Vi behöver öppna ögonen och formulera motståndet
”Hårda som sten måste de vara, de som skriker att oliktänkande ‘kan åka hem till sitt eget land’ och utöva sina religioner där. Hjärtan av järn måste de ha, som sparkar på dem som redan ligger och som vill stänga dörrar och famnar för människor i nöd.” Nike Markelius skriver om den alltmer öppna rasismen i samhället.
Historien upprepar sig. Det går att se skrämmande likheter mellan 40-talets Europa och dagens normalisering av fascistiska ideal. Män och kvinnor med bruna skjortor tar sig allt djupare in i de städade rummen. De tar plats i parlament och departement, i talarstolar, på torgplatser, som talmän, i tv-soffor, på radio, i tidningsartiklar. De får tala. Med stora bokstäver. Inför den tysta massan. De får inflytande. På demokratins parlamentariska baksida. Med sina hårda nypor. Allt oftare hör vi deras främlingsfientlighet yppas öppet; med trollsvans i kommentarsfälten, i fikarummet, på t-banan, på träningen, på gator och restauranger. Det har plötsligt blivit okej att vara öppet rasistisk. Att öppet yttra sig fientligt och föraktfullt mot fattiga, tiggare, mörkhyade, flyktingar.
Hårda som sten måste de vara, de som skriker att oliktänkande ”kan åka hem till sitt eget land” och utöva sina religioner där. Hjärtan av järn måste de ha, som sparkar på dem som redan ligger och som vill stänga dörrar och famnar för människor i nöd. Jorden tillhör oss alla. Vem har bestämt att just den här biten land bara är för ”födda svenskar”?
Historien upprepar sig. Folk pekas ut och förföljs. Då var det judar. Nu är det muslimer. Men rädslan bakom är den samma. Stöveltrampet lika ekande hårt och kallt. Hur är det möjligt att vissa har kunnat glömma vår historia så fort? Rasisterna är rädda för att vi ska bli ”bestulna” på våra bostäder, våra arbeten och vår välfärd, de är rädda för att islam ska komma och ta över och tvinga på oss slöjor och tvinga oss utöva jihad.
När försvann ödmjukheten inför att vi kan leva sida vid sida, som fria människor med alla våra olikheter som tillgångar och möjligheter istället för att se det som hot? Varför har vi blivit rädda för varandra? Det är väl ingen nyhet att det inte finns en sanning utan lika många som det finns människor på jorden. Att se varandra som fiender bara för att vi tror på olika saker och väljer olika sätt att leva kan inte sluta väl. Det visar historien med all önskvärd tydlighet. Men det verkar vi behöva bli påminda om igen och igen.
FN gav nyligen Sverige en kraftfull varning för att ökad främlingsfientlighet gynnas i landet. De menar att Sverige inte följer FN-konventionen mot rasdiskriminering. De är inte de enda som har reagerat över att rasistiska organisationer och nätverk får tillstånd att hålla hetsande torgmöten och sprida sin omänskliga propaganda i yttrandefrihetens och demokratins namn.
Så började nazismens spridning på 40-talet också. Att dessa krafter normaliseras är en fara för oss människor och vår framtid. Det är när folk tystnar och drar sig undan bakom låsta dörrar som rädslan blir farlig. När allt fler står och sopar på sin egen trapp med ängsliga blickar på dem som flyttat in i grannhuset. När vi börjar tänka i termer av ”vi” och ”de”. När människor ser den nya grannen som någon som stjäl resurser, istället för att se en medmänniska. När folk bara låter det ske, och svär sig fria med bedrägliga tankar om att inte själv kunna göra skillnad.
”Den slutgiltiga lösningen” – som det hette i början på 40-talet – kan komma tillbaka fortare än vi anar. Om inte var och en i den stora tysta massan öppnar ögonen, får kontakt med medkänslan i hjärtat och börjar formulera motståndet. Det är alldeles nödvändigt att vi tillsammans vrider historiens fulaste skamfläck ur händerna på samtidens bruna soldater. Historien får inte upprepa sig.
