DÖs fall är inget att sörja
Få såg det komma, även om många var tveksamma till att DÖ skulle hålla i åtta år, så var det få som veckorna innan såg att den skulle rasa ihop på bara någon timme förra fredagen. Det framstod som närmast planerat och samordnat av Alliansen.
Reaktionerna var också kraftiga, inte minst bland rödgröna sympatisörer men även till höger hördes kritik från till exempel de gamla partiledarna Bengt Westerberg och Olof Johansson.
Men DÖ är inget att sörja. Tvärtom, DÖ var på många sätt en katastrof. Den hade inget med demokrati eller ens parlamentarisk demokrati att göra. För det första byggde den på en extremt elitistisk parti- och ledarkultur. Där partiledarna för sex partier bestämde hur de av folket valda riksdagsledamöterna skulle rösta inte bara i alla budgetomröstningar under denna mandatperiod utan ända fram till 2022.
Därför var det sympatiskt att se KD-kongressen gå emot DÖ. Även om Sara Skyttedals uppträdande fick en lätt illamående. Sympatiskt, dels för att det i allmänhet är ett demokratiskt friskhetstecken när kongresser kör över sin partiledning. Men framför allt för att det faktiskt var ett avtal som var gjort över huvudet på kongressledamöterna.
För det andra var DÖ ett sätt att göra budgetbehandlingen än mer odemokratisk än den redan var. Syftet med budgetbehandlingen kan inte vara att till varje pris ge regeringen makt över budgeten utan att få budgeten demokratiskt förankrad.
Varje gång makt flyttas från riksdagen till regeringen minskar demokratin. Dels genom att regeringen är ett steg längre från befolkningen än riksdagen. Riksdagen utses direkt av den del av befolkningen som har rösträtt, medan regeringen utses av riksdagen som i sin tur har utsetts av folket. I varje sådant extra steg tappas lite av den demokratiska förankringen. Men framför allt minskar demokratin så länge vi har en minoritetsregering. Då sitter en minoritet med all beslutsmakt i de frågor som förflyttas till dem. I dag innebär det att partier som representerar mindre än ⅓ av de röstberättigade bestämmer över en rad frågor själva.
Redan på 90-talet då riksdagen införde rambeslutsmodellen (eller tvåstegsmodellen) begränsades demokratin genom att regeringen fick större makt och riksdagen mindre makt över budgeten. Med den praxis som sedan kom att gälla, att partierna bara röstar på sin egen budget och när den fallit lägger ner sina röster, blev regeringens makt än starkare på bekostnad av riksdagens. När SD för ett år sedan bröt mot den praxisen blev det ett ramaskri. Det finns all anledning att ifrågasätta deras motivering och inte minst deras politiska motiv. De vet vi är unket bruna. Men varför ska ett parti, när den egna budgeten fallit, inte rösta på den de tycker är näst bäst? Eller åtminstone minst dålig?
Visst kan en tycka att det krånglar till det när regeringen får svårare att få igenom sin budget, men demokratin är för viktig för att få urholkas i effektivitetens namn. Därför var det bra att DÖ föll.
Tycker en att det är viktigt att regeringen kompromisslöst ska få igenom sin politik bör regeringen tillsättas proportionerligt i förhållande till det stöd partierna fått av väljarna, precis som kommunstyrelserna. Och så länge regeringen inte tillsätts så, bör makt flyttas från regeringen till riksdagen och inte tvärtom.
