En frivillig väntjänst är inte slaveri
En kvinna som vill föda barn åt någon annan kan göra det redan i dag. Hon kan bli gravid och låta barnets pappa få vårdnaden, och sedan kan pappans partner göra en närståendeadoption. Det förekommer, men om något går fel på vägen finns inget juridiskt skydd.
Sjukvården får inte inseminera eller ge IVF-behandling åt en kvinna som ska bli surrogatmamma, men det är fullt möjligt att anlita en surrogatmamma utomlands. Men eftersom svenska myndigheter räknar den biologiska mamman – som har burit barnet – som enda vårdnadshavare blir det problem när de nyblivna föräldrarna ska åka hem till Sverige.
Nu närmar sig ett slut på de här familjernas juridiska limbo, eftersom en statlig utredning pågår om behandling av ofrivillig barnlöshet. Uppdraget är bland annat att
• ta ställning till om surrogatmoderskap ska tillåtas i Sverige, med utgångspunkten att detta i sådant fall ska vara altruistiskt,
• ta ställning till om det behövs särskilda regler för de barn som tillkommit genom surrogatmoderskap utomlands.
Altruistiskt innebär i sammanhanget att surrogatmamman ställer upp för att hjälpa till och inte får betalt, mer än exempelvis för vårdkostnader och förlorad arbetstid. Man vill dra en gräns mot att sätta kvinnor i en situation där de mot sin vilja bär någon annans barn för att försörja sig.
Men ändå vill bland annat Sveriges Kvinnolobby stoppa utredningen och totalförbjuda surrogatmödraskap. Det motiverar de med följande märkliga resonemang, hämtat från en debattartikel på deras hemsida:
”Surrogathandel är människohandel och ett brott mot mänskliga rättigheter. Det är ett brott mot vedertagna principer – avtal som i praktiken förutsätter slaveri är illegitima. Surrogathandeln exploaterar fattiga kvinnor i en cynisk kommersialisering. Surrogatförespråkarna gömmer sig bakom så kallad altruism. Det hjälper inte, principerna är precis likadana. Handel är handel.”
Nej, Sveriges Kvinnolobby vill inte dra någon gräns. Så hur tänker de när kvinnan som vill hjälpa sin vän eller syster hamnar i samma fack som hon som inte har något val? Vilka principer är det som är likadana, och på vad sätt är det handel att utan betalning bära ett barn åt någon annan? Jo: ”Det finns alltid en beställare, det vill säga den som ska ha barnet, en producent, det vill säga kvinnan vars hela kropp används för och vars liv regleras utifrån detta, och ett barn, en produkt, som ska byta ägare.”
Används. Regleras. Ägare. En kvinna som fattar beslutet att bära och föda ett barn åt en vän blir alltså i samma ögonblick slav, objekt och offer. Det låter nästan som om en graviditet i sig vore ett övergrepp. Och det hon föder är en produkt med en ägare, inte ett barn med föräldrar och vårdnadshavare. Äger lobbymedlemmarna själva sina barn, och varför är det i så fall inte slaveri?
Att skydda kvinnor i fattiga länder från att tvingas föda barn åt rika västerlänningar är förstås en god sak – men svår eftersom skyddet som behövs är global jämlikhet. I brist därpå kan vi försöka med lagstiftning, men svensk lag gäller i Sverige och inte till exempel i Indien, även om Sveriges Kvinnolobby skulle föredra att den gällde överallt. Vad man gör i dag är att juridiskt krångla till livet för familjen, vilket knappast gynnar någon och absolut inte barnen.
Idén att omyndigförklara kvinnor som självständigt väljer att bära och föda ett barn åt någon annan är nästan obegriplig. Debattören Kajsa Ekis Ekman får ihop den genom att förklara deras val som självskadebeteende, enligt principen att det måste vara fel på den som vill något som jag inte vill. Sveriges Kvinnolobby landar i att ”surrogatmödraskap uttrycker en av de äldsta patriarkala tankefigurerna i världen, att en kvinna förväntas ’ställa upp’ och att kvinnokroppen är ett redskap tillgängligt för andra”.
De orden för tanken till en annan patriarkal tankefigur: att kvinnor inte kan fatta beslut om sina egna liv. Det är paradoxalt på ett sorgligt sätt att just (vissa) feminister vårdar denna ömkliga figur så ömt. Kanske är det ett självskadebeteende?
