Arkiv för tidningensyre.se

Tidningen Syre
redaktionen@tidningensyre.se

Ansvarig utgivare:
Lennart Fernström

Kampen på Lesbos – ett vykort från verkligheten

Elin Lindman - 12 månader sedan

Till grekiska ön Lesbos har hittills i år över 40 000 flyktingar anlänt. Volontärer arbetar dygnets alla timmar för att hjälpa de som flyr över havet i små överlastade båtar – även nu mitt i vintern. Elin Lindman har varit där och träffat både de som flyr för sina liv och de som försöker hjälpa.

Ett trettiotal flyktingar anländer i Molivos hamn, de har plockats upp från en gummibåt av kustbevakningen. Volontärer kommer med torra kläder, vatten och smörgåsar.

Ett trettiotal flyktingar anländer i Molivos hamn, de har plockats upp från en gummibåt av kustbevakningen. Volontärer kommer med torra kläder, vatten och smörgåsar.

På höjden utanför det vita lilla kapellet i byn Skala Sykamineas står en norsk kvinna i regnet. Med en nattkikare spejar hon ut mot havet. I magväskan har hon andningsmask för förstahjälpen, folienödfiltar, godisklubbor och såpbubblor. Klockan är tre denna stormiga januarinatt på den grekiska ön Lesbos som varit första anhalten i Europa för över 40 000 flyktingar bara i år. Och hittills i år har den här flyktvägen från krig och fattigdom tagit 374 människors liv.

– Varje gång jag ska titta ut över det mörka havet åker hjärtat ner i magen. Må inga båtar ge sig ut i natt – då har de väl ingen chans med de här vågorna, säger Marit som är volontär för hjälporganisationen Droppen i havet.

Den natten kom inga båtar men nästa dag blev den värsta på länge. När fyraåriga Ramadan anländer till Skala Sykamineas stenstrand  är han redan livlös. På den turkiska kusten som ligger tio kilometer bort hade de sagt till smugglaren att de inte ville åka den dagen. Vädret var för opålitligt och det var för många människor som skulle få plats i båten. Då drog smugglaren kniv och tvingade dem på. Pojken åkte tillsammans med sin farbror Muhammed och det blev en panikartad resa där flera vuxna hamnade ovanpå Ramadan. Det tillsammans med den kraftiga nedkylningen båtfärden innebär i januari gjorde att fyraåringen aldrig nådde Europa. Marit var på stranden när båten kom in.

– Vi försökte trösta Muhammed som bröt ihop när en läkare gav det slutgiltiga beskedet om pojkens död. Inne i läkarkliniken hade de packat in den lilla pojken i ett vitt täcke, tätt rullat runt den lilla kroppen. Muhammed grät, vi volontärer grät  och läkarna grät. Muhammed pratade på arabiska till Ramadan, sjöng sånger, klämde honom på näsan och ruskade honom i håret. Hela tiden stod vi vid Muhammeds sida och strök honom över ryggen, berättar Marit.

Georgios berättar att det under de senaste tjugo åren har kommit flyktingar över havet till Lesbos men i somras bleva situationen svårhanterlig.

Georgios berättar att det under de senaste tjugo åren har kommit flyktingar över havet till Lesbos men i somras bleva situationen svårhanterlig.

”Känner oss övergivna”

På ett rökigt café i byn Molivos på den norra sidan av Lesbos sitter sextioåriga Georgios och dricker förmiddagskaffe. Han berättar att det under de senaste tjugo åren har kommit flyktingar över havet. Men att i somras blev situationen svårhanterlig med 4 000 personer per dag. Han menar att det finns så många olika aspekter av den här så kallade krisen. Men att den första alltid måste vara den humana.

– Det här är människor som redan lidit mycket. De har behövt lämna allting för att försöka hitta ett nytt liv. De behövde korsa det där havet vilket är en farlig resa. De är människor och de behöver hjälp.

Samtidigt berättar han om hur det lokala samhället här är nästan helt beroende av turism. Nu förväntas turismen gå ner markant på grund av flyktingarna.

