Arkiv för tidningensyre.se

Tidningen Syre
redaktionen@tidningensyre.se

Ansvarig utgivare:
Lennart Fernström

Havet är deras enda chans

Jonas Elvander - 3 år sedan

EUs politik med allt fler höga stängsel och vakter runt alla gränser har lett till att flyktingar från Afrika och Mellanöstern nu bara har en sista möjlighet att ta sig till Europa för att söka asyl – via båt över Medelhavet. Jonas Elvander ger en historisk tillbakablick på migrationen i Europa och ser att politikernas svar på flyktingkrisen är otillräckliga.

När EU-kommissionen för ett par veckor sedan presenterade sin Agenda on Migration i kölvattnet av de senaste flyktingkatastroferna på Medelhavet var syftet att sända ut en tydlig signal: ”det här är viktigt, vi tar det på allvar”.

FILE -- In this Aug. 15, 2013 file photo, Italian Coast Guard officers and holiday-makers help migrants to get off a boat near Siracusa, Italy. The odyssey often begins in an Eritrean refugee camp in Sudan where smugglers offer a deal too good to refuse: Transport to Libya and the chance of a boat trip to Europe, sometimes with no money down. But once in the lawlessness of Libya, the desperate and the dreamers are essentially held hostage by their traffickers until payments are extorted from relatives or they come up with the cash themselves. (AP Photo/File)

Den italienska kustbevakningen och några turister hjälper flyktingar i land. Färden började i Eritrea. Foto: AP/TT

 

På podiet i Kommissionens pressal stod den onsdagsförmiddagen för ovanlighetens skull tre kommissionärer. Där var migrations-kommissionär Dimitris Avramopoulos som är ansvarig för själva agendan. Men där var också utrikeschefen Federica Mogherini, för att markera att det inte bara handlar om migrationspolitik utan att det nu även är en fråga för EUs samlade utrikespolitik. För att riktigt understryka allvaret var även Kommissionens vice ordförande Frans Timmermans på plats. Ledordet under presskonferensen var byråkratbegreppet ”comprehensive approach”, ungefär ”omfattande ansats”.

Och det var i sanning en omfattande ansats som lades fram. Alltifrån ökade anslag till räddningsoperationer och gränsövervakning till nya legala flyktvägar och fördelningsnycklar till militär bekämpning av smuggelnätverk presenterades. Kommissionen föreslog till och med att för första gången någonsin aktivera en krismekanism i Lissabonfördraget för att understödja länder som utsätts för plötsligt och hårt migrationstryck.

I april togs EUs ledare uppenbarligen på sängen av de stegrande flyktingkatastroferna på Medelhavet och Kommissionen deklarerade att det nu är ett krisläge. Men migration och flyktingkriser är inte något nytt i Europa. Kanske finns det till och med något europeiska politiker kan lära sig av den egna historien.

Världskrigets misär

Den europeiska efterkrigstiden har präglats av tre stora migrationsfaser. Den första var, föga förvånande, ett resultat av andra världskriget. I maj 1945 var över 40 miljoner människor på flykt i Europa. Globalt var siffran över 50 miljoner. Det är det största antalet flyktingar som registrerats på såväl europeisk som global nivå.

I Europa var många av flyktingarna tyskar som flydde undan den röda armén i Östeuropa och som inte hade något annat val än att söka sig till de två beskurna och ockuperade väst- och östtyska områdena. Dessutom var många internt evakuerade från de sönderbombade tyska storstäderna. Den svält och misär som dessa internflyktingar drabbades av skildras ingående i Stig Dagermans klassiska reportagebok Tysk höst från 1947.

