Hur ska vi förena frihet och solidaritet?
Svenskarna är ett av världens mest överbelånade folk. Finansinspektionen gick i somras ut och sa att de var oroade för utvecklingen. De låga räntorna och avsaknaden av amorteringskrav ses av många som skälet till problemet.
Men det går också att se som effekten av det ekonomiska system vi lever i. Som en effekt av kapitalismen.
Marx menade att kapitalismen har tendensen till ekonomiska kriser inbyggd i sig. Moderna ekonomer har också visat att konjunkturer rör sig cykliskt, att kriser kommer periodvis, om än inte förutsägbart, och att olika ekonomiska epoker har avlöst varandra. Motsättningarna blir till slut för stora, vinstmarginalerna för små och kapitalismen måste återuppfinna sig själv, omskapa sig. Den alltmer globaliserade marknaden, tillsammans med informationsteknologins utmaning av den fysiska produktionen av materiella varor, har lett till att den klassiska industrikapitalismen är i gungning. Vi är på väg mot ett skifte. Mot stora ekonomiska förändringar. Och kriserna lär avlösa varandra med allt kortare intervall.
Sverige har traditionellt levt på industriproduktion. På senare tid allt mer på att föra samman saker som andra har skapat till avancerade produkter. En glidning från ren mervärdesproduktion till kunskapsbaserad produktion. Vår konkurrensfördel är inte längre tillgången till malm och skog, utan till en kompetent arbetskraft. Det gör att många inte längre ser Sverige som ett klassamhälle, som ett samhälle där ett fåtal sitter på alla pengar och köper resten av befolkningens arbete för att bli ännu rikare.
I själva verket är vårt samhälle mer i klorna på kapitalismen än någonsin. Visst har folk hus, bil, datorer och mat på bordet. Visst har vi en hyggligt fungerande välfärdsstat. Men gör tankeexperimentet att du inte skulle få lön i slutet av månaden. Hur länge skulle du klara dig? Kapitalismen är bara en förfinad form av slaveri. Dels för att de flesta bara klarar sig en månad i taget om ens det, dels för att den bygger på att du, förutom att du avkläds frukten av ditt arbete, kan låna pengar till saker som du egentligen inte har råd med, vilket beror på att andra människor har pengar att låna ut eftersom de har plockat dem från dig och andra som arbetar.
Hjulen snurrar fortare och fortare. Svenska folket gräver sig allt djupare ner i skuldgraven. Men, och det är viktigt, det finns inte mindre pengar än tidigare. Borgerligheten vill få oss att tro det. Med en magisk gest vill de göra kapitalismens inbyggda problem till något som måste lösas med mer kapitalism. Det är en omöjlighet och en ideologisk position som måste utmanas. Penningekonomin som idé förutsätter inte nödvändigtvis att pengar kan användas till att lägga värden på hög, till att samla andra människors arbete i bankfack.
Det är nu det börjar bli spännande. Vänstern har åkt vilse i identitetspolitik och symbolviftande. Vänsterpartiet har förvandlats till ett traditionellt socialdemokratiskt parti. Ändå är det i dessa grupper det kan finnas beredskap för att tänka nytt, tänka bättre. För vi behöver tänka och samtala.
I den thailändska fiskeindustrin arbetar många under tvång. Men även en avlönad arbetares situation är en sorts slaveri, skriver Jerker Jansson. Foto: Sakchai Lalit/AP/TT
Jag har inga svar. Bara en massa frågor. Om det nu finns en massa pengar, samlade i hög på fel ställe, hur fördelar vi dem utan att tappa fokus på individens frihet? Hur skulle ett öppet och fritt marknadssamhälle kunna kombineras med solidaritet och välfärd? Kan man tänka sig ett ekonomiskt system som omöjliggör utsugning, men ändå stimulerar utveckling? Vad är det frihetliga svaret på de alldeles verkliga problem som vi står inför?
