst ska utredas
• Ränteavdragen ska fasas ut
• Krav om tuffare linje i TTIP-förhandlingarna
Eftersom ett elfel i tryckeriet har försenat veckans tidning bjuder vi här på hela veckans nummer.
Läs tidningen som pdf genom att klicka här.
Läs tidningen som ”on-screen-paper” (bläddringsbar) genom att klicka här.