Jag vill inte vara en åsiktsjunkie
Dagens offentliga debatt är kantig och omedgörlig. Den går runt i cirklar och leder ingenstans. Vi står alla sida vid sida och svettas på varsitt åsiktslöpband.
Bredvid står Biggest Loser-tränaren Jillian Michaels och hetsar oss att tycka mer, snabbare och hårdare som om alltihop vore en dålig tysk porrfilm. Det är bara en tidsfråga innan vi en efter en snubblar, faller av löpbandet och kräks i en hink av ren utmattning. Men vad gör väl det?
Vi tvingas snart upp på löpbandet igen för att tycka lite till. Det finns alltid några droppar tyckande kvar att krama ur oss. Det värsta är att vi vill upp igen. Ingen vill vara The Biggest Loser. Vi vill så gärna springa om våra konkurrenter att vi förtränger att vi egentligen bara står där på rad och stampar utan mening eller mål. Alla har en åsikt som alla andra idioter borde lyssna på – helt oavsett om den grundas på expertis eller ej.
Intentionen att hitta samförstånd har gått förlorad. Våra magnetpoler är vända åt fel håll. Istället för att attrahera, stöter vi bort. Samförstånd är naivt och sockersött. Våldsam opposition, gärna kryddad med kärnfulla invektiv, är ett säkert tecken på intelligens. Det är i alla fall en kär myt som kända politiker och media odlar tillsammans med okända snillen som spekulerar på Flashback.
Ju mer spektakulärt vi inte håller med varandra, desto rikare belöning väntar. Politiker får röster. Media får klick. Svenne banan får en tumme upp. Vi är åsiktsjunkies som desperat letar efter nästa kick.
Jag har fallit av åsiktslöpbandet och klivit upp på det igen många gånger. Jag är skittrött på lösa åsikter som viner runt som herrelösa spjut. De står mig upp i halsen. Jag längtar efter att få stänga av dem, eller att åtminstone få skruva ner volymen på dem en smula. De är för påträngande, som We Are the Champions på full volym dygnet runt i månader i Guantanamo.
Meningen med livet kan inte vara att sitta i en skyttegrav och kasta kantiga åsikter på dem i skyttegraven mittemot. När Karen Blixen fick frågan om vad hon trodde var meningen med livet, så svarade hon: ”Vad är en omelett?” Själv tror jag att meningen med livet är subjektiv, mångfasetterad och tillfällig, precis som livet självt.
Konstanten i mitt sökande efter en mening är sökandet efter glädje – min egen och andras. Jag har aldrig funnit glädje i oändliga skyttegravskrig i syfte att till varje pris bevisa att just jag har rätt. Jag har däremot funnit massor av glädje i samvaro, samförstånd och samarbete, även de gånger det inneburit att mina åsikter tvingats samsas med andras.
Om meningen med livet är en maträtt, så tror jag att den är en chokladboll. Det finns de som tror att meningen med livet är att övertyga resten av världen om att det är en mänsklig rättighet att få kalla chokladbollar ”negerbollar”. De har inte förstått någonting om meningen med livet. Än.
Ingenting är någonsin helt förlorat så länge vi inte ger upp hoppet om varandra. Det finns en kärna av mänsklighet i oss alla.