Evig brand i Pennsylvania
”2000-talets Vilda västern” är hjärtat av ”frackingland”. Här mitt i Pennsylvania inleddes storskalig utvinning av skiffergas med hjälp av den kontroversiella borrmetoden ”fracking” (hydraulisk spräckning) i liten skala under 1980-talet, sedan krediter och förmånliga lån utfärdats till bolag som ville satsa pengar inom den sviktande gasindustrin.
Sin verkliga entré på energiscenen gjorde Marcellussänkan i början av nollnolltalet, då före detta kolsamhällens invånare inte längre såg någon annan utväg än att leasa ut sina marker till inseglande energibolag.
En av tusentals familjer i trakten som fick påhälsning av ”gasagenter” från Texas eller Oklahoma var familjen McGraw. Seamus McGraw beskriver målande processen i reportageboken The End Of Country: Dispatches From the Fracking Zone (2012), hur deras krassa ekonomiska verklighet lades fram på bordet intill mor McGraws finporslin. Där framstod energibolagens utlovade royaltys för utvunnen gas på deras marker som lättförtjänta pengar i tider då alla i trakten började blicka upp mot himlen för råd istället för att hoppas på återupplivade kolgruvor.
Scenariot presenterades som en lottovinst med en osannolik vinstrad ingen visste att de satt på. Insatsen var till synes noll och de gröna skogarna skulle bestå: frackingen skulle ske flera kilometer under markytan, i bergsformationerna där naturgasen inkapslats i skifferfickor. Visst, medger Seamus McGraw, naturgasen är ett ”renare energialternativ” än exempelvis kol och olja, men frackingmetoden skickar svindyra notor vidare till kommande generationer. Och för familjen McGraws del är analysen lika klar som stjärnorna en molnfri vinternatt:
– Klart vi blev lurade, säger Seamus. Av de utlovade rikedomarna har vi sett intet, ändå har antalet borrar på vår tomt blivit fler. När kontraktet löper ut kommer vi att kasta ut dem ögonaböj. Visst hade vi våra farhågor, men att gasfolket skulle vara sådana törstiga vampyrer kunde vi aldrig tro.
Seamus McGraw är kritisk till vad gasbolagen gör i Pennsylvania. Foto: Klas Lundström
Tidsfristen löper ut
Familjen McGraws lummiga tomt når man via sicksackande småvägar och landmärken i form av rostiga kvarnar och förfallna hus som kikar fram ur grönskan som ökenhägringar. Seamus McGraw inser att saker och ting varken är svarta eller vita, framför allt inte analysen av naturgasens plats på den amerikanska energikartan.
Eftermiddagen i den karismatiske och påläste författarens sällskap tar sin början i kolstaden Wilkes-Barre och slutar på familjegården i Susquehanna County. Som fågeln flyger är resan inte särskilt lång – men historiskt nästan 200 år.
– Se på himlen, var det första Seamus McGraw sade vid torget i centrala Wilkes-Barre. Vad ser du? Blå himmel, inte sant? Och luften är frisk. Annat var det fram till kolindustrin gick in i väggen under 1970-talet. Då var himlen brun och barn hade ”kolhosta”. Naturgasen har inneburit ett alternativ till kolet, det smutsigaste energialternativet vi någonsin sett maken till, och framför allt har det köpt oss lite mer tid. Men den tidsluckan har vi börjat slarva bort nu. Fracking och naturgas har inte delat med sig av utrymmet, vilket försenat utvecklingen av förnyelsebara energialternativ.
Seamus McGraw gick själv sitt enda år på högskola i Wilkes-Barre och hamnade som ung journalist i New York på en tidningsredaktion, men kom tillbaka och har i stället levererat den kanske ärligaste rapporteringen inifrån gasutvinningens alla möjliga och omöjliga vrår i Pennsylvania.
Kilometerlånga pipelines
Debatten om fracking pågår måhända fortfarande i Europa, där åsikterna går isär, men i USA har den tystnat och, åtminstone i Pennsylvania, lämnat plats åt frågan om pipelines. Energilobbyns planer på kilometerlånga pipelines genom Pennsylvanias skogar har seglat upp som vattendelare i nordöstra Pennsylvanias slumrande kolstäder.
I centrum står åsikterna om jobb å ena sidan och miljöhänsyn å den andra. Klart är att ritningarna över ringlande pipelines genom de skogsklädda regionerna inte utesluter att spill kan äventyra dricksvatten och marker. Efter en resa genom Pennsylvanias döende småstäder i delstatens stolta kolbälte i Poconosbergen blir det tydligt att invånarna väntar på nästa fas. Inte bara för att få jobb – tydligast rör det sig kanske om en väntan på tillhörighet.
I många samhällen tycks frågorna om ifall kolindustrin var värd priset vandra omkring likt bleka spöken.
En stad försvinner
”Kol håller lyset tänt” förkunnar en text på en pipeline utanför Shenandoah. Och visst förblir kol en viktig komponent i den amerikanska energimotorn, men efter ett besök i spökstaden Centralia framgår den verkliga prislappen som kolbältets invånare tvingats betala.
