Ekonomin ska tjäna det allmänna bästa
I dag, den 16 november, kommer Christian Felber, aktivist, akademiker och dansare, till Sverige. Efter att funderat över hur ekonomin kan bli ett medel istället för ett mål tog han fram den ekonomiska modellen Economy for the Common Good. På veckans Under ytan reflekterar Maria Mutt över Felbers modell.
Från höger till vänster kritiseras partipolitiken för att sakna lösningar på framtidens utmaningar och för att inte ha en bärande idé om samhället. Rädslan för utopier har sannolikt bidragit till visionslösheten och under tiden har det ”möjliga” blivit så anpassat till marknadens krav, att ytterst lite tankefrihet återstår. Den liberala demokratins pluralism har ersatts av det Angela Merkel i positiva ordalag benämnt en marknadskonform demokrati, eller med Thatchers ord TINA – ”there is no alternative”. Det saknas därför genomtänkta förhållningssätt till globaliseringens komplexitet och klimatförändringarnas etiska djup. Politiska förslag blir reaktiva istället för konstruktivt hopp- ingivande.
Vid sidan om denna inskränkthet pågår dock runtomkring i världen intressanta försök att utveckla alternativ. Ett sådant initiativ är The Economy for the Common Good, ECG, som uppstod i Österrike 2010, där med namnet Gemeinwohl-Ökonomie. Beteckningen uttrycker det som står skrivet i många demokratiska staters konstitutioner, nämligen att ekonomin ska tjäna det allmänna bästa.
Christian Felber har skrivit boken ”Change Everything” där han utvecklar sin ekonomiska modell. Foto: Bernd Hofmeister
Rörelsens grundare, Christian Felber, är dansare, aktivist och undervisande akademiker. Nyligen utkom hans bok om ECGs bärande idéer i engelsk översättning, Change Everything – Creating an Economy for the Common good. Det Felber beskriver är konkreta förändringsförslag som har utvecklats – och som prövas och vidareutvecklas – i ett vitalt samspel mellan olika samhällsaktörer såsom företag, politiker, universitet och civilsamhälle. Idéer som, om de förverkligas, innebär en omorientering av det ekonomiska systemet.
De i dag så kallade ”alternativa” välfärdsmåtten som till exempel social sammanhållning, hållbart resursutnyttjande och demokratiskt inflytande skulle bli ekonomins syfte, medan pengar i större utsträckning skulle återfå sin roll som medel.
”Konkurrens är i de flesta fall den mest effektiva metoden vi känner till” sa ekonomen Friedrich Hayek – men han trodde inte på det själv. Foto: Jessica Gow/TT
Felbers förmåga att påvisa alternativa möjligheter hjälper en som läsare att rucka på invanda tankesätt. Särskilt ifrågasätts konkurrensens monopolställning som drivkraft för människans kreativitet liksom för samhällets organisering. Det finns inte några vetenskapliga bevis för ekonomipristagaren Friedrich Hayeks påstående att ”konkurrens är i de flesta fall den mest effektiva metoden vi känner till”, något som Hayek själv var medveten om.
Precis som Hayek avfärdar dock Felber att det går att centralt planera fram en utopi, slutdestinationer är överhuvudtaget inte önskvärda. Istället handlar det om vilka förutsättningar som ges för samhällets självorganiserande dynamik. Där Hayek förlitar sig på konkurrens och priser utgår Felber istället från människans behov av mening och förmåga till samarbete.
Avsikten är att rikta om systemets självförstärkande drivkrafter, från degradering av ekosystem och anrikning av extrem individuell rikedom, till att alstra välfärd utifrån principen om alla människors lika värde, i dag och i morgon. En princip vars logiska följd medför ett ansvar att förvalta vårt hem i universum hållbart. Behovet av systemstyrning får då ibland en anstrykning av socialism, men det handlar om en ram- och inte en planekonomi. Man kan också säga att Felber kritiserar den reellt existerande marknadsliberalismen utifrån den politiska liberalismens position, och sätter in båda i vår tids förståelse av planetära gränser. Avgörande för att möjliggöra denna transformation är enligt Felber människors delaktighet. Den demokratiska processen av medbestämmande och jämbördighet ligger därför i hjärtat av rörelsen. De framtagna förslagen handlar i stor utsträckning om att öka demokratins kvalitet bland annat genom att utöka dess räckvidd.