– Så vi måste hitta en lösning på det också. Och vi känner oss övergivna här. De säger att vi är i Europa men var är Europa? När land efter land nu stänger gränserna och dessa människor på flykt fortsätter komma – vad ska vi göra? säger Georgios.

Foto: Elin Lindman.

Ett av alla barn på flykt. Foto: Elin Lindman.

Medmänsklighet

Mobiliseringen av medmänsklighet har gett de grekiska öarna en nominering till 2016 års Nobelpris. Och att många av Lesbos invånare gör sitt bästa för att hjälpa flyktingarna är tydligt över hela ön. Från lokala hjälporganisationer som står redo med torra kläder och medicinsk hjälp när båtarna kommer in. Till fiskare som det senaste halvåret ägnat sig lika mycket åt att rädda människors liv som åt att fiska.

– Våra äldre släktingar var själva flyktingar från den asiatiska sidan och det finns nära i våra medvetanden. Vi känner att de är vi, säger Georgios.

Längs Lesbos stenstränder ligger högar med orangea flytvästar, uppblåsbara barbiebadringar och dyngsura kläder. Den som skär i västarna ser att det inuti många av dem bara är ihopsatta liggunderlag. Ingenting som skulle hålla en vuxen människa flytande. Men en lukrativ industri på andra sidan havet.

Chock och lättnad

I Molivos hamn anländer kustbevakningen med ett trettiotal flyktingar de plockat upp från en gummiflotte på havet. Det är en solig dag och flyktingarna kommer gående längs piren med de guldiga nödfiltarna över de blöta kläderna. Förutom en handikappad tonårspojke med panikångest verkar alla vid första anblicken okej. Volontärer står redo med torra kläder, vatten och energibars. Barnen får klubbor och såpbubblor och några av dem börjar snart leka med katterna i hamnen. De äldre får stolar att sitta på. Det är en märklig stämning av chock och lättnad i luften. De vet att de har en lång väg kvar men de är i Europa nu. De överlevde kriget, de överlevde havet. Några unga killar bjuder på cigg och en äldre syrisk kvinna skickar runt ett paket med chokladkex. Till volontärerna. Hela tiden – ”Thank you, thank you, thank you”.

– Jag ska till Belgien, säger Fadi.

– Jag vill till Tyskland, säger Shamun.

– Det är så mycket sorg i mig, säger Yusuf.

Det lokala samhället är nästan helt beroende av turism. Nu förväntas turismen gå ner markant på grund av flyktingarna.

Det lokala samhället är nästan helt beroende av turism. Nu förväntas turismen gå ner markant på grund av flyktingarna.

Känsla av orättvisa

Volontären Marit åkte ner till Lesbos för att hon ville göra något konkret för att hjälpa människor på flykt. Hem till Norge tar hon med sig en känsla av enorm orättvisa.

– Det låter säkert dramatiskt men jag har känt ett slags svart moln över bröstet och hjärtat som liksom inte släpper taget. Att människor har olika värde blir så tydligt och så jävla svårt att förstå att vi tillåter. Det är orättvist att jag som norsk kan sätta mig på ett flyg för att resa hem men att lilla Ramadan inte hade rätt till det utan miste sitt liv som så otroligt många andra på vägen mot trygghet.

Marit berättar att det kommit upp mycket tankar om vad hon som enskild person kan göra för att förbättra dessa människors situation.

– Jag frågar mig ”Vem vill jag vara i förhållande till detta?” Jag har fått se med egna ögon det jag har läst om så länge och det är en verklighet som människor i den här världen upplever varje dag. Något av det första jag tänkte då vi fick veta att Ramadan inte klarade sig var att varje liv som går förlorat i jakten på trygghet är ett liv för mycket. Och att detta måste sluta. Vi måste skapa säkra vägar för människor som flyr.

Volontären Marit åkte ner till Lesbos för att hon ville göra något konkret för att hjälpa människor på flykt.

Volontären Marit åkte ner till Lesbos för att hon ville göra något konkret för att hjälpa människor på flykt.

