Från Three Miles Island till Fukushima
Lögnerna som spreds av kärnkraftsindustrin och myndigheterna i Pennsylvania efter härdsmältan i kärnkraftverket Three Miles Island 1979 har sedan dess fortsatt att spridas om Tjernobyl, Fukushima och alla andra olyckor på kärnkraftverk. Det skriver Eia Liljegren Palmær inför Tjernobyldagen den 26 april.
Härdsmältan i Three Miles Island (TMI) utanför Harrisburg var den första stora kärnkraftsolyckan som omvärlden fick reda på. I Sverige medförde den att vi fick en folkomröstning om kärnkraftens vara eller inte vara i mars 1980.
Argumenten för kärnkraften var bland andra att förneka att det blev några allvarliga följder av olyckan, just de lögner som kärnkraftsförespråkarna och myndigheterna i USA spred. Man medgav visserligen att det hade skett utsläpp av radioaktivitet, men mängderna var så små att de inte kunde skada någon. Någon härdsmälta var det inte tal om. Inte förrän en robotkamera hade fotograferat innandömet många år senare medgav myndigheterna att det var en härdsmälta, men vidhåller att den inte skadat någon. I dag vet vi att all strålning är farlig och att det inte finns någon nedre gräns.
Sanningen om TMI är att ingen vet hur mycket radioaktivitet som släpptes ut. Industrins experter garanterade att det inte var mer utsläpp än motsvarande en röntgenundersökning. Samma experter bortsåg helt från att radioaktiviteten inte spreds jämnt fördelat utan uppträdde i koncentrerad form i vindriktningen från kärnkraftverket.
I dessa områden har en markant ökning av cancerfall konstaterats. Att dessa cancerfall skulle ha något med TMI att göra förnekades bestämt av industrin, men stora summor betalades ut i ”förlikningskostnader” till de drabbade och deras efterlevande på villkoret att de inte berättade om det.
Efter kärnkraftskatastrofen i Tjernobyl den 26 april 1986 fick vi höra samma historier. Det var bara en handfull människor som dog och de var alla sysselsatta med det direkta räddningsarbetet. Detta konstaterades i en undersökning som gjordes av WHO (World Health Organisation) i samarbete med IAEA (den internationella atomenergiorganisationen). Dagarna efter Tjernobylkatastofen anordnade Folkkampanen mot kärnkraft-kärnvapen en konferens i Stockholm om just IAEA och dess roll när det gällde att sprida kärnkraften över världen. På konferensen deltog, bland många andra kunniga människor, dr Rosalie Bertell. När hon varnade för strålningen blev hon oförskämt bemött av Gunnar Bengtsson, dåvarande chef för SSI, som skrev en artikel där han kallade dr Bertell för ”damen från Amerikat” som man inte skulle lyssna på.
Vet vi då hur många som dog, skadades eller på annat sätt drabbades av Tjernobylkatastofen? Vi vet att flera städer fick utrymmas, bland andra Pripjat, vars pariserhjul och öde bostadshus har visats på otaliga bilder. I boken Chernobyl: Consequences of the Catastrophe for People and Environment av Alexey Yablokov, Vassily Nesterenko och Alexey Nesterenko beräknar författarna att närmare en miljon människor har dött till följd av katastrofen.
Tjernobyl fortsätter att stråla. För att minska strålningen till luften byggdes en ”sarkofag” över reaktorn. Denna är nu så dålig att en ny behövs. Ett franskt företag håller på att bygga den men det fattas pengar, mycket pengar, för att färdigställa den. Vad som har hänt inne i reaktorn, det vill säga där härdsmältan befinner sig, är det mycket tyst om. Reaktorn ligger ju vid floden Pripjat som mynnar ut i den stora sötvattenreservoaren som försörjer Kiev med färskvatten. Ukraina har fortfarande många reaktorer från Sovjettiden i det område som nu är en krigszon.
I debatten om varför och hur en sådan olycka kunde inträffa var två argument tongivande: bristande säkerhetskultur och bristande teknologiskt kunnande. Något sådan skulle aldrig kunna inträffa i ett västerländskt kärnkraftverk, sa man.
Men så den 11 mars 2011 hände det i Fukushima Dai-ichi. Fyra härdsmältor i reaktorer konstruerade av amerikanska General Electric. Det var mycket som blev fel när det byggdes. De placerades för nära vattnet och reservbatterierna som skulle förse reaktorerna med ström placerades i bottenvåningen.
När jordbävningen och den efterföljande tsunamin svepte in över området var katastrofen ett faktum. Byggnaderna rasade och reservbatterierna dränktes. Detta vet vi. Vi vet inte var de skadade och smälta härdarna är. Ett försök att skicka in en robot gjordes nyligen. Den klarade inte av många timmar i den strålande miljön, men visade tydligt hur skadad reaktorns inredning är. Men följderna för befolkningen vet vi inget om. Hur många strålskadade, hur många döda? Genetiska skador på djur och natur?
Enligt professor Hiroaki Koide, vid universitet i Kyoto, så har 30 gånger mer cesium 137 släppts ut än vad som frigjordes vid atombombsanfallet mot Hiroshima. Till detta kan vi också lägga det radioaktiva vatten som släpps ut till havet, 300 ton om dagen. Därtill kommer de hundratusentals ton kontaminerat vatten som lagrats i behållare vid reaktorerna.
Ytterligare ett orosmoment är de hundratals trasiga bränslestavar som ligger i bassänger i reaktorernas övervåningar. Vad händer med dem? Och vi vet inte när nästa olycka kommer. Vi kan bara hoppas att den inte kommer, att våra makthavare inser vansinnet med en gammal, överspelad och farlig teknologi. Men utan folkets protester går det inte. Så heja Japans borgmästare som vågar trotsa regeringen och industrin. Fortfarande står alla Japans 54 kärnkraftverk stilla.