För om helvetet är en evig underjordisk brand råkar Centralia ha oturen att förkroppsliga den bilden. Det var 20 år sedan konstnären Randall Sellers var i Centralia senast. Nu parkerar han bilen på vad som i slutet av 1980-talet var någons tomt. Nu finns knappt något spår kvar efter civilisation. Endast några kvarlämnade bildäck och rester av asfalt trotsar upplevelsen av att befinna sig i vildmarken. 1962 började det brinna i den väldiga kolgruvan som Centralia vilade på. Snart stod det klart att branden skulle fortsätta härja i flera hundra år. Vatten som användes för att försöka släcka branden avdunstade bara och giftig rök kopplade sitt grepp om staden. Kolgruvan stängdes och avvecklades och Centralias tusentalet invånare såg sina hus uppköpta av myndigheter och jämnade med marken.
Kvar finns bara några trotsiga hus. Kyrkan står kvar på kullen med majestätisk utsikt över skogarna, men är numera privat egendom. Det till synes överdrivna antalet ”No trespassing”-skyltar får en att tänka två gånger innan någon tomtgräns överskrids.
– Centralia tände på sin egen eviga eld, säger Randall Sellers och konstaterar att högen med kvarlämnade spritflaskor förmodligen är resterna efter en ungdomsfest i det vilda.
Det här är en konstig plats och snart finns inga spår av mänsklig närvaro kvar. Bara röken från branden som syns i sprickor i marken. Vart de evakuerade invånarna tagit vägen är oklart, men i minnesparken över gruvarbetare som dött i tjänst i grannstaden Shenandoah tycks den saken inte spela så stor roll: den mänskliga insatsen tycks lika hög överallt.
Kolregionens nostalgi
På Park’s Restaurant tycks tiden stått stilla, eller så stavas bästa chansen för överlevnad samarbete. Tre generationer Pavlovski har drivit restaurangen i snart 70 år. Berättelsen känns igen: europeiska immigranter korsade Atlanten och blev betydelsefulla gruvarbetare i Pennsylvania, men numera utgör de kanske den sista generationen invånare i städer som Shenandoah. Den nuvarande ägaren Violet ser saken ur en annan vinkel:
– Folk kommer alltid att behöva ställen där de kan få i sig en bit mat.
I slutet av augusti hade dagstidningen Standard Speaker en artikel om ”de tio värsta platserna i Pennsylvania att bo på”. Hälften av dem fanns i ”kolregionen”, baserat på statistik över arbetslöshet, brottslighet och medelinkomst per capita. Kontrasterna är slående: New York är endast några timmars bilkörning bort och de lummiga skogarna finns alltid till hands medan historieböcker som säljs på bensinmackar och i matbutiker understryker den viktiga roll som regionen spelade under den amerikanska industrialismens födelse.
Den rollen bör varken förminskas eller glömmas, men heller inte balsameras och visas upp på en lit de parade. Den hårdaste kampen är den personliga, den som förs inombords och i all ensamhet. I den kampen vinner oftast nostalgin över rädslan för det okända.
Foto: Klas Lundström
Uppvaknanden
Det okända i Pennsylvanias kolregion innebär förmodligen en ekonomisk övergång från fossila bränsleindustrier till en massiv utbyggnad av vindkraftsparker, men i den övergången lär något gå förlorat. Frågan är bara vad, utöver den givna kollektiva identiteten som ”kolregion”. Randall Sellers växte själv upp på landsbygden i Pennsylvania och flyttade 2008 till Jim Thorpe, ett samhälle som grundades av järnvägen och kom att fungera som tröskel till kolstäderna i Poconosbergen. Nu försöker samhället överleva som tillflyktsort för penningstarka helgresenärer från New York och Philadelphia. En smärtsam process, konstaterar han.
– De här städerna har en maktstruktur som går väldigt långt tillbaka i tiden. Det handlar om patriarker med de rätta efternamnen och utan dem går det inte att klättra någonstans politiskt. Att få till något politiskt här är svårt om du inte har den maktbasen, och därför är korruptionen hög.
Problemet är, menar han, att många samhällen sällan har sett längre än sina egna nästippar.
– De räds nytänkande och använder gärna upp den sista kolbiten innan de har funderat ut en plan B, säger han.
Det handlar om rädsla och brist på utblick i världen. Städer som Philadelphia har tvingats förnya sig och förändrats eftersom de haft ett geografiskt läge som tvingat fram dessa processer. Isolerade fickor som Jim Thorpe och andra mindre kolstäder i Pennsylvania klarade sig länge på kolet, men sedan gruvorna stängdes har de vaknat upp och insett att det finns en omvärld som påverkar dem. Det uppvaknandet har varit brutalt.
Radikal klimatpolitik
Omgärdad av mäktiga träd och politiska frågetecken förbereder Seamus McGraw sin majspipa. Det handlar om att ändra narrativet, att berätta sagan om en värld som ändrade kurs. Han ser stora möjligheter i att göra det jävligt för kapitalet, för de mäktiga energibolag som inte lyssnar till FN-rapporter om stigande världshav och förstörda sötvattenbrunnar. De lyssnar bara till sina egna instinkter, menar han, och det är dessa som stöten bör rikta in sig på.
– Det handlar om att besegra kol- och oljebaronerna på deras egen planhalva och få dem att inse att inkomsterna på morgondagens energimarknad finns inom det förnyelsebara. I USA tror jag faktiskt bara att det är kring skattsedeln som radikal klimatpolitik kan byggas.
