En allvarligare Bob Hansson
Bob Hansson har alltid haft ett starkt kärleksbudskap. Det låter kanske trivialt men är i hans fall verkligen inte det. Det känns som att han har predikat om en kärlekens revolution, och att kärlek är allt vi egentligen har, som människor, men utan att det känns klyschigt eller klistrigt. Kanske är det hans till synes totalt gränslösa närmande till ämnet. Han kan beskriva världen som om han såg den för första gången, och han uttrycker den förundran över världen som borde vara självklar för alla.
Han gav ut antologin Kärlek, hur fan gör man 2008, med intervjuer med, mer eller mindre kända, personer och deras förhållande förhållande till kärleken, och Vips så blev det liv 2010, om hans eget sökande efter kärlek. 2012 kom hans senaste roman Det sista vi har är våra kroppar – en roman om kärlek och krig.
Men det är tio år sedan han gav ut en poesisamling senast, Halleluja liksom, och Bob Hansson är nog mest känd för sin sprudlande poesi.
Den senaste diktsamlingen och grannsämjan är en långsam bödel utger sig dock för att vara annorlunda, mer djup och allvarlig än hans tidigare. Och det är mycket sorg och smärta. Bob Hansson beskriver med sin omisskännliga fingertoppskänsla och iaktagelseförmåga mänskliga tragedier, en flykting som stoppas vid en gräns, det lilla barnet som präglas av våld i hemmet, pappan som förlorar sitt barn på en strand.
Bokens titel är tagen från en av dikterna som handlar om världens och naturens kärlek till det anonyma berättarjaget, men kärleken är så stor och villkorslös att hen känner hatet och hotet från grannarna växa, de är avundsjuka. Så hen måste prata med havet, träden, natten och solen om att de måste lämna hen ifred:
”[…] försöker förklara för dem
att människovärlden är skadad
djupt skadad av sitt eget våld
att den länge betvivlat ren skönhet. […]”
Det är inte bara ett påträngande nödvändigt och vackert budskap som Bob Hansson förmedlar, han är också en genial poet som verkligen verkar älska orden. Tidigare har det för mig varit utmärkande att han ständigt skapar nya egna ord som ”dåligkänslan” och ”tittahejögonen” i sina dikter. Det ordlekandet finns inte här. Så jag håller med om att både språket och ämnesvalen är mer allvarliga än hans tidigare böcker.
Men det finns också hopp i mörkret. Bob Hansson uppmanar genom sina ord oss att känna efter, att känna sorgen och skammen, att göra uppror mot den ökande isoleringen och kylan i samhället, att vi ska stänga av våra digitala skärmar och mötas, leva på riktigt, och att älska, både sig själv och andra.
Om varje människa skulle läsa och ta in orden i denna bok, med samma allvar som de skrivits, skulle världen i morgon vara en bättre plats. I inledningen till Här ligger jag och duger (2003) skriver Bob Hansson: ”om inte vi har råd med en vackrare vision av världen – så vem då?”
Fakta:
Boken: och grannsämjan är en långsam bödel
Författare: Bob Hansson
Förlag: Ordfront
Ur boken:
I kommun
och om vi tagit sorgen på allvar
svurit den all vår trohet
lovat den att aldrig ge upp
förrän den brutit ut och förvandlats
och om vi ägnat all vår vakna tid åt detta
hur vackert det kunde ha blivit då
—
om vi bara ska älska dem som förtjänar det
om vi tror det
verkligen tror på det
behöver demonerna inte lyfta ett finger