Även om det inte explicit uttrycks i boken innebär det att tid återförs in i samhällsgemenskapen. Nyliberalismens käpphäst att tid är pengar och att pengar alltid är att föredra, har skruvat ett vansinnigt grepp om all mänsklig verksamhet. Detta trots att pengar aldrig kan köpa tillbaka det tiden medgav, som till exempel möjligheten att agera ansvarsfullt och empatiskt – utan att bli utbränd. Till skillnad från antagandet om människans konkurrerande natur visar en ökande mängd forskning hur finstämt människans inre är för samverkan. ”Goda” handlingar syns ända ner på cellnivå i immunsystemets reaktioner.
Skapandet av en verklig och etisk marknadsekonomi förutsätter incitament som befrämjar ansvarstagande. Ofta och länge har det talats om att externa effekter ska prissättas så att det som är bra för miljön blir billigt och det dåliga dyrt. Men det finns få praktiska förslag på hur en prissättning, som ger ett tillräckligt omvandlingstryck, ska nås och osäkerhet råder om vilka områden som kan ingå. Det är också problematiskt att få till stånd en tillräcklig och samtidigt rättvis omställning genom avgifter och miljöskatter när där råder stor ekonomisk ojämlikhet.
ECGs inriktning är att främja andra värden än vinstmaximering, vilket i och för sig leder till förändrade relativpriser, men även till att andra typer av värden skapas jämsides med vinsten och dessa värden kommer alla till del. Detta sker genom att ekonomiska incitament omregleras så att spelplanen blir jämlik mellan olika företag. Här hänvisar Felber till den liberala, och inom EU centrala likabehandlingsprincipen, men avkräver den vederhäftighet. Om lika ska bevara sin betydelse ska ett företag som utlokaliserar sociala och ekologiska kostnader behandlas olika gentemot de företag som bidrar till att stärka det allmänna bästa.
Ett företag som utifrån gemensamma indikatorer bidrar till social, ekologisk och finansiell hållbarhet ska premieras, till exempel genom sänkt bolagsskatt, gynnsammare lånevillkor och fördelar vid upphandling. Ett handelssystem byggt på likabehandling kräver differentierade tullar. Man skulle kunna jämföra med hur kreditvärderingsinstitutens bedömningar påverkar länders lånevillkor, fast i dag då utifrån andra indikatorer.
I centrum för denna omreglering finns ett redovisningsverktyg, The Common Good Balance Sheet, som tar hjälp av en hållbarhetsmatris. Modellen har justerats i flera versioner och matrisen har nu på den ena axeln fem kolumner av värden, däribland ekologisk hållbarhet och medbestämmande/transparens. På den andra axeln i matrisen finns olika intressenter som deltar i eller berörs av verksamheten, bland dessa även kommande generationer.
Sammantaget innebär det 17 indikatorer på ett företags eller en organisations inverkan på sin omvärld. Ett poängsystem är kopplat till indikatorerna och skulle i en ECG-styrd ekonomi alltså få ekonomiska konsekvenser. Det medför att bokslutssprocessen, till skillnad från regeringens lagförslag om obligatorisk hållbarhetsredovisning, måste verifieras av externa revisorer så att det går att jämföra företag transparent och pålitligt.
Eftersom ett företag ges goda förutsättningar att verka genom sitt värdeskapande inom olika parametrar minskas tvånget att ständigt växa genom finansiell vinstmaximering, ”vinna eller försvinna”-syndromet mildras och mer verklig mångfald kan ta plats. Det som sker är att det offentligas kostnader för företagens externa effekter omdirigeras till incitament för att skadorna aldrig ska uppstå. Det är värt att påminna om att när företag ”privatiserar vinster och socialiserar förluster” är det även andra företag som är med och betalar. Omregleringen minskar denna belastning.
I dagsläget finns ECG i ett tjugotal länder i Europa samt Nord- och Sydamerika. Vid hundratalet lokalavdelningar anpassas idéerna till det lokala sammanhanget. Hela regioner har anslutit sig till rörelsen. Nyligen höll EUs kommitté för ekonomiska och sociala frågor en hearing om ECG och kommittén beslutade i september med överväldigande majoritet att stödja rörelsens förslag.
Det finns förstås en del att känna undran inför i Felbers bok. Vissa av förslagen är så visionära att de är svåra att skilja från en utopi, trots det uttryckliga avståndstagandet från sådana. Men i slutet av boken, efter att ha lyst upp en annorlunda framtidsmöjlighet, återkommer han till avstampet i början; det är inte genom en enskild rörelse som förändringen kommer ske. The Economy for the Common Good är istället del av en mängd initiativ som pågår runtom i världen och som i ökande omfattning får kontakt med och berikar varandra. Initiativ som förenas i det nödvändiga och uthålliga arbete som krävs för att omforma ekonomin till att tjäna det allmänna bästa långsiktigt. Som när nytt gräs ersätter gulnat, bara tränger undan det förgångna med något mer attraktivt.
