Ekis – nyanserad men oförsonlig
Att samla tidningstexter i bokform är sällan en god idé. Vanligtvis görs det nog mer av omtanke om författaren än om läsarna, och blir en stel och pliktskyldig sammanställning. Kajsa Ekis Ekmans Texter 1998–2015 håller sig dock pregnant, varierad och intressant trots sina bastanta 435 sidor.
Ekman har träffat både ledande makthavare och sopletare, vilka hon intervjuat med samma allvar. Hon behärskar andra språk än engelska och levandegör litteratur och intellektuell diskurs från andra länder. Hon besöker bankvärldens seminarier för att därpå redogöra för livet i aktivistkretsar, under demonstrationer och i militär fångenskap.
Dessutom är hon sant konträr i ämnesval och funderingar. Som greppet att porträttera den albanske författaren Ismail Kadaré. Han som fram till dess fall hyllade kommunistregimen under Enver Hoxha. Nej, det handlar inte om att ursäkta de kommunistiska diktaturerna. Allt skapande gör kommunismen nervös, skriver Ekman insiktsfullt om denna ideologi: ”Man förbjuder, förföljer och misstänkliggör till och med där den är i opposition och inte har makten.” Ett regimtroget författarskap kan ändå vara inspirerande och vackert (och det gjorde förstås ändå makthavarna nervösa).
I boken finns gott om kritik mot mycket av det som förknippas med vänstern av i dag. Ekman har ruttnat på pseudodiskussionerna. Hon vill veta om det som sägs om förorternas problem är sant och vad vi kan göra åt dem, inte fastna i om mediernas bild av förorten vilar på fördomar. En avhandling späckad av citationstecken och jargong lustmördas: ”Alla teser tar ut varann i en orgie av ord som komplext, mångfasetterat och mångtydigt.”
När anarkofeminister ordnar ”trygga rum” och låter kasta ut folk för minsta antydan till sexism, homofobi, funkofobi eller för att de är klädda i ”kulturellt approprierade symboler” ser Ekman anarkismens inneboende paradox: Den tenderar att skapa värre hierarkier än kapitalismen och värre censur än kommunismen.
Istället vill hon diskutera ekonomiska system. På riktigt och utan att vara rädd. Ekonomi är enkelt, förklarar hon, och exemplifierar med att Sveriges BNP fördubblats sedan 1980. Vi skulle alltså ha kunnat få dubbelt så bra förskolor, triumferar Ekman – men har valt skattesänkningar i- stället. Faktum är dock att det går mer än dubbelt så många barn i en mer pedagogiskt avancerad förskola 2012 jämfört med 1980.
Men visst, Ekman ger perspektiv på att politik är mer än vad felräkningspengarna i den givna statsbudgeten ska användas till. Även en liberal bör instämma i kritiken mot att myndigheter förväntas stödja svenska exportföretag. Liksom i att bankerna ska stå för sin egen ekonomiska trygghet istället för att skattebetalarna gör det.
Utan sådana stöd till de allra rikaste kan staten minskas, samtidigt som jämlikheten ökar. Det vore en sant progressiv politik.Ekman vill förvisso inte se sådana möjligheter. Hennes tes är att kapitalet styr och att liberaler är dess nyttiga idioter. Men den liberala visionen att separera stat och kapital är möjlig. Politiken har exempelvis, som Ekman nämner på annat ställe i boken, redan valt att fasa ut subventioner till byggindustrin. Ändå framhärdar hon i att nyliberalismen skulle vara omöjlig.
Viljan att förklara och förenkla, approprierad från Strindberg, leder till många skarpa funderingar och raka frågor, men stundtals också helt fel. Och i de lägena saknar Kajsa Ekis Ekman spärrar. Den autonoma kamp hon vuxit upp med får föras med alla medel, alltså kan i slutänden allt hon ogillar – sexhandel, värdmödraskap eller reklam – förbjudas, eller bekämpas med våld och vandalisering av självutnämnda rättsskipare.
Att den grekiska staten förväntas betala tillbaka sina lån är även det en krigsförklaring som ursäktar kamp med alla medel, inklusive allianser med diktaturerna Kina och Ryssland.
Det är för denna oförsonlighet Ekman så ofta uppmärksammas och med rätta kritiseras. Mot bakgrund av hennes rika, nyanserade och humoristiskt välformulerade tankevärld är det en både personlig och politisk tragedi.