”Det där du sa om muslimer”
Shakespeare hade rätt. Något är ruttet i staten Danmark. Det är skamligt att ett av världens rikaste länder aktivt motarbetar möjligheten att hjälpa människor på flykt. Shakespeare sa inget om Sverige, men något är ruttet här med. Allt fler tyr sig till ett parti som vill att Sverige ska gå ännu längre i sin främlingsfientlighet än vad Danmark redan gör.
Jag har tillbringat sommaren med handlingsförlamning inför världens brist på empati. Jag vill göra skillnad, men hur? Var börjar man? Svaren på dessa frågor kom oväntat direkt hem till mig i form av en gammal släkting.
Min släkting är fantastisk på många sätt och vis och det finns tusen skäl att tycka om henne. Dessvärre finns det en aspekt av henne som gör det väldigt svårt att helhjärtat omfamna henne, alla goda egenskaper till trots. Hon är nämligen även rasist.
För husfridens skull har vi tidigare välvilligt tolkat smygrasistiska kommentarer som den olyckliga konsekvensen av att hög ålder och brist på daglig kontakt med människor med olika bakgrund kan ge upphov till irrationella rädslor. Den här gången gick det inte längre.
Hon skulle själv aldrig gå med på att hon är rasist. I hennes värld är man immun mot sådana anklagelser så länge man avslutar alla gräsligt rasistiska resonemang med att påpeka att Muhammed Ali minsann var stilig och att indianer i spaghettivästern-filmer från 60-talet var hot stuff.
Det finns gränser för vad folk kan sitta och säga om andra människor vid mitt köksbord utan att stöta på patrull, så jag tvingades ur min handlingsförlamning. Jag protesterade – vänligt men bestämt – varje gång hon ondgjorde sig över människor som inte är precis som hon. Den tredje kvällen var jag så trött och uppgiven att jag började gråta när jag hade gått och lagt mig. Mitt hopp om mänskligheten höll på att sina.
Döm om min förvåning när hon nästa morgon oväntat inledde frukosten med att säga: ”Jag har tänkt på det där du sa om muslimer. Om det nu finns över en miljard av dem, så vore det ju märkligt om varenda en ville spränga oss i luften. De flesta vill nog helst ha lugn och ro precis som du och jag.” Sedan bredde hon en syltmacka och sa inte ett rasistiskt pip under resten av sin vistelse.
Hennes uttalande må vara ett litet steg för mänskligheten, men för henne var det ett gigantiskt språng ut i det okända. Ett språng hon bara vågade ta för att någon hon tycker om och litar på utmanade henne. Hon har många steg kvar, men hon har börjat tänka själv istället för att bara svälja färdigförpackade fördomar.
Rasister är sällan de hemska troll vi föreställer oss. De är på många sätt som du och jag och finns mitt ibland oss. De är våra arbetskamrater, vår släkt och våra vänner. Det är månne en otrevlig tanke, men det är också en fantastisk möjlighet att göra skillnad. Det är dem vi redan har en god relation till på andra plan som är mest benägna att lyssna på oss och ta till sig av det vi säger. Ge inte upp när världens brist på empati känns övermäktig. Gräv där du står.