Därutöver var civila, krigsfångar och arbets- och koncentrationslägerfångar från de länder som besegrats och ockuperats av Nazi-Tyskland på flykt: polacker, fransmän, vitryssar, ukrainare, ryssar, balter samt judar befriade ur koncentrationslägren och på väg mot den gryende israeliska staten. 1950 fanns fortfarande en miljon människor på flykt i Europa. För att på ett effektivt sätt administrera deras öden tillsatte det nyligen grundade FN ett tillfälligt organ kallat UNHCR. Mandatet var på tre år, efter det var tanken att organisationen skulle upplösas eftersom flyktingfrågan skulle vara löst. I dag är UNHCR världens viktigaste flyktingorgan och i högsta grad aktivt.

Industrier och kolonier

Nästa stora migrationsvåg kom på femtio- och sextiotalen och såg väldigt annorlunda ut. I början av femtiotalet var de förstörda europeiska ekonomierna i skriande behov arbetskraft till sina industrier. Samtidigt sökte sig människor från Sydeuropa norrut för att söka jobb eftersom de länderna inte hade haft någon egentlig industri att tala om före kriget heller. Det var också under denna period som de forna europeiska kolonialimperierna kollapsade och avkoloniseringen tog fart. 1947 utropade sig Indien självständigt och därefter följde länder som Indonesien, Ghana, Kongo och Algeriet. Länder som Storbritannien, Frankrike och Holland kunde därför lätt försörja sina fabriker med arbetskraft från de gamla kolonierna. De länder som inte hade haft några kolonier slöt istället bilaterala avtal med enskilda länder.

Många nordeuropeiska länder etablerade relationer med olika medelhavsländer. Till Sverige och Skandinavien kom till exempel många greker och italienare och Tyskland knöt framförallt band till Turkiet. Från flera av de forna kolonierna återvände även människor av europeisk härkomst till de gamla kolonialmakterna. Frankrike tog till exempel, utöver de många algerierna, emot över en miljon fransk-algerier efter självständighetskriget 1962.

”Temporära gästarbetare”

Utmärkande för den här vågen var två saker. För det första var invandringen i stort sett välkommen. I många länder hade nästan halva arbetskraften utraderats i och med kriget och därför var man beroende av extern arbetskraft för att kunna återuppbygga sina samhällen. För det andra betraktades dessa så kallade ”gästarbetare” som temporära. Ingen hade någon tanke på att de många karibier, indier, nord- och västafrikaner, turkar och pakistanier som slagit sig ner skulle vilja stanna när de inte längre behövdes. Därför fanns heller inga rättsliga kontrakt som band dessa immigranter att lämna respektive land efter en viss tid.

Konsekvensen blev att många slog sig ner i sina gästländer och integrerades (med olika resultat i olika länder). När Berlinmuren föll och det sovjetiska imperiet rasade samman förde det med sig en lång rad geopolitiska förändringar som gav upphov till den tredje stora migrationsfasen. Flera gamla konflikter, ofta med etniska förtecken, som varit nedfrusna under det sovjetiska styret tinade och ledde till stora flyktingvågor. En sådan konflikt var Balkankrigen som ledde till stora flyktingvågor till Nord- och Västeuropa. Men vid det här laget hade flera sydeuropeiska länder blivit rikare i och med den ekonomiska integrationen i EU. Därför riktades flyktingströmmarna även ditåt.

De länder som tog emot flest balkanska flyktingar var länder med stora ex-jugoslaviska minoriteter som Tyskland och Österrike samt grannländer som Grekland. Men många kom även till Skandinavien. Balkankrigen ledde till en hastig ökning av asylsökande i Europa. 1984 var antalet 104 000 i Västeuropa, 1992 var siffran nästan 700 000. Detta tryck avtog sedan gradvis under nittiotalet men låg ändå kvar på en relativt hög nivå fram till Kosovokrigets slut.

Gemensam ansats

Enligt Lisa Pelling som är utredningschef på Arena idé och som har forskat om migrationsfrågor är nittiotalets flyktingkris ett lyckat exempel på hur Europa har hanterat flyktingströmmar.

– Då trodde man att det skulle vara för mycket människor och att det skulle ställa till med problem för välfärdssystemet. Men när man ser på Sverige och de länder som tog emot flest jugoslaviska flyktingar, såsom Österrike, ser man att det inte alls var några problem. Den här gruppen är i dag en helt integrerad del av befolkningen. Förmodligen kommer man att betrakta irakiska och syriska flyktingar likadant om tio år, säger hon.