Samtidigt blir Marit varm om hjärtat när hon tänker på hur många människor som kommer från världens alla hörn för att hjälpa.

– Jag blev imponerad av vad man kan få till tillsammans för att hjälpa andra människor och det fick mig trots allt samtidigt att tro på mänskligheten igen.

Väcka världen igen

I dagsläget är det ett åttiotal hjälporganisationer på ön. Och över tusen volontärer från hela världen. Ett nätverk av mänsklig solidaritet utspritt längs stränder, utkiksposter, båtar och mottagningscenter. Människor som sorterar kläder, lagar mat, städar stränderna, får barnen att skratta och begraver de döda. Många berättar att det är mycket bättre nu. Att vi skulle sett hur det var i höstas. Då kunde man snacka om den systemkollaps som svenska medier tror att Sverige befinner sig i. På kafét Goji i Skala Sykamineas sitter om kvällarna lokala bybor och de nya turisterna – volontärerna. Det samtalas och diskuteras och med jämna mellanrum går någon som har kvällspass ut och spejar med kikare över havet. Vid ett bord sitter spanska volontären Paula och ser en nygjord Youtube-film om Lesbos.

– Det är inga bilder av drunknade barn på stranden. Det biter inte längre på folk, hur sjukt det än låter så har det redan blivit vardagsmat i media. Den här filmen visar mer det allmänmänskliga i dessa människor som tvingas fly.

Det är till exempel en syrisk pappa som bär två av sina barn vägen från stranden till flyktinglägret och hans tredje flicka i sexårsåldern som hamnar lite på efterkälken. En medelålders kvinna som drömmer om att kunna återvända hem till sitt kvarter i Syrien.

– Kanske är det något som kan väcka världen igen så människor ser att detta fortfarande pågår, säger hon.

Överallt på ön Lesbos ligger högar av flytvästar från flyktingarna som kommit i små båtar över havet. 374 personer har hittills i år dött på havet under sin flykt till Europa.

Överallt på ön Lesbos ligger högar av flytvästar från flyktingarna som kommit i små båtar över havet. 374 personer har hittills i år dött på havet under sin flykt till Europa.

Hur vi ser på människor

Anja Karlsson Franck är lektor i freds- och utvecklingsforskning vid Göteborgs universitet och forskar om migration. Hon har följt situationen på Lesbos länge och själv varit där. Hon är orolig för den förskjutning vi sett i den svenska flyktingpolitiken, där flyktingmottagandet allt mer kommit att behandlas som en säkerhetspolitisk snarare än en humanitär fråga.

– Nu handlar det mest om hur Sverige ska skyddas från de människor som flyr från sina hemländer istället för hur Sverige ska skydda dem. Det här får såklart konsekvenser för debatten och politiken. Om vi börjat acceptera att politiker och media talar om flyktingar i termer som flockar och strömmar, då har det hänt något med hur vi ser på människor. Jag anser att vi måste tänka efter nu: Vad är det vi utsätter dessa människor för bara för att de saknar eller har ett annat pass än vi? Vilka gör det oss till?

Anja Karlsson Franck, lektor i freds och utvecklingsforskning vid Göteborgs universitet. Foto: Göteborgs universitet

Anja Karlsson Franck, lektor i freds och utvecklingsforskning vid Göteborgs universitet. Foto: Göteborgs universitet.

”Det svåraste jag gjort”

Det är en torsdagskväll i januari och snökaos på Lesbos. Kvällsflyget som skulle gå till Aten är inställt och flygplanspersonalen ringer runt till varenda hotell i närheten för att försöka hitta de bäddar som flygbolaget är skyldiga att erbjuda oss resenärer. Sist i kön står en kvinna och en man från Syrien och jag. När det är vår tur är rummen slut och eftersom flygplatsen stänger har vi ingenstans att ta vägen.

Till slut hittar vi en hotellobby där vi får spendera natten. Där bjuds vi på soffor, filtar och mat. Generositeten som på den här ön verkar självklar. Paret från Syrien kom samma morgon över havet.

– Det var det svåraste jag någonsin gjort att sätta mig i den där dödsbåten, säger 40-åriga Nasem som kommer från Damaskus.

