Dagens unga poeter kan ta saken i egna händer
Unga poeter i dag möter helt andra landskap och jordar för sina ord att sätta rot i än tidigare generationer. Så som det alltid varit med framåtskridandet. Det är spännande att se hur unga människor kastar sig ut i livet och gör de upptrampade stigarna till sina egna vägar, hur de strör sitt magiska glitter över marken och gör den ny. Hur var och en väljer vad de tar med sig ur historien för att berätta sina egna nya historier. Vi har en lång berättartradition i Sverige av politisk poesi och arbetarlitteratur, skildringar som har gett röst åt människornas livsvillkor och drömmar om ett bättre liv.
Jenny Wrangborg är en unik politisk poet i samtiden . Foto: Karin Grip/SvD/TT.
Själv läste jag mycket av det mesta när jag var ung men fastnade mest för Södergran, Ekelöf och Wine. Och förstås Diktonius, som jag har tonsatt, vars dikter är fantastiska att sjunga. Jag fastnade för det råa, vemodet, skörheten, svärtan, smärtan, den eviga längtan – alla bilder av våra små förgängliga stunder som vi alla försöker göra något vackert av.
Lyriken höll mig uppe om jag höll på att falla, den höll mig stilla om jag sprang för fort och den gav ofta tröst och vägledning. De tummade böckerna var mina vänner och följeslagare många gånger när intigheten slöt sig för tätt omkring mig.
Jag ser hur världen förändras, både till det bättre och det sämre. Så som det alltid varit med framåtskridandet. De senaste nyutgivna diktsamlingarna jag läst är skrivna av Jenny Wrangborg och Bruno K Öijer som båda skriver självlysande politisk poesi som på ett drabbande sätt skildrar vår tid. Och Athena Farrokhzad tog det poetiska berättandet till nya höjder i sitt omtumlande fantastiska sommarprogram 2014.
Men det bubblar och fräser i den yngre poetiska världens alla hörn och allt finns inte att hämta mellan boksidorna längre. Poeterna har hittat många andra vägar att nå sina läsare och förutsättningarna varierar naturligtvis.
Internet och hela den virtualiserade världen gör hastigheten och tillgängligheten till självklara utgångspunkter i skrivandet för många poeter i dag. Det är svårt att bli utgiven som poet, i synnerhet om du är ung och oerfaren och många hittar andra vägar att bli lästa eller lyssnade på. Naturligtvis skrivs poesi på väldigt många olika sätt inom den yngre generationen, men en explicit politisk poesi är på tydlig frammarsch.
Och när jag pratar med Athena Farrokhzad, som själv debuterade med diktsamlingen Vitsvit 2013, och som arbetar som lärare på den skönlitterära skrivarlinjen på Nordens FHS, berättar hon att många av hennes elever förhåller sig både till en lyrisk och till en konceptionell tradition som länge varit dominerande. Många fler i svensk samtidslitteratur i dag förhåller sig till erfarenheter av migration och rasism än för bara några år sen. Det är en påtaglig skillnad. Men det handlar också om att barn till migranter som kom hit på 1970– och 1980-talen är vuxna i dag.
Författaren och poeten Athena Farrokhzad. Foto: Henrik Montgomery/TT.
Nu har vi i större utsträckning tillgång till de resurser som krävs för att skapa förutsättningar att sprida orden. I Sverige har vi en uppjobbad tradition för uppläst poesi och många kan vara etablerade på scenerna i mindre kretsar utan att ha blivit utgivna i bokform. Till exempel finns Revolution Poetry, som är en aktiv förening av unga poeter som frekvent publicerar sina upplästa dikter på sociala medier och andra internetbaserade plattformar.
”Altlitt” är en term för alternativ litteratur som främst publiceras på nätet. Det har blivit allt vanligare att unga poeter publicerar sig själva, till exempel på twitter eller instagram, appar som passar bra för snabba komprimerade tankar och som med ett klick når ut till många och kan få omedelbar respons. Tack vare alla internetpoeter är poesi en hipp trend i till exempel USA just nu, många känner sig lockade av de öppna dörrarna mot världen och läsarna.
Möjligheten att sprida sina ord är tillgängligt för vem som helst och inte längre bara för priviligierade akademiker. Poeterna kan ta saken i egna händer, lägga ut sin konst och kommunicera med sina läsare direkt, utan att behöva vänta på att bli insläppta i värmen hos ett förlag. Det blir författarskap som provar sig fram utan inblandning av redaktörer eller proffstyckare.
