Den ursinniga poeten
Jag går runt med en diffus känsla av annalkande katastrof. Kanske inte så konstigt med tanke på hur det ser ut i stora delar av världen. Å ena sidan krig, svält och förtryck, å andra sidan överkonsumtion, egoism och frihet på andras bekostnad. Troligtvis är det därför som den här lilla boken drar till sig mitt intresse. Sofia Härén har läst Gruvgas – Essän, vreden, politiken.
Georges Didi-Huberman är filosof och konsthistoriker och har skrivit om vår kulturella och mentala katastrofberedskap. Precis som den explosiva gasen i gruvorna är färglös, luktlös och nästan omöjlig att upptäcka – förrän det är för sent – så smyger katastrofen på oss, osedd. De synligaste katastroferna är de som redan har hänt. Didi-Huberman skriver: ”vi igenkänner dem desto lättare, då vi inte, eller inte längre, är skyldiga till dem idag.” Kan vi alltså använda oss av historieskrivningen eller av konsten för att lättare se de annalkande katastroferna? Så uppfattar jag hans frågeställning, lite förenklad.
Didi-Huberman hänvisar till filosofen Walter Benjamins vision av historieskrivningen som en brandvarnare för samtiden. Jag ska dock ärligt erkänna att jag stundtals tänker att jag tagit mig vatten över huvudet med den här boken. Jag har svårt att förstå många av de filosofiska resonemangen som: ”Varje nu bestäms av de bilder som är synkrona med det; varje nu är en särskild förnimbarhets nu.”
Det blir dock mer konkret när Didi-Huberman tar upp en annan hypotes, att annalkande eller pågående katastrofer är svåra att se eftersom de skyms av andra förlopp som tar upp synfältet. Som förintelsen av judarna under det pågående andra världskriget, eller det nutida mordet på Hmong-folket i Laos, som han påpekar, förblir fullständigt dolt av det historiska fördömandet av den franska kolonialismen och den amerikanska imperialismen i området.
Han beskriver också de faktiska gruvorna där han växte upp i Frankrike, där gruvgasen under mer än 100 år var en del av vardagen. Han slås av de många dödstalen i det som vi i dag kallar arbetsplatsolyckor, historiskt och fortfarande pågående. År 2004 dog 6000 arbetare i kinesiska kolgruvor. Han använder själv bland annat dokumentära filmer om gruvor för att förstå.
Didi-Huberman återkommer också till montaget som verktyg för att förstå. Att montera ihop delar av det förflutna för att förstå framtiden. Och han ägnar sedan återstoden av boken till att analysera Pier Paolo Pasolinis dokumentärfilm Ursinnet (La rabbia) från 1963, som är ett montage av 90 000 meter journalfilm från 1950- och 1960-talet. Han beskriver Pasolinis utgångspunkt för filmen: ”Katastrofernas främsta krigslist är den skenbara normaliteten hos tiden som går (tiden, som förefaller ’gå av sig själv’ men som i själva verket, i hemlighet, låter det allra värsta ’passera’).” Genom att montera ihop alla dessa bilder med Pasolinis egen poesi och ”kommentarer” fick han något ”väsentligt att träda fram ur filmjournalernas ’normalitet’ ” skriver Didi-Huberman.
Titeln Ursinnet beskrivs som ”poetens ursinne” men också ett ”intellektuellt ursinne” – och poeten är i detta fallet förstås Pasolini själv – i skenet av kolonialism, rasism, misär och antisemitism. Pasolini skrev själv om sin film: ”Så länge den ena människan suger ur den andra, så länge mänskligheten är uppdelad i herrar och slavar kommer det nämligen varken att uppstå någon [verklig] normalitet eller någon [verklig] fred”. Pasolinis assistent sa också: ”Dokumenten och utdragen ur journalfilmer och kortfilmer har monterats i avsikt att åstadkomma […] en indignationshandling mot den borgerliga världens overklighet och dess viktigaste konsekvens, ansvarslösheten inför historien”.
Alltså en protest mot den gängse uppfattningen: ”Allt är bra”. Så vad är då slutsatsen? När jag läst ut boken känns det som att någon just sagt något mycket viktigt till mig, men med så låg röst att jag inte hört orden. Efter att ha bläddrat igenom boken en gång till, läsandes mina understrykningar, tror jag att jag kanske förstår vad Didi-Huberman vill säga. Vi behöver vår historia, och vi behöver konsten för att tolka den, så att vi förstår vår nutid. Behöver vi kanske också den ursinniga poetens tolkning av verkligheten för att se katastrofen komma?
Bok: Gruvgas – Essän, vreden, politiken
Författare: Georges Didi-Huberman
Förlag: Daidalos