Det vore fan om vi inte kan klara detta
Ibland drabbas jag av hoppfullhet. Ganska ofta faktiskt. Det är nog ett personlighetsdrag. Vissa lutar åt att mest se de negativa nyheterna, för andra är det de positiva nyheterna som slår igenom. Och vi behöver varandra för att få balans. Just nu är det analyserna inför klimatmötet i Paris som delar oss i dessa två läger. Och i fredags fick vi alla vatten på våra kvarnar, kan man säga.
Upplägget inför Paris bygger på att länderna ska rapportera egna nationella åtaganden, som sedan ska fastställas i någon slags gemensamt dokument. Nu har de flesta nationella åtaganden lämnats in till FN och en sammanställning av resultatet levererades i fredags. Det är tvetydigt. Å ena sidan bryts trenden som tidigare gått mot katastrofala 4 graders temperaturökning till år 2100. Å andra sidan hamnar det istället på cirka 2,7 grader. Det är inte alls tillräckligt ambitiöst, vi borde egentligen sikta mot 1,5 grader eller åtminstone det globalt överenskomna 2-gradersmålet.
Dessutom innebär det att utsläppen fortsätter öka, vilket gör utmaningen att vända trenden större för varje år. Det är rent ut sagt korkat. Det följer inte det så kallade ”lägsta kostnad”-scenariot, enligt vilket utsläppen borde börja minska nu. Det är helt enkelt dumt att först investera i fossilberoende teknik för att sen avveckla den. Bättre att göra rätt direkt.
Men till den positiva sidan, återigen. Alla länder ökar sina ambitioner jämfört med tidigare. Många fler länder är med och beredda att fastslå nationella åtaganden. Och inte minst: det är bara en början. Det som framför allt gör mig hoppfull är det faktum att svårigheterna med miljöomställning ofta överskattas. När arbetet väl sätter igång visar det sig vara både enklare och billigare än förväntat. När Sverige skulle fastslå det nationella klimatmålet för 2010 gjordes bedömningen att ett mer ambitiöst mål än –4 procent skulle riskera samhälls- ekonomin, hota konkurrenskraften och orsaka arbetslöshet. När målet utvärderades hade vi nått –16 procent. Samtidigt som industriproduktionen ökat.
Målet för förnybara drivmedel är 10 procent till 2020. Vi ligger redan på 12 procent (16,7 procent med EUs sätt att mäta). Målet för förnybar energi har vi också nått och överträffat. Detsamma gäller EUs klimatmål om 20 procent minskade utsläpp till 2020 (jämfört med 1990). Målet nåddes redan 2014 med marginal. Vi kan alltså välja att se de nationella åtagandena till Parismötet som försiktiga minimiåtaganden snarare än exakta siffror.
Visst, det försvåras av vår ökade konsumtion, som orsakar utsläpp utomlands. Men om även dessa länder minskar sina utsläpp över förväntan? Om finansbranschen börjar vända sig ifrån fossila investeringar och satsa mer hållbart? Om konsumtionsmönster börjar ändras? Jag kanske har selektivt seende, men jag ser miljö- och klimatfrågorna överallt, från företagens hållbarhetspolicyer och reklambudskap till de globala toppmötena. Det vore väl själva fan om vi inte skulle kunna klara detta, tänker jag. Åtminstone tills någon balanserar upp mig med lite sund negativism.
