Kasta inte grus i maskineriet
Enligt vissa vänstermemer har den som tjänar för mycket inte rätt att uttala sig om andras löner. Lööf, Ullenhag, Lemne med flera diskvalificeras av sin lön som om den signalerade något slags antikompetens i just den här frågan. Det skriver Harald Enoksson på debattsidan i veckans Syre.
När äpplena blir dyrare betyder det att vi ska äta päron, skriver Harald Enoksson. Foto: Dean Foswick/AP/TT.
Så nu när jag tjänar som en kyrkråtta tänkte jag passa på att ge min syn på lönebildningen. Enligt logiken ovan borde vänstern lyssna mer på mig än på någon fackpamp som tjänar sexsiffrigt på att kidnappa jämlikhetskampen.
Vi påverkar alla vår lön. Vi pluggar, söker jobb och sköter oss. Men många faktorer är utom vår kontroll. Vi väljer inte uppväxt eller anlag och kan inte veta vilka branscher som går bra om tio år. Att en enskild ska bära hela ansvaret för sin egen inkomst är därför en absurd tanke. Det förstår facket. Men att det just därför är lika absurt att skapa en järnkoppling mellan lön och inkomst låtsas dom inte förstå.
Det är förstås ingen slump, eftersom fackets kuvert fylls med just löntagares pengar, inte med avgifter från låginkomsttagare i allmänhet. Det är inte okunskap som ligger bakom propagandan. Men för den som helt gratis hjälper till att cirkulera den så kan det passa med en liten grundkurs (från en ännu mer lågavlönad person utan organiserade egenintressen i sedelfacket).
Priser är marknadsekonomins trafiksignaler. När äpplen blir dyrare är det för att vi ska välja päron istället, inte för att vi ska samla ihop kamraterna och kasta gödsel på äppelkulaker. När bensinpriset går upp är det för att vi ska byta till cykel och tåg. Och när lönen i en bransch går ner så är det en signal om att ”här finns det lediga resurser så köp gärna arbete av den här sorten”. Och sett från andra sidan så är det en uppmaning om att byta bransch, flytta eller skaffa ny utbildning.
Alla kan inte äta päron. Men vi som skivar ner vad som helst i gröten kan byta och låta äppelälskarna få sin frukt i fred. Alla kan inte ställa bilen, men stadsbor kan ta bussen när bensinen blir för dyr och frigör då utsläppsutrymme för glesbygden. Och dom flesta vårdbiträden har inte möjlighet att utbilda sig till läkare. Men dom som gör det förbättrar villkoren i sitt tidigare yrke genom att lämna det, precis som när Amerikaemigranterna lyfte livet inte bara för sig själva utan även för oss som blev kvar i den gamla världen, i och med att vi blev färre per enhet kapital och land.
Visst blir det dyrt när priser stiger och lönen sjunker, och vi frestas att sätta golv och tak. Men då får vi en svart äppelbörs. En transportstruktur som inte ställs om utan kostar staten mer i subventioner varje år (vanligt i oljeproducerande länder). Och vi får arbetskategorier där vissa inte kommer in för att dom ofrivilligt är för dyra att anställa, medan dom på insidan får för bra betalt för att röra sig därifrån, utbildningsvägen eller järnvägen.
Men vi kan utjämna livsvillkoren utan att kasta grus i maskinen. Vi kan beskatta vinsterna hos äppelmånglarna, transportmagnaterna och arbetsköparna och fördela dessa utanför marknaden, genom bidrag som kommer alla till del. Vi bryter då den moraliskt oförsvarbara järnkopplingen mellan lön och inkomst och mildrar automatiskt konsekvenserna av alla prisförändringar. Med basinkomst kan vi äta marknadsekonomins fördelar och ändå ha jämlikheten kvar. Men det är förstås ingen idé som tilltalar den som får lägenheten betald av dagens, och inte morgondagens, lönearbetare.
Facket gör många bra saker. Men att stoppa den som säljer sin tid billigt i utbyte mot att få komma in i ett nytt yrke och språk är inte en sådan sak.