Den stora flyktingvågen i början av nittiotalet gav även upphov till den första ansatsen till en gemensam europeisk flyktingpolitik, och i förlängningen till flera av de administrativa problem som EU dras med i dag. Ett problem då var att det inte fanns någon reglering av hur många länder flyktingar kunde söka asyl i. Det ledde till att många reste runt i Europa och försökte i samtliga länder.

För att undvika detta skrev EU-länderna 1990 under Dublinkonventionen som slog fast att flyktingar måste söka asyl i det första EU-land de anländer till. Detta system fungerade så länge flyktingströmmarna var relativt låga och konstanta. Men sedan några år tillbaka har de ökat drastiskt. Därför är länder som Grekland och Italien i dag utsatta för ett mycket större asyltryck än andra länder.

Italiens välfärdsnivå

I dag befinner sig över 50 miljoner människor på flykt i världen, alltså ungefär lika många som gjorde det vid andra världskrigets slut. Finns det då några lärdomar som politiker kan dra av Europas efterkrigshistoria?

De stora flyktingprogram som sjösattes vid andra världskrigets slut saknar, precis som antalet människor som då var på flykt, historiskt motstycke. Trots att det främst gällde repatriering var den samlade insats som UNRRA, IGCR och UNHCR stod för central för att återbörda flyktingar till sina hemländer och visar att det går att hantera extremt stora flyktingsströmmar om bara viljan finns.

Foto: Emilio Morenatti/AP/TT

Foto: Emilio Morenatti/AP/TT

Precis som under den andra migrationsfasen är Europa i dag i behov av invandring. Även om Europa i dag inte behöver återuppbygga sina ekonomier är det ett faktum att den demografiska utvecklingen går åt fel håll. Med åldrande befolkningar och vikande barnafödande är behovet av arbetskraftsinvandring växande. Enligt Eugenio Ambrosio, regional direktör vid International Organization for Migration, är till exempel länder som Italien i skriande behov av invandring.

– Italien kommer inte att kunna bibehålla sin välfärdsnivå om tio år om de inte accepterar fler ekonomiska migranter. Men det är nästan omöjligt för arbetskraftsinvandrare att ta sig till Europa i dag. Politiker måste därför börja tala om invandring som något positivt, säger han.

Men så länge som främlingsfientliga partier utmålar varje invandrare, såväl flykting som ekonomisk migrant, som ett hot finns det politiska poäng för politiker att vinna på att anpassa sig till deras beskrivning.

Dysfunktionell politik

Den tredje migrationsfasen visade att högt asyltryck och integration av flyktingar inte långsiktigt är så problematiskt som många gör gällande. Dessutom inskärpte det betydelsen av en gemensam flyktingpolitik.

En sådan har också sakta men säkert implementerats. Problemet är bara att den på många sätt är dysfunktionell och ibland rentav kontraproduktiv. Dublinkonventionen och EURODAC-systemet var tänkta att göra administreringen av flyktingar effektivare.

Men samtidigt har dessa reformer ackompanjerats av andra restriktiva åtgärder som gjort att det gradvis har blivit svårare att ta sig till Europa för att söka asyl. 2012 byggde Grekland ett stängsel längs den turkiska gränsen för att stävja flyktingströmmen, precis som man tidigare gjort i de spanska exklaverna Ceuta och Melilla i Marocko. Detta ledde dock bara till att flyktingarna valde att ta sig in i EU via Bulgarien istället. Förra året byggdes därför ett stängsel även i Bulgarien. Det innebar att det plötsligt inte fanns någon möjlighet för flyktingar att ta sig till Europa landvägen.

