Fria marknader bidrar till en bättre resurshushållning
När det kommer till ägande, prissättning och marknader har många miljöengagerade sina blinda fläckar, skriver Mattias Svensson.
Utan fiskesubventioner skulle utfiskningen minska, skriver Mattias Svensson. Foto: Marte Christensen/TT
Anta att du fick välja mellan två ordningar. En ordning som innebar god resurshushållning och gjorde människor rika. Eller en ordning som innebar överexploatering av naturresurser och där människor var beroende av bidrag. Vilken skulle du då välja? God resurshushållning? Är du verkligen säker på det? Även om det innebär att folk ger upp en traditionell livsstil? Även om folk tjänar riktigt bra och plockar ut löner som en läkare eller vd i genomsnitt? Till och med om några blir vräkiga miljardärer på att jobba mindre än förut, när samma arbete var fattigt och farligt?
Säljbara fiskekvoter
Exemplet är inte teoretiskt, utan hämtat från verkligheten. Medan över 80 procent av världens fiskbestånd fiskas över eller på gränsen för återväxt, så har Nya Zeeland och Island i flera decennier räddat och ökat de flesta av sina fiskbestånd genom individuella säljbara kvoter. Sedan systemet infördes på Nya Zeeland 1986 har sju av de tio viktigaste bestånden ökat, två arter har mycket stor variation men med uppåtgående trend och en visar en neråtgående trend. Island har mer än tiodubblat sina fångster av sill sedan 1975.
Resultatet gäller generellt. Tre amerikanska forskare publicerade 2008 en jämförelse av 11 135 fisken mellan 1950 och 2003. Deras slutsats är klar: Att införa säljbara personliga kvoter gör att fiskebestånden kan hämta sig och rent av öka. Detta eftersom varje fiskare får ett intresse av hela beståndets växt, i stället för av att bara ta upp så mycket fisk som möjligt för egen del. Säljbara kvoter har inte bara räddat fiskebestånden utan också ökat fiskets lönsamhet och effektiviserat hanteringen. Sedan några år har vi dem för vissa bestånd också i Sverige.
Fattiga fiskare gör mer skada
Ekvationen är enkel. Genom att färre fiskare ägnar mindre tid åt att fiska, hämtar sig bestånden bättre och kan växa. Ekvationen är lika skoningslös åt andra hållet. De flesta i dagens överdimensionerade fiskeflotta måste sluta att fiska. Annars kan bestånden inte lämnas ifred och återhämta sig.
Här luras vi lätt av vad som syns på yrkesfiskarna. Fattiga och skuldsatta fiskare som hålls vid liv med statliga subventioner väcker sannolikt större sympati än de nyrika fiskeoligarkerna på Island och Nya Zeeland. Eller i British Columbia, Kanada där Jim Pattison är ensam ägare till ett företag som köpt uppemot 60 procent av laxfiskekvoterna och är god för 5,5 miljarder dollar. Då ska man tänka på att även om yrkesfiskarna i länder utan säljbara kvoter är fattigare och bidragsberoende, så är de betydligt mer skadliga för fiskebestånden. Och för miljön rent allmänt. En överdimensionerad och statligt subventionerad fiskeflotta, ofta med skattebefriade fossila bränslen, medför betydande extra utsläpp.
Lägg till att säljbara fiskekvoter ofta inneburit en betydande förbättring av arbetsmiljön. En personlig kvot kan tas upp när det passar, snarare än i tävlan med andra om att hinna först. Då kan större hänsyn tas till personlig hälsa och till sjövädret, samt till när fångsten är som mest efterfrågad. Det amerikanska hummerfisket var exempelvis ett av de farligaste yrkena i landet innan de övergick till säljbara kvoter, numera är riskerna betydligt lägre.
Avskaffa fiskesubventionerna
Det finns alltså en ekologiskt, socialt och ekonomiskt hållbar lösning på överfiskningen. Samt en stor del av miljö- och vänsterpartier som är benhårda motståndare till denna. Detta har förundrat mig länge, men för många med vänstervärderingar tycks det helt enkelt viktigare att ”ingen får tjäna pengar på naturresurser” än att ha ett hållbart och lönsamt bruk av dessa. Jag kan hålla med om att privat äganderätt till ett fiskbestånd knappast är oproblematiskt och kan vara orättvist. Kanske hade vi helt eller till stor del kunnat undvika alla restriktioner för vem som får fiska i haven om vi avskaffade fiskesubventioner på globalt sett 25 till 29 miljarder dollar per år, en betydande andel av det totala fångstvärdet. Men samma miljö- och vänsterrörelser är av någon anledning ofta ointresserade av att minska statens roll och kostnader, även när det skulle gynna miljön. Kvar i verktygslådan finns då så kallade effortregleringar, detaljerade restriktioner för hur och när man får fiska. Bra för att signalera politisk handlingskraft, sämre på att minska överfiskningen.