Nyanlända köar på flyktingcentret Moria för att få sina papper.

Nyanlända köar på flyktingcentret Moria för att få sina papper. Över 40  000 flyktingar har anlänt till Lesbos bara i år.

De betalade 1000 dollar var för en plats i gummiflotten den morgonen. Priset är lägre vintertid eftersom resan är farligare. Resan tog tre timmar, de hade tur. Under dagen har de varit i mottagningscentret Moria och blivit registrerade. Fått mat och nya kläder. I Syrien var Nasem ingenjör och sportfantast. Nu är han på väg till Nederländerna till sin fru. Han visar bilder på sina barn som är kvar i Syrien. De kommer sen. På säkrare sätt.

– Det senaste är att de stängt gränsen vid Makedonien. Men det får jag ta när jag kommer dit, säger han.

Tidigt nästa morgon går vi tillsammans till flygplatsen i gryningen längs kusten. Därute kommer en svart gummiflotte. Full av människor. Mot flotten kommer den grekiska kustbevakningen till undsättning. Hjärtat i magen. De kommer klara sig.

Om inte annat anges är bilderna tagna av Elin Lindman

Fler artiklar

Omställningen måste vara etisk

Stefan Villkatt
journalist, lärare samt miljö-, djurrätts- och fredsaktivist
04 april 2016

Omställningen kommer att kräva kunskap om hur vi kan leva självförsörjande på ett etiskt riktigt sätt, skriver Stefan Villkatt på veckans Under ytan. Han undrar om det ens kan kallas självförsörjning att leva på andras kroppar eller kroppsfunktioner.

Läs hela artikeln

Aktiv dödshjälp bör legaliseras

Gustaf von Heijne
medlem i föreningen Rätten till en värdig död
04 april 2016

I Syre den 15 januari 2016 skriver Jacob Schönning om sin syn på dödshjälp och den verklighet han lever i. Den avundas jag honom inte. Det skriver Gustaf von Heijne på debatt.

Läs hela artikeln

Basinkomst är ingen kvinnofälla

Andreas Meijer
04 april 2016

”Systemkollaps! Bidragsskapande! Lathetsfrämjande! Kvinnofälla!” Argumenten mot basinkomst (BI) är många och har hörts från många håll. Här bemöter jag några av de argument som brukar föras fram. Det skriver Andreas Meijer i sitt debattinlägg.

Läs hela artikeln

Sånger om dem som är på flykt

Jenny Eriksson - 11 månader sedan

Nadin al Khalidi skriver och berättar historier utifrån bilder och egna minnen från krig och flykt. Hon ser det inte som att texterna är politiska men med sitt band Tarabband påverkar hon unga människor i både Sverige och arabiska länder.

Läs hela artikeln

Mare Kandre som punkare

Nike Markelius - 11 månader sedan

Det finns skilda åsikter om vad punken stod för och vilka förändringar i samhället den åstadkom som musik/folkrörelse, men faktum är att det för många var en frihetsrörelse som ytterst ville ingjuta mod i och ge utrymme åt var och ens rätt att fritt välja sina vägar i livet.

Läs hela artikeln

Låga vattennivåer visar på djupare problem

Klas Lundström - 11 månader sedan

Rekordlåga vattennivåer plågar södra Sverige, vilket äventyrar dricksvattentillgången. Sveriges dricksvatten håller hög kvalitet, men senast förra veckan slog myndigheter larm om farliga ämnen i brunnar i Sörmland.

Läs hela artikeln

Lång väg kvar till skövlingsfri palmolja

Madeleine Johnsson - 11 månader sedan

Svenska och internationella storföretag kan fortfarande kopplas till palmoljeindustrins skövling av den indonesiska regnskogen. En ny rapport från Greenpeace visar att flera svenska företag inte gör tillräckligt för att satsa på palmolja som producerats på ett hållbart sätt.

