Färre regler kan ge fler en fristad
Gissningsvis en miljard människor skulle gärna byta land. Ökande välstånd ger fler råd att ta sig längre än till närmaste grannland. Konfliktalstrande klimatförändringar gör att fler får skyddsskäl, och desperation nog att utmana taggtråd och hav.
Det finns ingen anledning att tro att årets rekord kommer att stå sig länge. Vi kan nå en nivå där även vi som förespråkar frivandring kan vilja sätta ett tak för flyktingmottagandet. Jag behöver inte här argumentera för att ett sådant tak bör sättas så högt som möjligt. Men jag vill argumentera för att taket bör sättas i kronor räknat och inte i människor.
Vi har haft en hög ambition i mottagandet. Det har varit en självklarhet att utsträcka våra internationellt och historiskt sett generösa välfärdstjänster även till flyktingar. Migrationsverket har i många fall betalat rundligt för att få fram bra boenden.
Men nu när landet dammsugits på tomma lokaler och campingstugor, och larmrapporter från kommunerna surrar som svårsmällda myggor, så säger regeringen att Sverige är ”fullt” och låtsas att någon annan därmed tar över. Det är en gammal tradition vi har, att låta det bästa stå i vägen för det goda. Varje arbete ska vara bra betalt och hårt reglerat, och för varje pålaga som läggs på arbetsköparen krymper den vita arbetsmarknaden medan resten jobbar svart eller sitter på cv-kurs och matas med förespeglingar om att det snart är deras tur.
Varje bostad ska ha eget kök, badrum, bländande sol och djupaste tystnad, och så låg hyra att en person kan disponera en tvåa helt själv, och för varje sådan fördyrande detaljreglering växer bostadskön, och på den skakiga andrahandsmarknaden utanför är det inte längre ovanligt med en familj i varje rum. På liknande sätt låter vi en flykting kosta trehundratusen per år, och när det blir för dyrt för väljarna försöker vi säga stopp för fler människor. Men kön i det här fallet är inte någon jobbsökarkurs eller en tredelad tredjehandslägenhet, utan den ringlar genom en betydligt mer destruktiv tillvaro.
För att ge fler en fristad så kan vi behöva skärskåda vad vi menar med invanda uttryck såsom ”skälig standard”, ”sjysta villkor” eller för den delen ”andra klassens medborgare”. Framtidens dom kräver inte mycket av oss. Den kräver att vi lyfter på gränsbommen när folk flyr för sina liv.
Så om vi måste sätta ett tak, låt oss sätta det i antal kronor och inte i antal personer. Och när kronorna är slut så blir det mindre per person.
I extrema fall skulle vi då kunna få läger som inte är mycket bättre än dom i Turkiet, vilket i så fall skulle bli en slags självreglerande ”signalpolitik”, men en mer saklig sådan än populistiska utspel såsom tillfälliga uppehållstillstånd. Det tar emot i hjärtat, men i en värld där en miljard hotas av klimatförändringar är den strategi som håller för extrema förhållanden bättre än den som känns bäst i ryggmärg-reflexen. Huruvida ett lämpligt flyktingtak sedan är 1, 3 eller 10 procent av BNI kan vi tycka olika om. Men ”fullt” kan Sverige aldrig bli.
