Eichmanns i arbetslivet straffar de modiga
De chefer som är blint lojala uppåt sparkar neråt på de medarbetare som är obekväma och säger vad de tycker. Istället för att bli uppsagda blir dessa anställda ofta mobbade och pressade att säga upp sig, skriver Lasse Ekstrand.
Grundlagen förutsätts skydda medborgerliga fri- och rättigheter, såsom åsikts- och yttrandefrihet. Även meddelarskyddet brukar räknas till de okränkbara rättigheterna. Men dessa rättigheter kränks i dagens offentliga organisationer. Sällan öppet, oftare i maskerad och försåtlig form.
Svenska chefer är överlag konflikträdda, vågar inte öppet konfrontera frispråkiga och misshagliga medarbetare.
Istället kan man exempelvis använda bokföringsmässiga schackdrag – fingera underskott – för att bli av med dylika. Eller placera obekväma personer i arbetsmiljömässigt otjänliga rum. Det senare leder till att medarbetaren till slut inte härdar ut, utan självmant säger upp sig. Och därmed har arbetsköparen ryggen fri, i vetskap om att det inte fanns sakliga skäl för avsked.
Tidigare fanns i Sverige Exodus. Ingen organiserad förening eller sammanslutning, utan samlingsnamnet på människor inom olika yrken som fortlöpande mobbats av överordnade – i syfte att bli av med dem. På olika, mer eller mindre subtila för att inte säga djävulska, sätt.
Arbetslivsforskaren Ingela Thylefors gjorde en studie av de mobbade, publicerad som bok med titeln Syndabockar. Skakande läsning. För vad studien visade var att de mobbade genomgående besitter en högre moral än merparten av oss, fegt tigande och lydiga. De vägrar blunda, tar bladet från munnen. Beter sig som vi alla borde göra, för att kunna möta vår spegelbild utan att skämmas. Men bestraffas för sin hängivenhet och sitt engagemang.
Man kan, med kännedom om deras rättrådiga personligheter, inte avfärda dem vare sig som ”rättshaverister” – denna nedsättande beteckning – eller omöjliga nejsägare.
Ingen repression utan exekutörer. Osökt går tanken till Hannah Arendts bok Den banala ondskan, som avdemoniserar de handgångna. Problemet med Eichmann var, som Arendt underströk, att han inte tänkte. Vilka är då exekutörerna i dagens organisationsliv? I dem alla bor en Eichmann, lyhört följsam uppåt. Till synes är de vanliga, hyggliga figurer som hamnat på chefsuppdrag. Inte dokumenterat någon ledarskapstalang, däremot visat blind lojalitet och rigid anpassningsfömåga. Inga kreativa verksamhetsutvecklare. Fyrkantiga funktionärer.
Skrämmande, dock, vad samma hyggliga typer förmår göra mot andra, bara för att de fått en chefstitel. Icke minst mot forna kolleger. Kan man rädda sitt eget skinn, på bekostnad av andra, gör man det.
Var finns då motkrafterna? frågar jag mig. Det är lätt att bli mörkrädd och börja misströsta. Fackförening och mbl (medbestämmandelagen) hjälper inte långt mot den pågående repressionen. Las håller på att avskaffas i praktiken, anställningsotryggheten växer. Mer och mer råder djungelns lag.
Den som visar civilkurage i detta repressiva klimat får betala ett högt pris. Som min vän, den avskedade litteraturprofessorn. En av de mest kunniga och professionella jag känner, med integritet som få. Men han vägrade att tiga om New Public Management, att man leker privatföretag inom högskolevärlden. Det akademiska förfallet.