Läs hela artikeln

Från grön politik till gröna Converse

Lennart Fernström
Ansvarig utgivare på Syre
31 mars 2016

Delar av påsken ägnade jag åt att läsa Maggie Strömbergs Vi blev som dom andra – Miljöpartiets väg till makten. Det mest tydliga i boken är att Strömberg inte förstått den gröna dimensionen. Istället försöker hon genom mikroberättande bevisa att den gröna särarten är flummig och verklighetsfrånvänd.

Läs hela artikeln

Islam – en del av vår värld

Jerker Jansson
författare och socialantropolog gästkrönikör i Syre
31 mars 2016

”Vi bekämpar en terroristorganisation, en barbarisk organisation som dödar oskyldiga människor. Vi bekämpar inte en religion”, kommenterade Bernie Sanders terrorattentatet i Bryssel förra veckan.

Läs hela artikeln

Japan och Skottland lyfter ovillkorat grundbidrag

Benita Eklund - 11 månader sedan

Idén om en ovillkorad basinkomst, som funnits i politiken sedan 60-talet, har fått ett uppsving på senare år. I Japan tror man nu att ett generellt stöd till unga kan vara ett sätt att möta en avsevärd minskning av konsumtionen, enligt Sankei daily.

Läs hela artikeln

Fortsatta bidrag till köttindustrin trots klimatlarm

Jacob Hederos - 11 månader sedan

Medvetenheten om köttets pris är i dag stor men konsumtionsnivån ligger nästintill still. Hur är det möjligt? Svaret är oftast att ”det är gott” och att ”det är billigt”. Information om konsekvenserna, behovet av omställning och de alternativ som finns verkar inte räcka. Det kanske inte är så konstigt. ”Bara för att vi vet att det är dumt att köra bil som vi gör så slutar vi inte med det,” svarar forskarna som Syre varit i kontakt med.

Läs hela artikeln

En livsmodell där alla får plats

Sanni Gerstenberg
grön samhällsdebattör och gästkrönikör för Syre 
30 mars 2016

Blev nyligen tagen av en artikel i tidningen Vi om den belgiska småstaden Geel. I flera hundra år har det funnits psykiatrisk öppen familjevård där. Deprimerade, schizofrena, psykotiska, maniska och paranoida människor bor i privata familjer som också sysselsätter dem.

Läs hela artikeln

Handelsavtalen hindrar hållbar omställning i Guatemala

Anna Nylander - 11 månader sedan

– På sockerrörsplantagen används mycket kemikalier. Vi dricker förorenat vatten och barnen blir sjuka, berättar småbrukaren Amelia Choc Cuz. Hon är en av många i Guatemala som menar att det här är konsekvenser av handelsavtal som öppnat upp för en kraftig expansion av det industriella jordbruket. Men nu växer både medvetenheten och motståndet.

Läs hela artikeln

Bakom den ryska propagandans kulisser

Andreas Hedfors - 11 månader sedan

Med kulturell hjärntvätt och militära utspel försöker ryska ledare dölja sitt vanstyre och korruption. Tyvärr går västvärlden med i dansen. Andreas Hedfors har träffat den hyllade författaren Peter Pomerantsev.

Läs hela artikeln

Det radioaktiva sopberget

Lena Carlberg - 11 månader sedan

Under 2017 ska beslutsunderlaget för ett framtida kärnavfallsförvar och en inkapslingsanläggning för använt kärnbränsle finnas hos regeringen. Detta trots att den valda förvaringsmetodens brister har påtalats under hela processen. Miljörörelsen ser sig själv som den enda motmakten och tycker att myndigheterna ”jamsar med” industrin snarare än tar sitt ansvar.

Läs hela artikeln

Palestinas folk behöver vår hjälp

Anna Wester
ordförande i Palestinagrupperna i Sverige och redaktör för tidningen Palestina Nu
29 mars 2016

Palestinierna lever undanträngda, instängda, skilda från varandra med taggtråd, höga murar och olagliga israeliska bosättningar i ett ockuperat land. Politikerna gör ingenting för att lösa problemen. Nu är det civila samhället palestiniernas hopp, skriver Anna Wester i veckans Under ytan.

Läs hela artikeln
Visa fler artiklar