Frihet skapar samarbete
Frihet har aldrig intresserat mig. Åtminstone inte som begrepp. Min generations unga anarkister var mer intresserade av handling än filosofiska resonemang. Det räckte att den bullrige ryssen Michael Bakunin kallat sig ”fanatisk frihetsälskare” och hävdat att frihet utan socialism var privilegier och orättvisa, medan socialism utan frihet var slaveri och brutalitet. Anarkister tog avstånd från både liberalism och kommunism och det var gott så.
Men avsaknaden av diskussion berodde också på att för frihetliga har inte frihet i sig uppfattats som intressant. Det har setts som medel snarare än mål. För att nå det övergripande målet – rättvist ordnade gemenskaper och samhällen – måste människor vara fria från stat och överhögheter. Frihet får folk att bete sig så att ömsesidigt samarbete och respekt uppstår.
Britten Alan Ritter kallar detta för ett triadiskt frihetskoncept. Det är en relation mellan subjekt som är fria från hinder att nå sina mål, något som brukar kallas för gemensam individualitet (”communal individuality”).
Det finns en myriad invändningar mot grundpremissen – att vi skulle ha en naturlig fallenhet för inbördes hjälp – som redan Pjotr Krapotkin försökte bevisa genom empiri och Errico Malatesta kontrade genom att torrt undra varför naturen i så fall väntat på att anarkister skulle upplysa resten av mänskligheten om detta. Och det kan man ju fundera på.
Men eftersom få anarkister tror på en statslös värld, utan hellre försöker få små gemenskaper att fungera här och nu, är inte den diskussionen särskilt relevant. Det är däremot hur man ska applicera idén om frihet på de egna gemenskaperna – liksom på sina meningsmotståndare. Eller, som den anarkistiska filosofen Matthew Wilson uttrycker det: Hur ska anarkister upprätthålla ordning utan förneka vissa, och vissas, frihet? Eller: Hur ska allas frihet garanteras?
För, menar Wilson, i varje gruppering och samhälle finns makt och värderingar, även i de utan stat. Anarkisters vanliga svar är att brott uppstår ur orättvisor och när de är borta försvinner även brotten. Men det håller inte. Inte heller är Wilson imponerad av att hänvisa till konsensusbeslut. Det är ett resultat, inte en lösning.
Dessutom, ser man till anarkistiska aktivistgrupper är det uppenbart att friheten inte ska gälla alla – fascister, sexister och homofober är till exempel inte välkomna i gemenskapen. Så vem ska bestämma var gränserna går? Och vart ska de ta vägen som inte delar värderingarna? Eller, för att ta den senaste SD-reklamen i Stockholms tunnelbana som exempel – vem har rätt till yttrandefrihet i det rättvisa och goda samhället?
Wilson ger inga svar, men menar att anarkister kan lära av de svårigheterna som liberaler brottats med i sina försvar för frihet och olikhet. Men framförallt måste värderingar erkännas och argumenteras för – även om vi inte skulle hålla med oss själva i slutändan.
Det är en svår process, men görs det kollektivt och på ett rimligt sätt, är det bättre än att låtsas som om dilemmat inte existerar.
