De vill rädda världshaven från plast
Varje år flyter omkring åtta miljoner ton plast ut i världshaven. En del av plasten bryts ner till mikropartiklar som påverkar havets ekosystem, det marina djurlivet och oss människor. Men är det möjligt att rädda världshaven eller är det för sent?
Foto: Lindsey Hoshaw
Vi känner igen synen; vackra sandstränder, klart vatten, rundade klippor – och så skräp. Nedskräpade stränder är en alltför vanlig syn i många av världens länder, inklusive Sverige.
Men en stor del av världshavens plastföroreningar består av mikropartiklar.
– Mikroplaster i haven är ett hot mot både människor och miljö och det sprids från många olika källor, påpekade klimat- och miljöminister Åsa Romson enligt regeringens hemsida när hon gav Naturvårdsverket i uppgift att undersöka problemet.
Men var kommer plasten ifrån? Vilka är hoten? Och är det möjligt att rädda världshaven eller är det för sent? Haven är överfulla av så kallat marint avfall. Det kan handla om trä, metall, glas, gummi, textilier och papper – och framförallt plast.
– I stort sett alla undersökningar som har gjorts visar att mer än hälften av allt marint skräp är plast, i Sverige och globalt, säger Johanna Eriksson, utredare på Havs- och vattenmyndigheten.
En studie som presenterades i tidskriften Science tidigare i år kom fram till att plastnedskräpningen var ännu värre än tidigare befarat. Enligt forskarnas beräkningar hamnade hela åtta miljoner ton plast i haven 2010 – och siffran kan vara såg hög som 12,7 miljoner ton. Deras uppskattningar pekar också på att mängden plast som hamnar i haven kommer att öka tiofaldigt det kommande decenniet om inget görs.
Skadar den marina miljön
När plasten flyter med havsströmmarna hamnar den i havens strömvirvlar och bildar väldiga ”plastöar”. Dessa ”plastöar” är inte öar i vanlig bemärkelse och är inte direkt synliga, utan består av stora ansamlingar av makro- och mikroplast strax under havsytan. Enligt forskare på organisationen 5Gyres flyter det omkring ofantliga 5250 miljarder plastpartiklar i haven med en total vikt på 268 940 ton. Den plast som hamnar på havets botten är i princip omöjlig att städa upp.
Enligt Havs- och vattenmyndighetens remissversion om god havsmiljö (2015) bedöms Sverige inte följa miljökvalitetsnormen för marint avfall. Det leder till sociala, ekonomiska och ekologiska utmaningar. Städning av svenska stränder längs framförallt Bohuskusten kostar stora summor årligen och är ett problem för såväl turism- som fiskenäringen. Marina ekosystem är känsliga och kan ta skada av plastnedskräpningen. Djur som fastnar i gamla fiskeredskap drunknar och dör. Globalt skadar plasten korallrev och påverkar ljusinsläppet till havsbotten. Ett annat stort problem är att djuren äter plast.
– Ett exempel är den albatrossbesläktade stormfågeln i Nordostatlanten som får i sig plastbitar när den äter från havsytan, berättar Johanna Eriksson. Av de som hittas döda har 90 procent plast i magen.
När fåglar och andra djur får i sig plast upplever de att de är mätta och riskerar därför att svälta ihjäl. Föremålen kan också orsaka invärtes skador.
Än så länge vet forskarna inte exakt på vilket sätt mikroplast påverkar djur, men man är orolig för att plastpartiklar som fastnar i till exempel gälar och vävnader ska släppa ifrån sig farliga miljögifter. När djur längre ner i näringskedjan, som musslor och fiskar, får i sig plast löper andra arter högre upp i kedjan samma risk. Det innebär att även människor i förlängningen riskerar att få i sig plastpartiklar.
Grafik: Sebastian van Baalen
Svårt att städa upp
För att förbättra Sveriges marina miljö krävs insatser som förhindrar tillförsel och tar hand om existerande marint skräp. Liknande åtgärder krävs internationellt. Eftersom en ”betydande del” av plasten kommer från internationella källor krävs också att Sverige engagerar sig i internationella samarbeten. Plastnedskräpningen är ett klassiskt globalt problem som kräver såväl globala som lokala lösningar. Havs- och vattenmyndigheten rekommenderar bland annat fördjupat samarbete inom havsmiljökonventionerna Ospar och Helcom och ”avfallsförebyggande åtgärder” på nationell och lokal nivå.
Den plast som redan hamnat i haven är svår, kanske omöjlig, att städa upp. Det finns dock en rad kreativa forskar- och medborgarledda initiativ. Flera olika forskargrupper har upptäckt bakterier som kan bryta ner plast. Mycket forskning återstår dock innan sådana bakterier kan odlas för att rena haven och potentiella risker är ännu okända. Ett annat initiativ kommer från organisationen Clean Oceans International som jobbar med att kommersialisera existerande teknik för att omvandla plast till bränsle. Liknande initiativ fokuserar på att samla in och återvinna marint plastavfall.
Paradoxalt nog är tanken att avancerad teknik kan hjälpa oss del av samma modernitetstänkande som orsakat nedskräpningen i första taget. Martin Hassellöv är professor i marinkemi vid Göteborgs universitet och forskar om mikroplast i svenska vatten.
– Det är vanligt i vår del av världen att hoppas på att tekniken ska lösa våra problem istället för att förändra vår livsstil. Vad som krävs är att vi minskar vår användning av plast i vissa användningsområden och skiftar till mer biologiskt nedbrytbara material i till exempel förpackningar och andra engångsartiklar.
Enklare lösningar
Avancerade tekniska lösningar tenderar också att få större uppmärksamhet än enklare och mer kostnadseffektiva alternativ som strandstädning och bättre filtrering av dagvattenavrinning. Martin Hassellöv är inte kritisk till att använda sig av teknik, men anser att tekniska lösningar fungerar bäst när de kombineras med enklare lösningar. Som exempel nämner han projektet Strandstädarkartan på Bohuskusten; en funktion där frivilliga strandstädare kan markera var de städat och få skräpet hämtat.
Avancerade tekniska lösningar tenderar också att få större uppmärksamhet än enklare och mer kostnadseffektiva alternativ som strandstädning och bättre filtrering av dagvattenavrinning. Martin Hassellöv är inte kritisk till att använda sig av teknik, men anser att tekniska lösningar fungerar bäst när de kombineras med enklare lösningar. Som exempel nämner han projektet Strandstädarkartan på Bohuskusten; en funktion där frivilliga strandstädare kan markera var de städat och få skräpet hämtat.
– Det är viktigt att samla in plasten på stränderna, för när det väl har blivit mikroplast är det i princip omöjligt att städa upp, påpekar Martin Hassellöv. Men det är klart att avancerade tekniska lösningar kan framstå som fräckare.
Han är också positiv till förbättrad reningsteknik på reningsverk och dagvattenavlopp och bättre filter på tvättmaskiner. Johanna Eriksson håller med. Hon tycker visserligen att de flesta städinitiativ är positiva, men poängterar att det viktigaste är att jobba så nära avfallskällan som möjligt för att minska tillförseln av plast till haven.
– Det finns en viss risk att om man utvecklar bättre teknik för att städa upp plasten så glömmer man att fokusera på varför den hamnar i haven i första taget. Jag skulle hellre se att man till exempel tar fram tvättmaskiner och reningsverk som plockar upp plastfibrer så de inte hamnar i vattnet. Och att man ibland plockar upp och återvinner andras skräp.
Läs mer om plasten i haven:
http://arkiv.tidningensyre.se/hollandare-vill-samla-plasten-i-nat/
