Det är inte lätt för ett gammalt rödskägg
När jag läser Bernhardina Hörnstein minns jag diskussioner med ledarna, alla nu borta, för gruvstrejken – en vild sådan, något liknande kommer vi aldrig att få uppleva, inte med en försvagad, krympande arbetarklass – uppe på LKAB.
Vi unga, misströstande glopar fick höra att vi måste tänka dialektiskt, inte bara se det mörka. Och att vi måste lära oss att vara politiskt arbetslösa, övervintra svåra tider.
Det är inte lätt. Jag är gammalt rödskägg, fostrad i 68-andan, med radikala studenter. Men när jag betraktar dagens studenter, universitet och högskolor, vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Och politiskt arbetslös förblir jag, med den eländiga fars som pågår i parlamentet.
Jag har alltid applåderat det som sker utanför samma parlament. Som protest och viljeyttring. Men det räcker inte. Det krävs partier av ett annat slag än de nuvarande. Men de finns inte.
Det håller på att bildas ett parti för basinkomst. Jag var inblandad, men med samtidens verklighet, ett skakigt Europa, hoppade jag av eftersom jag behöver tänka vidare omkring det som händer. Förstå det och konsekvenserna.
Partiet, buret av eldsjälar och idealister, kommer att bli ett litet, marginaliserat sådant.
Hörnstein vill formulera motbilden till min mörka. Hon efterlyser bättre politiker och andra samhällsbärare, resonemanget får en utopisk slagsida. Jag är dock glad att jag med mitt nu tjugo år gamla engagemang i medborgarlönsfrågan bidragit till att sprida kännedom om fenomenet som sådant.
Det här är Lasse Ekstrands slutreplik i debatten med Bernhardina Hörnstein. Läs tidigare inlägg här:
http://arkiv.tidningensyre.se/mr-medborgarlon-det-ar-kort/
http://arkiv.tidningensyre.se/prekariatet-behover-stod-for-att-resa-sig/
http://arkiv.tidningensyre.se/revolten-maste-komma-inifran/
http://arkiv.tidningensyre.se/vi-behover-eldsjalar-och-fritankare/