Foto: Emilio Morenatti/AP/TT

Foto: Emilio Morenatti/AP/TT

Samtidigt har krigen i Syrien, Irak och Afghanistan, den alltmer hårdföra diktaturen i Eritrea och de humanitära situationerna i Öst- och Centralafrika de senaste åren lett till att flyktingströmmarna ökat explosionsartat. Därför är den enda möjligheten som sedan ett par år tillbaka står flyktingar till buds att ge sig ut på den osäkra och ofta dödliga färden över Medelhavet. Om något visar de senaste decenniernas gemensamma flyktingpolitik hur man skapar en flyktingkris.

”Ett europeiskt svar”

På presskonferensen den där onsdagsförmiddagen sade Federica Mogherini: ”för första gången har vi ett europeiskt svar.” Det lät hoppfullt. Men mycket tyder på att det europeiska svaret inte bygger på någon djupare förståelse för den egna historien eller migrationens natur. Symtomatiskt nog var den mest konkreta åtgärden att sätta in militär mot smuggelbåtar – det är allt annat än en konstruktiv lösning på ett så komplext problem som en flyktingkris. Uppenbarligen finns det ännu anledning för europeiska politiker att vända blicken mot det förgångna.

Fler artiklar

Omställningen måste vara etisk

Stefan Villkatt
journalist, lärare samt miljö-, djurrätts- och fredsaktivist
04 april 2016

Omställningen kommer att kräva kunskap om hur vi kan leva självförsörjande på ett etiskt riktigt sätt, skriver Stefan Villkatt på veckans Under ytan. Han undrar om det ens kan kallas självförsörjning att leva på andras kroppar eller kroppsfunktioner.

Läs hela artikeln

Aktiv dödshjälp bör legaliseras

Gustaf von Heijne
medlem i föreningen Rätten till en värdig död
04 april 2016

I Syre den 15 januari 2016 skriver Jacob Schönning om sin syn på dödshjälp och den verklighet han lever i. Den avundas jag honom inte. Det skriver Gustaf von Heijne på debatt.

Läs hela artikeln

Basinkomst är ingen kvinnofälla

Andreas Meijer
04 april 2016

”Systemkollaps! Bidragsskapande! Lathetsfrämjande! Kvinnofälla!” Argumenten mot basinkomst (BI) är många och har hörts från många håll. Här bemöter jag några av de argument som brukar föras fram. Det skriver Andreas Meijer i sitt debattinlägg.

Läs hela artikeln

Sånger om dem som är på flykt

Jenny Eriksson - 3 år sedan

Nadin al Khalidi skriver och berättar historier utifrån bilder och egna minnen från krig och flykt. Hon ser det inte som att texterna är politiska men med sitt band Tarabband påverkar hon unga människor i både Sverige och arabiska länder.

Läs hela artikeln

Mare Kandre som punkare

Nike Markelius - 3 år sedan

Det finns skilda åsikter om vad punken stod för och vilka förändringar i samhället den åstadkom som musik/folkrörelse, men faktum är att det för många var en frihetsrörelse som ytterst ville ingjuta mod i och ge utrymme åt var och ens rätt att fritt välja sina vägar i livet.

Läs hela artikeln

Låga vattennivåer visar på djupare problem

Klas Lundström - 3 år sedan

Rekordlåga vattennivåer plågar södra Sverige, vilket äventyrar dricksvattentillgången. Sveriges dricksvatten håller hög kvalitet, men senast förra veckan slog myndigheter larm om farliga ämnen i brunnar i Sörmland.

Läs hela artikeln

Lång väg kvar till skövlingsfri palmolja

Madeleine Johnsson - 3 år sedan

Svenska och internationella storföretag kan fortfarande kopplas till palmoljeindustrins skövling av den indonesiska regnskogen. En ny rapport från Greenpeace visar att flera svenska företag inte gör tillräckligt för att satsa på palmolja som producerats på ett hållbart sätt.

