Före mobilerna var det lättare att tänka
Språket ger oss tillträde till varandras hjärnor, ger oss mod att se rakt igenom lager av avstånd, av motstånd som finns mellan människor. Vi får erövra varandras ord varje dag, vrida dem mot ljuset och försöka se vad de vill säga.
Jag inser att rytmen, ordens flöde och språkets nyanser är vår innersta kärna och det som håller våra livstrådar spända mot framtiden. Jag minns hur det var innan vi hade mobiltelefoner. Det var tystare. Både i luftrummet och i hjärnan. Språket var mer balanserat. Det var lugnare i själen och en väldigt tydlig skillnad mellan att vara ensam och i sällskap. Mitt liv innehöll mycket mer rumslig närvaro då. Det var lätt att tänka varje tanke till slut, det var liksom hela förutsättningen för att gå vidare, att se till att varje tankegång landade ordentligt i själen innan jag vände mig mot nya.
Det gör jag fortfarande, men vägen dit är krokigare. Och sinnesintrycken på vägen är många fler, den onödiga informationen mer omfattande att värja sig emot och sinnesfriden störs ständigt av nya saker att förhålla sig till.
Jag brukade köpa telefonkort när telefonautomaterna sällan tog emot mynt längre, för att någon gång kunna ringa på stan. Jag gick gatan fram, fri och onåbar. Jag tänkte mina tankar till slut, pratade ostört med mina vänner och vi var helt nöjda med att själva se det vi såg.
Hemma hade jag en röd kobra med trasslig krullsladd som jag tryckte in i telefonjacket bredvid sängen. Sen låg jag och pratade i timmar med folk. När jag var hemma hörde jag när det ringde. Fick jag själv inget svar, provade jag nästa dag igen. Saker fick ta tid och det var skönt.
Det paradoxala är att jag pratar mycket mer sällan i telefon nu. Fast jag har en med mig överallt. Telefonen är inte längre huvudsakligen en telefon som alla vet, den är ett rum som rymmer hela världen – gå in och låt dig förföras. Eller inte.
Nu föredrar många sms och chat. Det är praktiskt men opersonligt. Vi lär oss läsa av nya språkliga koder och emojis. Det är okey så länge en skickar till exempel grattis, recept eller adresser. Men att vara personlig är svårare. Speciellt frustrerande är det med riktigt viktiga sms. Att komprimera formuleringar så precist som möjligt, samtidigt som det ofta är bråttom. Har hen sett att jag har läst hens meddelande måste jag skynda mig att svara, annars kanske hen tror att jag är dryg.
Det blir konstiga och onaturliga spel. Det går ju inte att läsa av en person i ett textmeddelande. Utan att se ögonen, höra rösten och uppleva utstrålningen kan jag bara gissa mig till vad hen menar. Vi textar för att vinna tid, men gör vi ens det? Och vad förlorar vi istället?
Det är naturligt och roligt att språket förändras med nya generationer. Nya ord kommer till, gamla ord får nya betydelser. De unga växer in i det nya. Men vi vet inte de långsiktiga konsekvenserna, själsligt och fysiskt, av de accelererande skapade behoven, av den snabba kommunikationen och det anonyma språkbruket som drar in oss i sina allt tätare virvlar.
