Debatt är krig, samtal är fred
Var finns arenorna för de stora samtalen om vad det innebär att vara människa? Jag frågar för att jag letat utan någon större framgång. Jag tror nämligen att alla andra samtal i samhället behöver en djupare klangbotten för att inte reduceras till meningslöst poserande för egen vinnings skull.
Vid årsskiftet påbörjade jag ett experiment. Efter att i flera år ha debatterat oavbrutet ville jag veta vad som händer om man istället fokuserar på att lyssna. Det jag hörde när jag stängde munnen och faktiskt lyssnade på vad folk sa omkring mig gjorde mig förfärad. Det sansade och fördjupade samtalet är dött. Det har slaktats på den hetsiga debattens altare.
Partiledardebatten i SVT är ett typiskt exempel. Partiledarna lade någon minut var på att bedyra vikten av samtal. Sedan tillbringade man alla övriga minuter med att på alla upptänkliga vis yxa ner varandra. Samtal är inte det ord som tittarna hemma i soffan fick med sig. Och eftersom tv-tittare gör som barn gör – inte vad man säger åt dem att göra, utan vad man själv gör – så spred sig nedyxningarna som ringar på vattnet kring fikabord och i sociala medier.
Men är inte debatt och samtal nästan samma sak? Båda involverar ju två eller fler personer som pratar i relation till varandra. Nej. Debatt är produktivt om man gillar att exkludera och stöta bort andra. Om det inte är ens intention, så är debatt ett högst kontraproduktivt verktyg. Debatt förenklar, samtal fördjupar. Debatt polariserar, samtal förenar. Debatt är krig, samtal är fred.
Ibland behövs debatt, men när de sansade och fördjupade samtalen uteblir och debatten tillåts fylla tomrummet de lämnar efter sig, så får vi problem. När människor bara kan formulera sin syn på världen genom att hamra ut krigsförklaringar, så krackelerar samhällsfasaden. I sprickorna frodas rasism, sexism, hbtq-fobi och annat som inte gör någon glad. När attack är det enda verktyget i verktygslådan är chansen att få möta en annan människa, att känna med henne och dra lärdom av hennes erfarenheter minimal.
Politiken kommer aldrig att förse oss med de där stora kulturella, existentiella och filosofiska samtalen, men någonstans måste de få utrymme. På kultursidorna? Absolut, men i dag ägnas de åt Se & Hör-spekulationer om vem som är Hugo Rask och internt sandlådegroll om vilken kvällstidningsmonter Håkan Juholt borde ha besökt på årets bok- och biblioteksmässa.
Kyrkan, moskén eller synagogan då? Javisst, men för oss som inte är religiöst lagda kan det kännas avigt. Det finns de som inte tror och som normalt aldrig sätter sin fot i kyrkan, men som ändå inte skäms över att använda den som High Chaparral-kuliss till bröllop, dop och död. Jag är inte en av dem. Jag tror att fundamentet till alla fördjupade samtal måste byggas av ömsesidig respekt.Min slutsats är att vi alla kan och bör återuppliva samtalet genom att bygga vår egna portabla samtalsplattform. Receptet är enkelt: Stäng munnen och öppna öronen. Lyssna alltid mer än du pratar. Världen kommer att förändras. Till det bättre.
