I havsfåglarnas rike
Fårö socken. Gotlands kommun. Juli 2015. En stor del av mitt hjärta längtar alltid hit – till Gåsemorahammarens vidsträckta stenstränder på Fårös ostkust – var jag än befinner mig i världen. Och när jag äntligen kommit hit om den ljusa sommaren eller den bleka hösten, tänker jag: Lyllo mig! Det finns ingenstans jag hellre vill vara än just här!
Den här platsen har en magisk dragningskraft och atmosfär, laddad med mystik och outgrundlig skönhet i varje liten detalj; den är bevarad så som naturen format den, i sin ursprungliga skapnad med sin karga vildhet, formad av havets sälta och hårda vindar, befolkad och bebodd av sina urinnevånare: alla havsfåglarna som lever sina vilda fria liv här, i stort sett opåverkade av människans framfart.
Här lever de, många olika arter, alla med sina egenheter och läten, sida vid sida bland stenar och släke på stranden och i vattnet, här lägger de sina ägg, ruvar och föder upp rader av duniga ungar med en tålmodighet och målmedvetenhet som är både inspirerande och hjärtknipande. Jag försöker göra mig osynlig, hålla mig i bakgrunden och bara se på hur de rör sig längs strandlinjen eller i luften över de brusande vågorna. Inte för nära, inte störa eller skrämma de vaksamma föräldraparen. Här kan jag sitta i flera timmar varje dag och ägna mig åt att bara tänka.
Några kilometer bort flockas turisterna i bageriet för att köpa bullar till strandutflykten. Här finner stadsbor sin tillflyktsort när semestrarna börjar. Det slår mig att människor ser så konstiga ut här, blir så fula, klumpiga och orena i sina uppsåt i sammanhanget. Vi passar inte in här. Vi har gjort oss själva till främlingar i naturen och förtjänar egentligen inte att vara här. Mänskligheten har definitivt förverkat sin chans att vara en del av allt det vackra. Tvåbenta skrikande varelser med löjliga kläder, blippande med mobilerna lyfta mellan oss själva och verkligheten. Vi har för länge sen lämnat naturen bakom oss. Vi har gjort allt i vår makt att lägga den under oss, bemästra och skända den.
Tänker med misstro på mänsklighetens omöjliga projekt – civilisationen – och dess misslyckade försök att med värdighet befolka den här planeten. I vardagen förstör vi förutsättningarna för långsiktigt liv för alla på jorden, genom att fortsätta konsumera industrikött, köra bil, flyga flygplan, gynna tillväxt och så vidare – sen på semestern försöker vi komma nära den natur vars ekobalans vardagens livsval långsamt förstör. Vi slår ihop händerna av förtjusning inför solnedgångarna vid de magnifika raukområdena på öns västkust, eller inför de långa sandsträndernas mjuka följsamhet i linjen där havet tar vid, men sen när vi kommer hem igen fortsätter vi bara det destruktiva levernet av ohejdad och oreflekterad vana.
Jag springer ut över hedmarken längs fårens stigar på fågelskyddsområdet Norsholmen på Fårös nordvästra kust. Jag håller mig till de för årstiden nogsamt anvisade tillåtna vägarna, men blir attackerad av glänsande silvertärnor som försvarar sina bon och sina nykläckta ungar. De skränar aggressivt och dyker ner mot mitt huvud. Jag känner mig som den naiva idiot jag är i deras ögon, vänder tvärt och sätter fart tillbaka samma väg jag kom. Skamsen och pinsamt medveten om mitt främlingskap. Tärnorna är så coola och de gör helt rätt, och jag konstaterar, med en viss förtvivlan, att jag aldrig blir något annat än en inkräktare i deras ögon – hur gärna jag än önskar vara deras vän.