Läs hela artikeln

Från grön politik till gröna Converse

Lennart Fernström
Ansvarig utgivare på Syre
31 mars 2016

Delar av påsken ägnade jag åt att läsa Maggie Strömbergs Vi blev som dom andra – Miljöpartiets väg till makten. Det mest tydliga i boken är att Strömberg inte förstått den gröna dimensionen. Istället försöker hon genom mikroberättande bevisa att den gröna särarten är flummig och verklighetsfrånvänd.

Läs hela artikeln

Islam – en del av vår värld

Jerker Jansson
författare och socialantropolog gästkrönikör i Syre
31 mars 2016

”Vi bekämpar en terroristorganisation, en barbarisk organisation som dödar oskyldiga människor. Vi bekämpar inte en religion”, kommenterade Bernie Sanders terrorattentatet i Bryssel förra veckan.

Läs hela artikeln

Japan och Skottland lyfter ovillkorat grundbidrag

Benita Eklund - 3 år sedan

Idén om en ovillkorad basinkomst, som funnits i politiken sedan 60-talet, har fått ett uppsving på senare år. I Japan tror man nu att ett generellt stöd till unga kan vara ett sätt att möta en avsevärd minskning av konsumtionen, enligt Sankei daily.

Läs hela artikeln

Fortsatta bidrag till köttindustrin trots klimatlarm

Jacob Hederos - 3 år sedan

Medvetenheten om köttets pris är i dag stor men konsumtionsnivån ligger nästintill still. Hur är det möjligt? Svaret är oftast att ”det är gott” och att ”det är billigt”. Information om konsekvenserna, behovet av omställning och de alternativ som finns verkar inte räcka. Det kanske inte är så konstigt. ”Bara för att vi vet att det är dumt att köra bil som vi gör så slutar vi inte med det,” svarar forskarna som Syre varit i kontakt med.

Läs hela artikeln

En livsmodell där alla får plats

Sanni Gerstenberg
grön samhällsdebattör och gästkrönikör för Syre 
30 mars 2016

Blev nyligen tagen av en artikel i tidningen Vi om den belgiska småstaden Geel. I flera hundra år har det funnits psykiatrisk öppen familjevård där. Deprimerade, schizofrena, psykotiska, maniska och paranoida människor bor i privata familjer som också sysselsätter dem.

Läs hela artikeln

Handelsavtalen hindrar hållbar omställning i Guatemala

Anna Nylander - 3 år sedan

– På sockerrörsplantagen används mycket kemikalier. Vi dricker förorenat vatten och barnen blir sjuka, berättar småbrukaren Amelia Choc Cuz. Hon är en av många i Guatemala som menar att det här är konsekvenser av handelsavtal som öppnat upp för en kraftig expansion av det industriella jordbruket. Men nu växer både medvetenheten och motståndet.

Läs hela artikeln

Bakom den ryska propagandans kulisser

Andreas Hedfors - 3 år sedan

Med kulturell hjärntvätt och militära utspel försöker ryska ledare dölja sitt vanstyre och korruption. Tyvärr går västvärlden med i dansen. Andreas Hedfors har träffat den hyllade författaren Peter Pomerantsev.

Läs hela artikeln

Det radioaktiva sopberget

Lena Carlberg - 3 år sedan

Under 2017 ska beslutsunderlaget för ett framtida kärnavfallsförvar och en inkapslingsanläggning för använt kärnbränsle finnas hos regeringen. Detta trots att den valda förvaringsmetodens brister har påtalats under hela processen. Miljörörelsen ser sig själv som den enda motmakten och tycker att myndigheterna ”jamsar med” industrin snarare än tar sitt ansvar.

Läs hela artikeln

Palestinas folk behöver vår hjälp

Anna Wester
ordförande i Palestinagrupperna i Sverige och redaktör för tidningen Palestina Nu
29 mars 2016

Palestinierna lever undanträngda, instängda, skilda från varandra med taggtråd, höga murar och olagliga israeliska bosättningar i ett ockuperat land. Politikerna gör ingenting för att lösa problemen. Nu är det civila samhället palestiniernas hopp, skriver Anna Wester i veckans Under ytan.

Läs hela artikeln
Visa fler artiklar