Mycket av miljöpolitiken borde förvisso gå att nå betydande politisk enighet om, men när det kommer till ägande, prissättning och marknader har många miljöengagerade sina blinda fläckar. ”Ett relaterat problem är restriktioner för vad andra får bygga på sin mark. Dessa tenderar att gynna de rikaste, som höjer sina egna fastighetsvärden, men hindrar andra från att hitta bostad, samt en miljövänlig förtätning av städer.”
Hur många känner exempelvis till att äganderätten kom före miljöpolitiken? Redan 1952 avgjordes rättsfallet ”Pride of Derby” i Storbritannien. Sportfiskeföreningar hade bildats under efterkrigstiden för att värna om floderna som under denna period förorenades allt mer. Ett privat företag, en nationaliserad industri och kommunala reningsanläggningar dömdes att sluta förorena floden Derwent, och ett prejudikat skapades som tvingade både industrier och staten att minska sina föroreningar.
Högre vattenpriser lösningen
Kalifornien har nu upplevt ett antal år med torka och vattenförsörjningen är hotad. Torkan är svår att göra något åt i det korta perspektivet, men vattenförsörjningen hade kunnat klaras med rimlig prissättning. När man nämner prissättning av vatten så ser många framför sig folk som törstar utan att ha råd att dricka. Men törst är inte problemet, utan överanvändning i kommersiellt jordbruk, liksom privata swimmingpoolar och stora gräsmattor. Ett höjt pris skulle minska denna användning på marginalen. Några miljardärer får nöja sig med en 9-håls istället för 18-håls golfbana på tomten när vattnet blir dyrare, och bönder får odla grödor bättre anpassade till det lokala klimatet. Det är vad prissättning av knappa vattenresurser innebär.
Problemet är likartat i stora delar av tredje världen. Även här tillhandahålls vatten ofta till för låga priser genom kommunala vattenbolag. Detta gynnar rika konsumenter och lokala jordbruksintressen, särskilt som vattenledningarna ofta inte är utbyggda i fattigare områden. Även med högre vattentaxa som täckte kostnaderna för utbyggnad skulle de fattiga som i dag inte har rent kranvatten ofta få billigare vatten.
Ett annat sätt att komma runt problemet med lokal vattenknapphet är ökad global handel. Det är ofta lättare att frakta jordbruksprodukter – en ”virtuell vattenomflyttning” – än att leda om själva vattnet. Men medan bevattning från ändliga källor ofta subventioneras har världen betydande handelshinder för just livsmedel.
Naturlig effektivisering
Vanliga marknader bidrar på många sätt till en bättre resurshushållning. De flesta effektiviseringar behöver aldrig beslutas av någon politisk församling för att de ingår i företags naturliga arbetssätt i en marknadsekonomi. Där konkurrensen saknas hanteras resurser inte lika väl. I Indonesien, som infört höga exportskatter på timmer för att gynna nationell skogsindustri, krävs 15 procent fler nedhuggna träd jämfört med övriga Asien för att tillverka en kubikmeter plywood.
Ofta brukar det råda enighet i politiken om att konsumtion ska bära sina egna kostnader med hänsyn till utsläpp och resursåtgång. ”Fint!” säger vänster- och miljöpartister och ser sig omkring efter en skatt att införa eller höja. Det kan definitivt vara motiverat ibland, särskilt om man samtidigt sänker skatter på arbete och företagande. Däremot är de sällan med på noterna när avskaffade subventioner och regleringar skulle ge samma resultat.
Högre hyror ger fler bostäder
För exempelvis bostadsmarknaden är problemet att konsumtion av bostadsyta är konstlat billig. Dumpade räntor och hyresreglering gör att det inte är konsumenten som betalar hela priset för sitt boende. Detta leder till överkonsumtion som på ett flertal sätt sker på andras bekostnad. Det visar sig i fleråriga bostadsköer till hyresrätter. Det visar sig i skenande skuldsättning och makroekonomiska obalanser på bostadsrättsmarknaden. Det drabbar oproportionerligt dagens unga och nyanlända som är sist in på marknaden. Men felprissättningen innebär även att ökade resurser krävs för att värma och fylla mer bostadsyta än konsumenten betalar för.
Ett relaterat problem är restriktioner för vad andra får bygga på sin mark. Dessa tenderar att gynna de rikaste, som höjer sina egna fastighetsvärden, men hindrar andra från att hitta bostad, samt en miljövänlig förtätning av städer.
Denna bostadssituation i våra större städer är ekonomiskt, socialt och ekologiskt ohållbar – och marknadspriser och stärkt äganderätt skulle motverka alla tre problemen. Fler skulle kunna bo på effektivare utnyttjad bostadsyta med mindre resursåtgång och miljöförstöring utan att en enda miljöpolitisk restriktion infördes. Inget av detta sagt för att förneka att västvärldens välståndsnivå och ekonomisk utveckling driven av relativt fria marknader leder till betydande föroreningar och slitage i planetär skala. Eller att miljömässigt motiverade politiska restriktioner på senare decennier haft stor betydelse för att vända denna utveckling. Men mycket skulle vara vunnet om det ryggmärgsmässiga motståndet mot marknader, handel och privat ägande blev mindre bland dem som vill se en bättre miljö.