På gott och ont får en förmoda.
Direktheten till läsarna ger en annan process, både i skrivandet och i läsandet, då dikterna blir en del av ett stort flöde blandad information. Internetpublicerade dikter når kanske ut till fler, men kan inte bli ett sammansatt konstverk på samma sätt som de traditionella diktsamlingarna.
Jag uppfattar att svenska förlag är försiktiga i sin utgivning av unga poeter. I jämförelse med till exempel i Danmark, som efter att den unge danske poeten Yahya Hassan gav ut sin självbetitlade diktsamling 2013, ser en stor våg av ung dansk politisk poesi som förlagen satsar på. Hassans dikter skapade en samhällsdebatt av sällan skådad omfattning som kastade ljus över flyktingbarns situation i utsatta områden. Han öppnade ögonen på etablissemanget för angelägna berättelser ur en ung människas perspektiv och jag hoppas det ger avtryck långt utanför Danmarks gränser.
Hur vi än finner poesin i våra liv är det gnistan i språket som når oss. De sinnrikt formulerade erfarenheterna som kan fylla oss med nytt liv och ge oss makt över våra tankar.
Nike tycker och tipsar: Poeter då och nu
Edith Södergran. Foto: TT.
Edith Södergran
Edith Södergran var före sin tid på många sätt. Hennes ord fängslade och styrkte unga själar. Skönheten i hennes ord, tveklösheten, flödet i språket och hennes tro på sig själv och diktens sprängkraft. Trots en skröplig kropp som satte hinder i vägen, tog hon sin självklara plats i den litterära världen.
Jag är ingen kvinna. Jag är ett neutrum.
Jag är ett barn, en page och ett djärvt beslut,
jag är en skrattande strimma av en scharlakanssol …
Jag är ett nät för alla glupska fiskar,
jag är en skål för alla kvinnors ära,
jag är ett steg mot slumpen och fördärvet,
jag är ett språng i friheten och självet …
Jag är blodets viskning i mannens öra,
jag är en själens frossa, köttets längtan och förvägran,
jag är en ingångsskylt till nya paradis.
Jag är en flamma, sökande och käck,
jag är ett vatten, djupt men dristigt upp till knäna,
jag är eld och vatten i ärligt sammanhang på fria villkor.
Edith Södergran ur Dikter (1916)
Elmer Diktonius. Foto: Wikimedia commons.
Elmer Diktonius
Även Elmer Diktonius skapade stormande känslor med sina ord. Han var en pionjär bland arbetarpoeterna och lödde politiskt liv i sina råa skildringar av såväl skapandets vånda som den kollektiva smärtan hos proletärer och andra som fick kämpa för livets nödtorft. Han mejslade fram grovhuggna och närgångna texter, glödgade som smidesjärn och bestämda som slag av släggor.
Edith Södergran och Elmer Diktonius var för övrigt goda vänner.
Jag ser den heliga askan
i ansikten av mänskor som lidit.
Jag ser den i revolutioner
som blivit till intet
i pyramider som smulats till grus
solar som glött och slocknat.
Jag ser den och seende jag känner:
så är det, så skall vi gå:
brinnande
ur helveteskval
till ren aska.
Elmer Diktonius ur Hårda sånger (1922)
Jenny Wrangborg, poet. Foto: Karin Grip/SvD/TT.
Jenny Wrangborg
Jenny Wrangborg är en unik politisk poet i samtiden. Det finns en drabbande desperation och detaljrikedom i hennes skildringar av hur en borgerlig och rasistisk era förstör förutsättningarna för människor att leva i frihet och fred. Hon läser sina dikter på ett personligt sätt tillsammans med sin musikgrupp Jenny Wrangborg & Stationen.
Tips: Den stundande gemenskapens år – finns på YouTube!
Vi vakade in morgnarna
i skrynkliga lakan
innan grannarna åkte till jobbet
bussarna sjöng en annan melodi
världen gjorde inbrott i lägenheten
verkligheten där utanför
landade på vår hallmatta
blodet från gränderna rann in
genom vårt brevinkast
Jenny Wrangborg ur Vad ska vi göra med varandra (2014)
