Demokratisera ekonomin
Etablissemanget vill gärna framställa demokrati som enbart rätten att i val utse dem som ska få härska. Men demokrati kräver betydligt mer än så. Demokrati kräver ständig utveckling.
Det vi i dag ser som en självklar del av det demokratiska samhället har successivt erövrats. Bit efter bit har lagts till den ofullständiga demokratin. På 1700-talet började civila rättigheter utvecklas och ett rättssystem som i någon mån skyddade individen skapades. På 1800-talet började de medborgerliga rättigheterna växa fram, det vill säga männen kunde genom val vara med och påverka hur samhället skulle formas. 1900-talet var de sociala rättigheternas århundrade. Och även om vi än i dag inte kommit så långt att det känns tillfredsställande på något av de tre områdena så är de alla viktiga hörnstenar i ett demokratiskt samhälle. Varje försämring på något av dessa områden, som till exempel decemberöverenskommelsen, urholkar demokratin.
Men även om ovanstående tre områden skulle vara fullt utvecklade så skulle det inte räcka. En viktig bit är nämligen utelämnad: den ekonomiska biten. En mycket stor del av makten över samhället ligger hos dem som har de ekonomiska resurserna. Ett demokratiskt samhälle kräver därför ett likvärdigt inflytande över ekonomin. Efter den civila, medborgerliga och sociala demokratin bör 2000-talet bli århundradet för den ekonomiska demokratin.
Diskussionen om ekonomisk demokrati är dock så gott som död. Begreppet förknippas alltför mycket med kommunism, likriktning och förstatligande av allt och alla. Och en förkrossande majoritet har förståt att en sådan utveckling inte leder till mer demokrati. Istället behöver makten över pengarna flyttas direkt till folket. Den representativa demokratin är otillräcklig i de flesta sammanhang och inte minst när det gäller ekonomin. Istället krävs direkt demokrati genom att resurserna fördelas på alla och inte på några få makthavare.
Grundstenar i att utveckla en ekonomisk demokrati bör därför vara medborgarlön (basinkomst), ett inkomsttak, en hög förmögenhetsskatt på stora förmögenheter och en utveckling av den sociala ekonomin. Medborgarlön, en ovillkorad inkomst till alla, ger var och en möjlighet att befria sig från såväl arbetsköparna som staten. Kan de som vill köpa arbetskraft inte erbjuda tillräckligt bra jobb så kan arbetssäljaren bara gå därifrån. Makten att bestämma vad var och en ska göra flyttas därmed från staten och kapitalet till varje individ.
Världens 85 rikaste personer äger i dag mer än den fattigaste hälften av jordens befolkning tillsammansenligt Oxfams rapport ”Working for the few”. Den rikaste procenten äger 65 gånger mer än den fattigaste hälften. Och på topplistan över länder där de rika blivit rikare sedan 80-talet ligger Sverige på tredje plats.
Att vissa ska tjäna och äga flera miljoner gånger mer än andra ger en oerhört skev maktsituation. Med stora pengar kan du genomföra nästan vad som helst. Medan de flesta i dag inte ens har makten över sina egna liv, finns det några få kapitalister som sitter och styr större delen av befolkningen och samhällets utveckling. Ekonomisk demokrati kräver därför att möjligheten till extrema inkomster och kapitalansamling begränsas. Ett tak bör sättas på vad var och en ska kunna tjäna och äga.
Att förstatliga företagen, som 1900-talets vänster propagerade för, är knappast en demokratisering eftersom politiker och byråkrater sitter lika långt ifrån folket som kapitalisterna. Istället behöver den sociala ekonomin utvecklas och de berörda få ta över och driva företagen. Brukar- och producentkooperativ ger en verklig demokratisering av samhället, näringslivet och arbetsplatserna. Detta oavsett om det handlar om sjukhus eller stålverk.
Med dessa reformer skulle demokratin bli mer komplett. Med fyra hjul under vagnen – civil, medborgerlig, social och ekonomisk demokrati – kan demokratin rulla på riktigt.