EU har inget intresse av flyktingar
Globala skolans konferens på Sida, Stockholm, våren 2014, apropå att EU byggde ett tredje taggtrådsstängsel och att tusentals flyktingar de senaste 20 åren drunknat i Medelhavet. Det skriver Linda Nieuwenhuizen och Veronica Berling i ett debattinlägg.
Cecilia Malmström, den sista talaren, sa från scenen:
– EU bygger inga murar! Vi river murar!
Lindas hand flög upp och mikrofonen langades genom publikhavet till henne på raden längst bak. Hon ställde några frågor till EU-kommissonären:
– Cecilia, om EU inte bygger murar, varför bygger ni då inte en bro över Gibraltar? Hade USA legat där Afrika ligger hade det gått en sexfilig bro över sundet för länge sedan?! (Skrattutbrott från publiken.)
– Och den nya gränsmyndigheten Frontex som har i uppdrag att motverka att migranter kommer till EU, varför upprättar ni inte legala asylvägar, exempelvis via ambassaderna, in till EU?
Cecilia höjde röstläget, fast det verkade omöjligt, och spottade fram sina svar i headsetet:
– Frontex har inte i uppdrag att motverka att migranter kommer till EU, de har inte ens några anställda! Vi skulle kunna upprätta legala asylvägar, men första dagen kommer det att stå tiotusen i kö och intresset för det i EU är lika med noll.
Hon höll upp handen formad som en nolla ovanför huvudet.
Anders Björnsson och Kent Zetterberg, båda kunniga om svenskt försvar, skrev i en debattartikel (SvD 5/3 2016), att Sverige behöver fokusera mer på hemmaplan gällande det militära. De anser att ”den huvudlösa solidaritetsförklaringen” från 2009 behöver återkallas, den är ”kvalificerat snömos” och ”ägnar sig åt tveksamma operationer utomlands”.
Björnsson och Zetterberg hävdar att försvaret försatts i en anda av angrepp och erövrande, då det istället borde vara defensivt och kärnfullt. När vi läser detta känns det som om de styrande i landet blandat ihop de politiska korten. Det som vore hållbart och säkert på sikt i försvarsfrågan har bytt plats med migrationsfrågan. I det första fallet är fokuset internationellt och solidariskt, i det andra nationellt och osolidariskt.
Sveriges största hot verkar vara bidragshungrande migranter. Solidariteten har fått en ny kostym, principen är dock densamma. Politikerna studsar högt på den politiska väljartrampolinen i jakten på högre opinionssiffror och störtar huvudlöst ner i den främlingsfientliga delen av bassängen.
Sverige behöver en andningspaus, sägs det, som om de som flyr från regn av bomber inte stod först i andrumskön. Flyktingarna som hamnar i lägren vid Turkiets och Greklands gränser möts av stängda gränser. De vill tro att människorna i Europa är goda, ”insh’allah”(om Gud vill) blir de kvar i lägren, säger några intervjuade.
EU värjer sig mot flyktingströmmen och spelar ut sitt sämsta kort, som förvandlas till ett hjärter ess – Turkiet. Med en royal straight flush på hand tror sig EU ta hem spelet. Om Turkiet är en ”duktig vovve” kan den kanske få sitta med vid bordet. Att Erdogan hugger efter och sliter i det pressfria byxbenet nonchaleras.
Det en gång neutrala och alliansfria Sverige är på väg att bli värdlandspartner i Nato, trots att det egna försvaret består i militär spetsteknologi utan egentligt markförsvar. Det humana och rika Sverige stänger gränsen och stiftar nya lagar om bidragsstopp, fast de egna människorättsorganisationerna protesterar högljutt.
Så här två år senare, måste vi – fast det tar emot – ge Cecilia rätt, EU har noll intresse av migranter som flyr för sina liv. Marshallhjälp och annat, vilket hjälpte till med återuppbyggandet av Europa efter andra världskriget, tycks utraderat ur det europeiska minnet.
Sverige tar och ger, fullfjädrat solidariskt i de internationella militära angelägenheterna, lika osolidariskt i de nationella migrationsfrågorna. Vi hoppas att Sverige får en välbehövlig kallsup snart, ”insh’allah”.