Den enes bröd – den andres själsliga död
Jag sitter i ett mötesrum på arbetsförmedlingen Kultur i Stockholm. Vi är åtta kulturarbetare som skuffats in här, för att få info om vårt öde som snart utförsäkrade ur a-kassan. Jag känner igen situationen och har stålsatt mig, för att med min psykiska hälsa i något så när behåll, ännu en gång utsättas för den här förnedringen.
Jag har publicerat detaljerade rapporter härifrån i DN för några år sen, som jag vet har gett underlag för många diskussioner bland de anställda här, och jag märker att de tre arbetsförmedlarna som tar emot oss blir nervösa av min närvaro.
Tyvärr kan jag efter bara några minuter konstatera att ingenting har blivit bättre på de dryga två år som gått sen jag senast var här. De tuggar på i samma anda.
Vi fick redan ute i väntrummet veta att vi var ”nästa gäng” som skulle in i grottekvarnens förrum. Här mals människor ner till siffermjöl, blandas upp med lite avloppsvatten från Rosenbad och stöps i små linjära formar, fråntas sina personliga ambitioner, sina erövrade kvalifikationer och definitivt sin mänskliga värdighet innan de släpps ut på en obefintlig arbetsmarknad – alla vet numera att här förmedlas sällan jobb, men alla håller färgen och låtsas som ingenting.
Det är slående hur arbetsförmedlarna skolats i att inte benämna saker vid dess rätta namn. Hur de lindar in obehagligheter i tjusiga ord. De själva till exempel borde sannare tituleras ”kontrollanter”. Arbetsförmedlingen har för länge sen slutat vara en plats som förmedlar kontakt mellan arbetstagare och arbetsgivare. Det är numera ett kontrollorgan och en framgångsrik teater, med skickliga skådespelare i rollerna som ”arbetsförmedlare”.
Efter att gladeligen ha upplyst oss om ersättningen som inte går att leva på, att vi inte får ta emot stipendier eller andra förmåner och definitivt ingen semester, och att aktivitetsrapporteringen varje månad måste skötas för att få ut ersättningen som inte går att leva på, så blinkar bildskärmen på väggen fram långa rader av krav som ställs på de inskrivna. ”Yrkesbreddning” är ett av de första. De använder ordet för att vi ska tvingas skriva in något random yrke i vår handlingsplan som eventuellt kan få träffar i deras datasystem. Men i själva verket betyder det att de vill få oss att släppa våra egentliga yrken, det som vi en gång valt att arbeta med och som de flesta av oss ägnat 30-40 år åt att bli bra på.
Här står avlönade människor och flyttar runt oavlönade människor i ett system som hindrar den egna framåtrörelsen och dödar kreativitet och arbetslust. Mot slutet av mötet talar en av kontrollanterna med högt uppskruvat tonläge och illa dold förljugenhet.
– Ni ska veta att detta är ett erbjudande. Inte tvång på något sätt. Ni väljer själva om ni vill tacka ja eller nej till garantin.
Ett väl beprövat kvalificerat verklighetsfrånvänt skitsnack. Jag undrar på allvar vilken verklighet de tillhör. Vem som har lärt dem att bluffa medmänniskor och hur de kan se sig själva i spegeln efter att ha gjort det.
Jag bad henne sluta hyckla. Ingen människa väljer bort att i bästa fall kunna betala hyran eller gå till mataffären. Hon såg på mig med tomma ögon och jag såg i dess djup att det var just det som drev henne – rädslan att själv hamna på min stol.
———
Eftersom ett elfel i tryckeriet har försenat veckans tidning bjuder vi här på hela veckans nummer.
Läs tidningen som pdf genom att klicka här.
Läs tidningen som ”on-screen-paper” (bläddringsbar) genom att klicka här.
Vill du prenumerera gör du det här.
